
Problemet med ekonomisk tillväxt
Ekonomisk tillväxt har under mer än 75 år gjorts till överordnat mål i en värld med ändliga resurser – det är kärnproblemet. Vi vet att vi måste lägga om till fossilfri produktion. Och kanske kommer olja, kol och gas att ersättas av förnybar energi. Men, frågar Jason Hickel retoriskt i sin bok Less is More. How Degrowth Will Save the World, när vi väl har 100% ren energi, vad kommer vi att göra med den i nuvarande ekonomiska system? Svaret levereras på samma sida: exakt det vi har gjort med fossila bränslen, nämligen att öka produktionen. Fossilfri produktion reducerar växthusgasutsläppen. Men den räddar oss inte från avskogning, överfiske, jordförstöring och massutrotning av djur och växter. Kanske kan posttillväxt kan göra det.
Hela tiden ännu mer
I en tillväxtekonomi behövs hela tiden mer. Och inte mer som i lika mycket till varje år. I en kapitalistisk tillväxtekonomi, skriver Hickel, behöver tillväxten vara minst två – tre procent per år för att företagen ska kunna göra vinst. Det låter inte så mycket, men tre procents BNP-ökning per år betyder en fördubbling av ekonomin på 23 år. Här är något att tugga på för Busch och Pourmokhtari: läget är inte att fossilfri energi ska ersätta nuvarande energiåtgång (svårt nog!). Nej, den ska täcka ett ständigt ökande behov. Grön el kan leda till avskogning. Batteritillverkning kräver utbyggd gruvdrift. Tillväxtekonomi leder till ekologisk kollaps menar inte bara Hickel utan många andra miljöforskare.
I en splitterny översiktsartikel ger Hickel, Kate Raworth, Giorgos Kallos och ytterligare några stjärnor på nerväxthimlen en överblick över den växande forskningen om posttillväxt. Termen täcker olika förslag för övergång till en ekonomi där målet inte är ökande BNP utan mänskligt välbefinnande inom de planetära gränserna. Alltså som i Raworths munk. Dit räknas nerväxt och stationär ekonomi.
Jag tror nerväxt blir nödvändig. Och forskning pekar mot att välstånd, men inte lyx, för alla är möjligt inom de planetära gränserna. Posttillväxt kan betyda alternativ lycka.
Problem med posttillväxt
Men det behövs mer kunskap om hur ett modernt samhälle utan tillväxt kan fungera. Ett problem är hur välfärdssystemen, som pensioner, sjukvård och utbildning, ska kunna upprätthållas. Här pågår forskning om möjligheterna att styra arbete och resurser till de sektorer där de behövs. Andra mått än BNP, som HDI eller PHDI, kan användas för att maximera välbefinnande och minimera miljöpåfrestningen. Om en jobbgaranti införs kan jobb erbjudas just där de behövs, som i sjukvården. Högre beskattning av förmögenheter kan styra mer resurser efter behov. Och i varje fall krävs mindre resursåtgång i ett samhälle där mänskliga behov tillfredsställs än om resurserna också ska räcka till lyxproduktion.
Sådana lösningar kräver mycket samhällelig planering och säkert viss maktomfördelning. Men nerväxten kan också gynnas av alternativa ägarformer, till exempel kooperativa, där deltagarna är verksamma för att tillfredsställa olika behov och inte för att göra vinst.
Hur nerväxt i rika länder ska kunna kombineras med tillväxt för att tillfredsställa mänskliga behov i fattiga länder kräver också mer kunskap. Vissa välfärdsekonomer beräknar att fattiga länder skulle ha bättre möjligheter att utveckla sina egna välfärdssystem om de inte dränerades på resurser genom exporten till rika länder.
Vissa ser det också som ett problem att kapitalism kanske inte kan existera utan tillväxt. Att så är fallet hävdar åtminstone många marxister. Andra är mindre övertygade om att posttillväxt är oförenlig med kapitalism. Men i så fall måste det handla om en kapitalism där enskilda inte tillåts bygga svindlande förmögenheter, tänker jag. Vi kan inte vrida världen rätt medan Elon Muskar härjar loss.
Att nå posttillväxt
Ett jätteproblem är ju att nästan hela etablissemanget av ekonomer, regeringar, företag och politiska partier betraktar posttillväxt som orimlig. Företagen behöver göra vinst, det är det de är till för. Regeringar har kunnat ducka de svåraste fördelningsfrågorna inom länder där tillväxt pågår. Tillväxtens nödvändighet tas för given i mainstreammedierna. Men intressant nog vill de flesta européer och flertalet forskare ha posttillväxt, enligt undersökningar som översiktsartikeln refererar. Och det finns en växande flora av förslag som både beforskas och drivs i politiken av enstaka partier.
Så det finns hopp. Men hur vi än vrider rumpan så är den bar om inte tillräckligt tryck från människor som ser vad vi håller på att förlora byggs upp. I dessa de vansinnigaste av tider när allt ställs på ända kan kanske allt också hända – som att det positiva också tar form. Om vi bara försöker.