Meta har upptäckt att jag stannar till vid reels av massdemonstrationer i mitt Facebook-flöde. Så nu kan jag glädjas åt åsynen av den ena stora anti-ICE-demon efter den andra. På videos tagna ovanifrån myllrar människor fram i vad som ser ut som oändliga tåg.
Motstånd mot ICE
De hänsynslösa ICE-aktionerna har alltså mobiliserat motståndet mot en migrationspolitik som gått över styr. Och mot en regim som hela tiden förflyttar sig närmare den auktoritära staten. (Senast har inrikessäkerhetsdepartementet krävt att Google, Meta och andra techföretag ska ange konton på bland annat YouTube, Facebook och Instagram som motsätter sig ICE agerande. Det rapporterar New York Times.)
Mitt flöde visar tiotusentals upprörda människor som kräver stopp för den maskerade polisstyrkan ICE rättslösa härjningar. Men det som inte syns är hur lokalt välorganiserade och förankrade i sociala rörelser de här gräsrotsprotesterna är. Det gör dem extra intressanta.
Lokalt
Gräsrotsorganisering är till sin natur lokal. Alla betonar det. På ett möte om motstånd mot ICE i Minnesota berättade en folkrörelseledare hur hon plötsligt fann sig själv ”i skyttegravarna”. Där var hon tillsammans med andra föräldrar i grannskapet. De försökte hålla sina barn säkra i vad de uppfattade som ett nödläge. De ville stötta varandra och hjälpa familjer som inte vågade gå ut och handla mat.
En annan ledare svarade bestämt på frågan vad som var det första att göra för den som ville förbereda sig på ICE ankomst: lär känna dina grannar! För solidaritet mellan grannar är en hörnsten i gräsrotsrörelsen.
Indivisible, bildad av demokratiska kongressarbetare under Trumps första presidentperiod, betonade redan från början lokal organisering. Och en organisatör i rörelsen Bay Resistance, startad vid samma tid, beskrev för mig arbetet med pods, självorganiserade grannskapsgrupper. Den senaste siffra jag hörde var att det fanns 15.000 personer i podstrukturen.
Det här tror jag är en nyckel till förändring. Något annat står på spel om din granne faktiskt inte kan köpa mat, än när du ser människor hungra på teve. Grannfamiljen är dina vänner eller åtminstone bekanta. När lokalgrupperna kan stödja och lära av varandra kan den här typen av organisering bli effektiv på allvar. Med moderna medier är det lättare än någonsin. Eller mindre svårt – någon enkel uppgift är det ju inte.
Välorganiserat
När jag jobbade i Kalifornien i höstas slogs jag av hur välorganiserat motstånd mot ICE, liksom resten av gräsrotsmotståndet, är. Trots att det mesta planeras och genomförs helt ideellt. Vikten av att organisera sig väl framhölls också på Minnesota-mötet. En av deltagarna pratade om organiseringen när Rosa Parks 1955 vägrade ge upp sin plats till en vit man på bussen och blev en av medborgarrättsrörelsens förgrundsfigurer.
Parks var inte, som jag har föreställt mig, en kvinna som helt enkelt fick nog en dag. Som ruttnade på förtrycket och resolut vägrade resa sig för en vit man. Hon var inte heller enbart en trött sömmerska på väg hem som av en ingivelse tog strid, som historieskrivningen i USA tydligen gjort gällande. Trött var hon kanske och nog hade hon fått. Men framför allt var hon en erfaren aktivist inom en rörelse som taktiskt hade planerat hennes aktion. Efter att hon arresterats för sin vägran vidtog ett välorganiserat och omfattande motstånd.
Människorna jag ser tåga i mitt flöde har definitivt fått nog, kanske är de trötta. Och säkert har många gett sig ut på stundens ingivelse. Men manifestationerna är också resultat av ett väl planerat och långvarigt aktivistarbete.
Tradition av sociala rörelser
USA har en lång tradition av sociala rörelser som spelar roll även i den här mobiliseringen. Både Indivisble och Bay Resistance har ett nära samarbete med mängder av andra rörelser. På ett Bay Resistance-möte i Oakland som jag deltog i pratade representanter från en rad rörelser, bland dem Alliance of Californians for Community Empowerment. I ett material de delade ut berättade de om vad de kämpar för: ”Svarta invånare och latinos i östra Oakland betalar för mycket för att leva under usla förhållanden. Vi är en grupp grannar som går samman för att förändra saker vi inte behöver acceptera!” Ja just det, här är grannorganiseringen igen.
En annan aktivist, från California Pan-Ethnic Health Net-Work, talade om deras kampanj för sjukvård som folk har råd med. En organisation för regnbågsfamiljer berättade om sin verksamhet. ICE out of Dublin-kampanjen berättade om det senaste i deras kamp för att hindra öppnandet av ett förvar för personer som ICE griper i den kaliforniska orten Dublin.
När sedan en kampanjgrupp för att hjälpa studenter ta sig ifrån Gaza och till Kalifornien och några fler rörelser hade informerat om sin verksamhet, var klockan mycket. Det var så sent att det utlovade minglet med pizza och godsaker blev väldigt kort. Själv snappade jag åt mig några pizzabitar och kakor innan jag gick ut i novemberkvällen, stärkt inte bara av godbitarna.
Dags för No Kings igen
Den 28 mars planerar rörelsen nästa omgång No Kings-demonstrationer över hela landet. Förhoppningen är att det blir den största manifestationen i USA någonsin. Organisatörerna vill se fler än de sju miljoner som protesterade i oktober förra året. Det kan mycket väl bli verklighet eftersom demonstrationerna kommer att vara välorganiserade av en nationell samordningskommitté, men framför allt lokalt. Och för att en uppsjö av sociala rörelser kommer att jobba stenhårt med mobiliseringen.
