Kategorier
Ekonomi

Posttillväxt för en bättre värld

Alltmer forskning om posttillväxt produceras. Kate Raworth, Jason Hickel med flera forskare som skrivit om problemen med ekonomisk tillväxt har kommit med en ny översiktsartikel.

Problemet med ekonomisk tillväxt

Ekonomisk tillväxt har under mer än 75 år gjorts till överordnat mål i en värld med ändliga resurser – det är kärnproblemet. Vi vet att vi måste lägga om till fossilfri produktion. Och kanske kommer olja, kol och gas att ersättas av förnybar energi. Men, frågar Jason Hickel retoriskt i sin bok Less is More. How Degrowth Will Save the World, när vi väl har 100% ren energi, vad kommer vi att göra med den i nuvarande ekonomiska system? Svaret levereras på samma sida: exakt det vi har gjort med fossila bränslen, nämligen att öka produktionen. Fossilfri produktion reducerar växthusgasutsläppen. Men den räddar oss inte från avskogning, överfiske, jordförstöring och massutrotning av djur och växter. Kanske kan posttillväxt kan göra det.

Hela tiden ännu mer

I en tillväxtekonomi behövs hela tiden mer. Och inte mer som i lika mycket till varje år. I en kapitalistisk tillväxtekonomi, skriver Hickel, behöver tillväxten vara minst två – tre procent per år för att företagen ska kunna göra vinst. Det låter inte så mycket, men tre procents BNP-ökning per år betyder en fördubbling av ekonomin på 23 år. Här är något att tugga på för Busch och Pourmokhtari: läget är inte att fossilfri energi ska ersätta nuvarande energiåtgång (svårt nog!). Nej, den ska täcka ett ständigt ökande behov. Grön el kan leda till avskogning. Batteritillverkning kräver utbyggd gruvdrift. Tillväxtekonomi leder till ekologisk kollaps menar inte bara Hickel utan många andra miljöforskare.

I en splitterny översiktsartikel ger Hickel, Kate Raworth, Giorgos Kallos och ytterligare några stjärnor på nerväxthimlen en överblick över den växande forskningen om posttillväxt. Termen täcker olika förslag för övergång till en ekonomi där målet inte är ökande BNP utan mänskligt välbefinnande inom de planetära gränserna. Alltså som i Raworths munk. Dit räknas nerväxt och stationär ekonomi.

Jag tror nerväxt blir nödvändig. Och forskning pekar mot att välstånd, men inte lyx, för alla är möjligt inom de planetära gränserna. Posttillväxt kan betyda alternativ lycka.

Problem med posttillväxt

Men det behövs mer kunskap om hur ett modernt samhälle utan tillväxt kan fungera. Ett problem är hur välfärdssystemen, som pensioner, sjukvård och utbildning, ska kunna upprätthållas. Här pågår forskning om möjligheterna att styra arbete och resurser till de sektorer där de behövs. Andra mått än BNP, som HDI eller PHDI, kan användas för att maximera välbefinnande och minimera miljöpåfrestningen. Om en jobbgaranti införs kan jobb erbjudas just där de behövs, som i sjukvården. Högre beskattning av förmögenheter kan styra mer resurser efter behov. Och i varje fall krävs mindre resursåtgång i ett samhälle där mänskliga behov tillfredsställs än om resurserna också ska räcka till lyxproduktion.

Sådana lösningar kräver mycket samhällelig planering och säkert viss maktomfördelning. Men nerväxten kan också gynnas av alternativa ägarformer, till exempel kooperativa, där deltagarna är verksamma för att tillfredsställa olika behov och inte för att göra vinst.

Hur nerväxt i rika länder ska kunna kombineras med tillväxt för att tillfredsställa mänskliga behov i fattiga länder kräver också mer kunskap. Vissa välfärdsekonomer beräknar att fattiga länder skulle ha bättre möjligheter att utveckla sina egna välfärdssystem om de inte dränerades på resurser genom exporten till rika länder.

Vissa ser det också som ett problem att kapitalism kanske inte kan existera utan tillväxt. Att så är fallet hävdar åtminstone många marxister. Andra är mindre övertygade om att posttillväxt är oförenlig med kapitalism. Men i så fall måste det handla om en kapitalism där enskilda inte tillåts bygga svindlande förmögenheter, tänker jag. Vi kan inte vrida världen rätt medan Elon Muskar härjar loss.

Att nå posttillväxt

Ett jätteproblem är ju att nästan hela etablissemanget av ekonomer, regeringar, företag och politiska partier betraktar posttillväxt som orimlig. Företagen behöver göra vinst, det är det de är till för. Regeringar har kunnat ducka de svåraste fördelningsfrågorna inom länder där tillväxt pågår. Tillväxtens nödvändighet tas för given i mainstreammedierna. Men intressant nog vill de flesta européer och flertalet forskare ha posttillväxt, enligt undersökningar som översiktsartikeln refererar. Och det finns en växande flora av förslag som både beforskas och drivs i politiken av enstaka partier.

Så det finns hopp. Men hur vi än vrider rumpan så är den bar om inte tillräckligt tryck från människor som ser vad vi håller på att förlora byggs upp. I dessa de vansinnigaste av tider när allt ställs på ända kan kanske allt också hända – som att det positiva också tar form. Om vi bara försöker.

Kategorier
Protester

Klimatprotester och radikala flanken-effekten

Om du frågar en samhällsvetare som studerat sociala rörelser om det är bra eller dåligt att kasta soppa på konstverk för att stoppa användningen av fossilt bränsle, får du inget tydligt svar. Det är så många omständigheter som spelar in. Men flera nya studier pekar mot att disruptiva – störiga – protester (blockera motorvägar, spraya slagord på väggar, limma fast sig på landningsbanor) kan ge åtminstone ett resultat: radikala flanken-effekten.

Genom radikala flanken-effekten kan störiga och lugna protester samverka

Radikala flanken-effekten inträffar när radikala, våldsamma eller störiga protester leder till ökat stöd för andra rörelser med samma budskap som protesterar på mer accepterade sätt. Effekten kan hjälpa moderata klimatrörelser att få nya aktiva medlemmar och stöd. Det kan i sin tur öka trycket på regeringar och företag att agera för den nödvändiga samhällsomställningen. Effekten bygger på att olika delar av klimatrörelsen använder skilda taktiker, radikala och moderata.

Forskning om radikala flanken-effekten

Forskningen pekar mot att åtminstone våldsamma protester (disruptiva protester behöver inte använda våld) oftast minskar en rörelses stöd. Men om en rörelse har både en moderat och en radikal flank, kan de radikala protesterna ge ökat stöd för den moderata falangen.

Flera nya studier ger exempel. I en fick försökspersoner läsa beskrivningar av fiktiva miljörörelser. Då de läste om en rörelse som protesterade lugnt och lagligt, blev de mer benägna att donera eller ansluta sig till den om det också fanns aktivister som agerade med våldsamma medel för samma sak. En annan studie kom till samma resultat. Beskrivningen av fiktiva aktivisters förstörelse och våld fick experimentpersonerna att ta avstånd från den delen av rörelsen. Men den gjorde dem mer villiga att delta i ett event eller skriva under en petition för den moderata rörelse som uppgavs verka för samma sak.

Verkliga protester och radikala flanken-effekten

Ännu mer intressant är en studie av effekterna av verkliga händelser. Den jämförde folks inställning till den konventionellt protesterande brittiska grenen av Friends of the Earth före och efter det att Just Stop Oil genomförde flera uppmärksammade trafikblockader 2022. Stödet till Friends of the Earth ökade. Av allt att döma som ett resultat av Just Stop Oils störiga protester.

En förklaring till radikala flanken-effekten är att identifikationen med den moderata rörelsen ökar. Den gör det på grund av kontrasten mot den störiga rörelsen.

Annan forskning menar att både lugna och störiga protester behövs eftersom olika protester påverkar olika grupper. För dem som redan sympatiserar med ett visst budskap är det lättare att gå med i en rörelse som bara använder lagliga protestmetoder. De riskerar vare sig polisrepression (i varje fall är risken mindre) eller att tappa ansiktet inför vänner, familj och kolleger. De behöver inte ta steget till att själva bli civilt olydiga. Samtidigt kan störiga protester öka trycket på makthavare som är helt emot budskapet och inte låter sig övertalas av aldrig så stora protestmarscher.

Mer forskning och mer action!

Men som vanligt i samhällsvetenskap råder ingen enighet. Det finns också studier som sökt men inte hittat någon radikala flanken-effekt. Och det finns forskare som hävdar att det inte är så säkert att folk skräms bort av våldsamma protester; det beror av sammanhanget. Men många är ense om att störiga protester kan behövas för att dra uppmärksamhet till en fråga när medierna är ointresserade av demos och petitioner.

Det behövs mer forskning om den radikala flanken-effekten och om hur olika slags protester kan påverka. Jag tycker till exempel att forskningen dåligt håller isär olika slags störiga protester – det är ändå stor skillnad mellan fredlig civil olydnad och sabotage, upplopp och våld mot människor. Och vilket slags störiga protester fungerar bäst? De där logiken är lätt att fatta (som att blockera en landningsbana) eller de som kanske får mer mediauppmärksamhet men inte framstår som helt motiverade (soppa på tavlor)? Och finns det en radikala flanken-effekt också för mer och mindre radikala krav, inte bara protestformer?

Göra och testa!

Att det behövs mer forskning tycker jag ju för att jag är samhällsvetare och tror att forskning om samhället är meningsfull. Men det betyder inte att samhällsvetenskapen kommer att hitta svaret på vad exakt som behöver göras. Minst lika viktigt är att testa olika strategier och lära av försöken, att göra. Det borde stå klart nu att världens ekonomiska och politiska makthavare inte kommer leda den nödvändiga samhällsomställningen om de inte pressas till det – eller ersätts av andra makthavare.

Radikala flanken-effekten pekar också mot att det behövs flera olika sätt att agera, av olika grupper i många sammanhang. En myriad strategier kan vara det som krävs.

Här är de texter jag diskuterat (och en till)

Den här forskningsartikeln och den här, redovisar experiment som visat på radikala flanken-effekten, medan detta är artikeln om effekten av Just Stop Oils disruptiva aktioner. Den här korta texten ur tidskriften Nature berättar om några intressanta resultat i den nyare forskningen om klimat- och miljöprotester. (Alla texterna är på engelska.)

Kategorier
Hopp

Östater kräver klimaträttvisa – kan Internationella Domstolen påverka staters klimatpolitik?

Domare från Internationella Domstolen. Kan de skapa klimaträttvisa? Foto: Domstolen.

Den 13 december avslutade Internationella Domstolen i Haag, ICJ, två arbetsveckors förhandlingar om staters ansvar för den globala uppvärmningen. Efter att den lilla östaten Vanuatu lobbat fram stöd från tillräckligt många länder hade FNs generalförsamling gett domstolen i uppdrag att avge ett rådgivande utlåtande. Utlåtandet kommer i början av nästa år. Kan Internationella Domstolen skapa klimaträttvisa? Lönar sig rättsprocesser för klimatomställning?

Land mot land i Haag

FN-resolutionen begärde att domstolen skulle uttala sig om staters internationellt rättsliga ansvar att skydda klimatsystemet och resten av miljön från växthusgasutsläpp. Och om de rättsliga konsekvenserna för stater som har orsakat betydande skador på klimatsystemet och miljön.

En hel hjord stora och små elefanter var där. Dels företrädare för många stater, dels ett antal organisationer, bland dem alliansen av små östater (AOSIS), EU, Afrikanska Unionen och oljeländernas OPEC. Där fanns företrädare för länder som redan är hårt drabbade av den globala uppvärmningen – som Vanuatu och andra fattiga önationer – liksom för länder vars regeringar slåss för att få fortsätta exploatera olja, bland dem Saudiarabien.

Så mycket av argumentationen var förutsägbar. Vanuatu och andra melanesiska nationer underströk att en handfull länder stått för den allra största andelen av utsläppen – och fortsätter göra det. De argumenterade för att stater har rättsliga skyldigheter att förhindra svåra miljöskador, minska utsläppen, stödja de mest utsatta länderna och försvara nu levande och kommande generationers mänskliga rättigheter. De begärde att domstolen skulle uttala att de stora utsläppsländerna nu måste sluta exploatera fossila bränslen och bidra till att restaurera ekosystem och kompensera de drabbade för det som inte kan återställas.

Saudiarabien, världens tredje största oljeproducent efter USA och Ryssland, hade inte otippat en annan agenda. De ville inte alls ha något domstolsutslag – istället skulle målen nås via samarbete och förhandling. Staters rättigheter och skyldigheter ska enbart grundas i avtal som Kyotoprotokollet och Parisavtalet och inte alls i överenskommelser om mänskliga rättigheter, menade de. Saudiarabiens företrädare såg faktiskt ingen grund alls för att sätta gränser för utvinning och produktion av fossila bränslen.

Kan rättsprocesser ge klimaträttvisa?

Leder den rättsliga vägen åt rätt håll? Rättstvister på området kan riktas mot regeringar för att tvinga dem att förbättra eller följa lagstiftningen. Auroramålet är ett svenskt exempel. Andra processer handlar om att få företag att ta ansvar för miljöförstöring och bättra sig. Processer kan också riktas mot internationella överenskommelser. En trend just nu verkar vara att de som driver rättsprocesser allt oftare tar spjärn mot mänskliga rättigheter.

Att ställa regeringar till svars på klimatområdet är lite som att öppna en ny front. Därför har jag inte hittat särskilt mycket forskning om utvecklingen. Men om rättsprocesser mot privata företag för deras miljöbrott finns en del skrivet. Och det ger hopp. Flera studier, bland andra den här, kommer fram till att rättsprocesser mot till exempel fossilföretag, eller processer tillsammans med aktivism, gör att företag tappar på börsen. Det borde ge dem incitament att ändra sig.

Eller ska vi plocka skräp istället?

Men vi vet ju också att starka krafter drar åt andra hållet. Även de finns representerade i rättssalarna. I målet i Haag står OPEC mot små önationer vars invånare vill ha klimaträttvisa istället för att se sina hem försvinna i havet. Dessutom är Internationella domstolens utslag bara rådgivande.

Så skulle det inte vara till större nytta för mänskligheten om alla domarna (i alla fall om de bytte till lite ledigare klädsel), alla de aktivister som kämpat för att få upp de här frågorna i domstol, alla inblandade helt enkelt, istället skulle ägna tiden åt att plocka plastskräp på lokala stränder?

Nej, jag tror den här vägen behöver prövas. Som en översiktsartikel om forskning om rättsprocessande i klimatpolitiken säger: rättsprocesser kan ses som en nödvändig men inte tillräcklig strategi för att åstadkomma samhällsförändring. Mycket annat behövs också, inte minst opinionsarbete och protester. Därför måste det till en myriad strategier som har en potentiell möjlighet att tillsammans bli systempåverkande. Världens juridiska system och försöken att upprätthålla rättigheter hör till det som behöver mobiliseras.

Så när jag tagit tåget till Jylland över nyår lovar jag att plocka en påse plastskräp på stranden. Men den här helgens lilla solidaritetsbetalning får gå till Aurora.

Till slut en tanke. Det är inte så att alla människor är lika skyldiga till klimatkrisen, verkligen inte. Men kanske innebär klimaträttvisa från ett högre perspektiv ändå mänskligheten som borde ställas inför rätta? Här är Bruno K. Öijers version av en rättegång mot mänskligheten ur diktsamlimgen ”Och natten viskade Annabel Lee” från 2014:

Inför Rätta

den anklagade leddes in
fattade sej kort
och sa att innan människan kom
hade träden dragit sej undan
samlats i skogar
för att ta skydd och göra motstånd
och att ingen av oss kan svära sej fri
ett hjärtformat mordvapen bultar
bakom våra revben
och vi är alla föräldrar till våldet
vad vi gjort mot djuren och varandra
kan aldrig förlåtas

Kategorier
Resor

En myriad strategier och konkret handling, del 2. Minska arbetsplatsens miljöpåverkan!

Läget för mänsklighetens framtid på den här planeten är ruttet om vi inte snabbt får ner växthusgasutsläppen och hejdar massdöden av djur och växter. Rent tekniskt vet vi också vad som behöver göras för att det ska bli så. Om allt det finns hyfsad – bland forskare i princip total – enighet, men så många olika hinder att det som behöver göras inte görs. Läget är också att det just nu inte existerar någon riktigt god och enande strategi för att få saker att hända. Därför förordar jag myriadstrategin: i brist på övergripande förståelse av hur vi ska få till en annorlunda värld, bör vi välja att följa massor av olika taktiker och strategier för att förändra, bara de drar åt rätt håll. I förra bloggen skrev jag om att verka för privatpersoners konsumtionsomställning. Men det handlar också om att ta itu med arbetsplatsens miljöpåverkan.

Andra strategin: Förändra arbetsplatser

Vad går strategin ut på?

Det handlar om att förändra sådant som minskar arbetets och arbetsplatsens miljöpåverkan utan att lägga ner den verksamhet som bedrivs. Visst skulle det vara bättre för miljön att ta bort flyget, oljeproduktionen och tillverkningen av fossilbilar. Men den omläggningen av produktionen kräver andra typer av strategier än det jag skriver om här. Det här är snarare en förlängning av att lägga om den privata konsumtionen.

Problem med strategin

Här lurar en risk för greenwashing, gröntvätt. Allt från när ett företag pekar på myrsteg i rätt riktning på ett sätt som leder bort intresset från verksamhetens viktigaste negativa miljöpåverkan (typ eko-märkt mat till flyglunchen) till ren bluff om vad som händer med till exempel ”återvunna” kläder. Strategin kräver därför medvetenhet om vad som har effekt och om hur förändringen kommuniceras.

Ett annat problem är förstås att det kan vara svårt att påverka. Men det är en värdig utmaning som ser olika ut på alla arbetsplatser. Jag känner egentligen bara väl till den här frågan på en sorts arbetsplats – universitet. Så det ska jag berätta om. Men jag publicerar mycket gärna berättelser om hur det här har gått (eller inte gått) på andra slags arbetsplatser.

Vad kan var och en göra?

Arbetsplatsens miljöpåverkan är av flera slag och det är inte säkert att det lättaste är att börja med den viktigaste förändringen. Jag jobbar på ett forskningsinstitut på ett stort universitet. Vi var några stycken som startade med att få fram ett beslut i institutets styrelse om vegetarianism som default. Det blev lite diskussion (och alla blev säkert inte nöjda) men efter kompromissen att jullunchen är undantagen från principen (givetvis finns många vegetariska alternativ i buffén) har den här policyn rullat på i flera år.

Inspirerade av framgången gick vi vidare med en övergripande miljöplan. Där ingår nu till exempel att vi inte längre ska använda flaskvatten eller engångsbestick och att plantera fler träd i vår utomhusmiljö. Vi har också som mål att föra ut erfarenheter om hur det går med omställningen till andra delar av universitetet. (Så har vi målet att stärka klimatomställningsrelaterad forskning och många institutioner som gör den här resan har målet att föra ut omställningskunskap i undervisningen, men det ska jag inte skriva om här).

Allra viktigast när det gäller arbetsplatsens miljöpåverkan är att vi har mätt våra växthusgasutsläpp och satt mål för att minska dem år från år. Det kom inte som en överraskning: den värsta utsläppsposten är tjänsteresorna. Den största utmaningen när det gäller lärosätenas egna verksamhet är nämligen flygandet. Det flygs till konferenser och på fältarbete, hit och dit över Atlanten. Det här är pinsamt och tragiskt. Och potentiellt farligt för tilltron till forskningen. I princip alla forskare litar på den forskning som visat att den människoskapade globala uppvärmningen leder oss in i en katastrof – ändå fortsätter vi att flyga som tokiga. Om forskarna, som fattat vad som håller på att hända, inte lever som vi lär – varför ska andra då göra det? Och varför skulle politiker lyssna på forskare?

Därför prövar vi nu att förankra en flygbudget med ett samlat maxutsläpp per år för att nå våra mål för utsläppsminskning. På ett personalmöte nästa år ska vi försöka diskutera oss fram till hur det här utsläppsutrymmet ska fördelas. Lika för alla forskare? Eller ska yngre forskare, som doktorander och nydisputerade, ges större utsläppsutrymme än etablerade forskare som redan skapat internationella nätverk och varit på många konferenser? Kommer det här att fungera? Jag hyser visst hopp och ska berätta hur det går.

En hel del i vår miljöplan har lyckats: nästan inget kött konsumeras i den gemensamma verksamheten (lyckligtvis kollar vi inte i varandras lunchlådor), den del av vår resepolicy som handlar om att ta tåg istället för flyg inom Sverige, till Köpenhamn och Oslo och oftare ta tåget på resor ut i Europa verkar ha haft effekt. Men den största utmaningen, att skära ner på de långa flygresorna, återstår.

Finns det allmänna lärdomar att dra från mitt forskningsinstitut till arbetslivet i stort? Min arbetsplats är speciell både därför att den ligger på ett universitet och för att det universitetet råkar vara ett av de tre i Sverige som fortfarande har så kallat kollegialt styre. Vi har en ordning där varje institution och institut har en egen vald styrelse med representanter för de olika grupperna av anställda och för studenterna. Långt ifrån någon perfekt demokrati men ändå en chans att driva frågor ”underifrån”.

Så ser verkligen inte alla Sveriges arbetsplatser ut. Möjligheterna att förändra inifrån skiljer sig mellan mer och mindre toppstyrda arbetsplatser och förändring kan faktiskt komma både ”uppifrån” och ”underifrån”. Men vissa saker tror jag gäller nästa överallt.

En generell insikt är att det finns kulturer som låser fast oss i skadliga praktiker, vilket forskning om akademikers syn på eget flygande visar. Nytt tankegods behöver alltså planteras in i organisationerna om vi vill påverka arbetsplatsens miljöpåverkan. Det här kan vara sega processer och för att orka är det bra att vara en grupp som driver frågorna. På universitetet har vi förutom miljögrupper på en del institutioner och institut ett klimatnätverk som helt enkelt är ett mejlnätverk för alla intresserade anställda. Och så har vi turen att engagerade studenter driver på.

Det här att det behövs uthålliga grupper som driver på tror jag också gäller överallt. Om det finns mycket toppstyrda arbetsplatser med synnerligen miljövänliga chefer skulle de vara undantaget: enstaka personer kan då driva igenom förändringar till det bättre. Men de arbetsplatserna växer knappast på träd. På de flesta håll behövs grupper som eldar på. Oavsett hur olika arbetsplatser funkar borde fackföreningar vara viktiga i det arbetet. Är de det just nu? Jag är inte övertygad, men att driva de här frågorna inom den egna fackföreningen är viktigt, det tror jag starkt på.

Kategorier
Produktion - komsumtion

En myriad strategier och konkret handling, del 1. Konsumera klimatvänligt!

I SF-författaren Kim Stanley Robinsons nyktra men hoppfulla framtidsfantasi lyckas mänskligheten rädda en beboelig planet med hjälp av en myriad olika politiska och praktiska initiativ och strategier, vetenskap och en del tur. Jag tog till mig av fantasin därför att jag tror på de grundförutsättningar som Robinson ställer upp: vi måste vända utsläppskurvan för växthusgaser, stoppa massutdöendet av djur och växter och skapa en mycket jämlikare värld. De tre hänger ihop.

Men jag dras också till berättelsen därför att den säger: låt tusen motståndsblommor blomma. Vi kan nog inte resonera oss fram till STRATEGIN som fixar världen. Inga tillräckligt bra sofistikerade marxistiska analyser, listiga systemteorier eller teknikavancerade satsningar på grön tillväxt kommer att utkristallisera sig innan en stor del av mänskligheten är dränkt, kokt eller ihjälsvulten. Vi kommer inte att hitta en rätt väg. Och till och med om den där allra bästa strategin skulle existera i någon tänkande människas dator eller i något sympatiskt kollektiv någonstans, går det inte att samla tillräckligt många människor kring den inom rimlig tid.

Därför tänker jag att det bästa just nu är att formulera många olika omställningsstrategier, skärskåda dem och så – göra. Vi vet inte riktigt vad, men vi vet riktningen och att väldigt mycket måste ändras. Bättre göra något än förlamad titta på. Och det finns en mängd strategier för förändring som inte i sig är tillräckliga men som drar åt rätt håll. Med början i den här bloggen kommer jag att skriva om några olika sätt att verka för att få igång förändring. De har alla gemensamt att det finns forskningsstöd för att förändringar på det speciella området spelar roll och att det finns forskning eller stöd i erfarenheten för att de är görbara. Och de är alla kollektiva strategier som individer kan välja. Det kan handla om att konsumera klimatvänligt genom att ändra egna vanor: Men då går det ut på att förmå andra att också göra det. Tugga morötter i ensamhet räddar inte världen.

Första strategin: Konsumera klimatvänligt som individ

Vad går strategin ut på?

Den här strategin går ut på att verka för att de som använder upp mest resurser och vars livsstil producerar störst växthusgasutsläpp ska välja att leva på annorlunda sätt – och det gäller flertalet av oss som bor i Sverige.

Varför kan den ha effekt?

De konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige står för cirka åtta ton växthusgaser per person och år, varav fem konsumeras privat och tre i det offentliga. De består i de utsläpp som genereras när en vara produceras någonstans i världen, transporteras och används. Bästa sättet att orsaka mindre utsläpp som privatperson är att göra färre internationella flygresor, äta mindre kött och förflytta sig i vardagen på sätt som ger mindre utsläpp (framför allt åka mindre fossildriven bil). Förutom växthusgasutsläppen är problem med hög varukonsumtion att den tär så mycket på jordens resurser. Det gäller inte minst klädhandeln. De här utsläppen är starkt korrelerade med inkomst: ju högre inkomst, desto större utsläpp. Mer cirkularitet i ekonomin behövs: resurser måste utnyttjas mer effektivt, prylar kunna repareras och återanvändas. Världens välbärgade behöver konsumera klimatvänligt. Vi klarar oss med långt färre klädesplagg och prylar. Vi överlever mycket väl på en köttfri kost. Vi kan ta tåget.

Problem med strategin

Ett problem som ofta uppstår när människor med goda ekonomiska resurser drar in på ett slags konsumtion är att de förlägger den någon annanstans, så kallade rekyleffekter. Vart går de insparade pengarna för den som gör sig av med bilen? Om de går till en flygresa till Thailand är det en oönskad rekyleffekt. Sparas de i en fond spelar det roll i vad den fonden investerar. Den effektivaste metoden för många satt konsumera klimatvänligt kulle vara att gå ner i arbetstid och därmed i inkomst. Annars krävs viss planering för att inte göra av med eventuellt insparade medel på fel sätt. Och kanske lite självdisciplin för att skicka pengarna till Läkare utan gränser istället för att köpa nya soffkuddar.

Vad kan var och en göra?

Att flyga mindre eller helst sluta helt, skippa biffen och undvika att åka fossilbil, liksom att övergå till att handla begagnat istället för nytt kan bli till politiska handlingar om andra påverkas i samma riktning. Bara att tala om sin förändrade livsstil är ett första steg. Det finns starkt forskningsstöd för att den sociala omgivningen spelar stor roll för människors preferenser och val. I den lilla boken Ursäkta mig! Argument som driver på och bromsar klimatomställningen ger Nin Wormbs och Maria Wolrath Söderberg konkreta tips på hur enskilda kan påverka andra genom kommunikation. Att sätta sig på höga hästar och låta andra veta hur mycket bättre jag är som avstår från biffen än du som inte gör det är till exempel inte listigt. Men kanske att ärligt berätta om egna våndor med att ställa om öppnar dörrar.

Och utnyttja nätverk och existerande bra verksamheter. När du lagat en fiffig och fin vegansk rätt, släng ut ett foto på Vad lagar du för veganmat idag? Sprid Smarta kartan eller medverka i något gräsrotsinitiativ som agerar för bättre konsumtionsmönster.

Att påverka politiskt för att göra de här valen lättare kan snabba på omställningen. Fixotek och fritidsbanker i varje stadsdel vill vi ha! Att kommunen möjliggör för alla att låna verktyg, fixa grejer och använda sportutrustning gratis bidrar också till jämlikhet utan att vara välgörenhet, på samma sätt som det utbyggda biblioteksväsendet har gjort det till en rättighet att låna och läsa böcker utan att betala för det.

Själv har jag lagt om min privata livsstil på flera sätt för att bli bättre på att konsumera klimatvänligt: jag flyger mycket mer sällan (men har inte helt slutat), äter inte kött (utom vid något enstaka tillfälle), konsumerar mycket mindre av andra varor med höga klimatutsläpp (som ost), köper mest begagnat av prylar och kläder och kör en elbil. Bättre än för några år sedan men långt ifrån perfekt. Det jag tycker har varit svårast med att göra min privata omställning politisk är att prata med andra som inte hittills gjort samma val om saken. I synnerhet de som står mig nära och speciellt de som haft mindre chans än jag att till exempel resa ut i världen. Jag unnar dem ju så väl den där intressanta resan. För att inte bränna broar till kära släktingar och vänner fegar jag ur lite grand. Men jag fortsätter berätta om hur jag väljer och varför. Jag vågar i alla fall utsätta mig för risken att någon tycker jag är tråkigt präktig, ja kanske till och med en moralkärring.

Nästa text ska handla om en annan strategi. Jag lägger också gärna ut andra personers strategier på den här bloggen. Så skriv!

Kategorier
Fördelningsfrågor

Klimaträttvisa: Tre skäl för att omställning kräver jämlikhet

Att det är de fattigaste människorna som drabbas värst av klimatgenererade naturkatastrofer, medan det är världens rika och välbärgade som åstadkommit det mesta av den globala uppvärmningen, är en orättvisa som svider. Ofta handlar diskussionen om klimaträttvisa om det. Men jämlikhet hänger ihop med rättvisa och den nödvändiga klimatomställningen på fler sätt. Omställningen kräver jämlikhet av minst tre skäl.

Första skälet:

De rikaste släpper ut extrema mängder växthusgaser

De rikaste människornas växthusgasutsläpp är ett stort problem. En ny artikel i Nature kommer fram till att de tio procent som konsumerar mest i världen står för 31-67 procent av ansvaret för mänsklighetens överskridande av de planetära gränserna. Det gäller bland annat gränsen för växthusgasutsläpp. De tio procenten mest välbärgade konsumenterna stod 2017 för 43 procent av koldioxidutsläppen. Artikelförfattarna trycker på vikten av att ta itu med högkonsumenterna om vi ska kunna hitta ett sätt att leva på jorden som gör att vi kan fortsätta med just det.

En Oxfam-rapport har räknat fram hårresande siffror för de allra rikaste. Den procent av mänskligheten som har högst inkomster står för 16 procent av koldioxidutsläppen. Rapporten tittar också på ”utsläppseliten” och utsläppen från världens 50 rikaste personer. Elon Musk äger minst två privata jetplan som tillsammans orsakar 5497 ton koldioxidutsläpp per år. Det är vad det skulle ta den genomsnittliga världsmedborgaren 834 år att släppa ut. Den genomsnittliga svensken skulle jobba något snabbare men ändå behöva drygt 687 år för att pressa fram de utsläppem.

Det ska sägas att problemet här inte är ojämlikheten i sig utan det att några få har möjlighet att göra så stora utsläpp. Det betyder att vilken utjämning som helst inte skulle fixa detta: om vi alla imorgon plötsligt kunde släppa ut som Musk skulle vi ha ökat jämlikheten enormt. Men den här planeten skulle inte vara beboelig många dagar till. Så när ojämlikheten ökar (som i Sverige) består inte problemet för klimatet (men förstås för de berörda) i om någon grupp halkar efter utan i att vissa drar ifrån och kan bli miljardärer. Den här jämlikhetsåtgärden måste handla om att skära i toppen.

Men finns det inte snälla rika?

Men finns det inte snälla superrika som bekostar vaccinering av fattiga barn istället för att flyga omkring i jetplan? Jo kanske det, och de bidrar då inte så groteskt mycket till uppvärmningen. Problemet består i att enskilda inte kan få välja mellan att vaccinera barn och att släppa ut 5497 ton koldioxid och att det är väldigt svårt att kontrollera vad människor gör med väldiga förmögenheter. Klimaträttvisa kräver stopp för de rikastes möjlighet att släppa ut växthusgaser.

Andra skälet:

De rika gör fel saker med sin makt

Ekonomiska muskler ger makt. Musk har inte bara tagit över Twitter och enligt många gjort X till ett högerpopulistiskt träsk. Hans ambitioner att kontrollera Internet ger en försmak av hur de rikaste kan komma att ta makt över det offentliga samtalet och därmed våra tankar. Det är också deras företag som kommer att ha kontrollen över AI. Just nu går Musk vidare med att ge sitt entusiastiska stöd åt nyfascismen i USA. Som väl få har missat har han pumpat in enorma summor i valkampanjen för den kandidat som gått till val på ”drill baby drill”-budskapet.

Den utjämning som behövs här är samma som enligt det första argumentet: ingen borde kunna vara så rik att hen får den makten. Klimaträttvisa kräver: toppen bort på inkomstpyramiden!

Tredje skälet:

Omställningen kräver klimaträttvisa och jämlikhet för att accepteras

Motståndet mot omställningen kommer inte bara från politiska partier till höger och från företag med koppling till växthusgasproducerande industri, utan även från människor utan partitillhörighet eller förmögenhet. De gula västarna i Frankrike, liksom det så kallade bensinupproret i Sverige, vände sig emot politiska försök att minska bilismens klimatutsläpp. Det uppmuntras av extremhögern och spelar dem i händerna.

Det finns olika förklaringar till varför extremhögern har vuxit så kraftigt i världen och ingen enighet i forskningen om vad som är viktigast. En förklaringsansats är att partier som Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna tar röster från den traditionella arbetarrörelsen därför att väljarna känner dig svikna. De uppfattar att arbetarrörelsen har släppt sina ambitioner om utjämning. Den nyliberala politiken har låtit klyftorna växa. Radikalhögerpartierna har skickligt spelat på detta och i decennier skrikit ut att de partier som inte är beredda att följa dem i hasorna sviker de vanliga människorna. När något parti sedan gör den minsta ansats att minska bilism eller plastpåsanvändning ropar extremhögern att de sviker igen. Alltså: ökade klyftor kan spä på ett förakt för politiken och ett motstånd mot alla politiska påbud, i synnerhet sådana som har att göra med människors privatliv. Det ger radikalhögern med sin antiklimatpolitik utrymme och gör en omställning ännu mer kontroversiell.

Människor vill ha en rättvis klimatpolitik

Men det finns forskning som pekar mot att människor visst kan ställa sig bakom klimatpolitiska åtgärder om de uppfattas som rättvisa. En studie som sammanställer resultaten från 51 artiklar om vad som spelar roll för människor inställning till olika klimatpolitiska åtgärder – till exempel beskattning av klimatskadliga produkter – visar att en rättvis fördelning är speciellt viktig. Det kan betyda olika slags fördelningar, till exempel jämlik fördelning eller fördelning efter behov, det framgår inte av artiklarna. Att klimatåtgärden uppfattas som effektiv är också viktigt. Den här metastudien säger alltså inte att en jämlik fördelning av bördorna med en omställning är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att omställningspolitiken ska bli populär. Men den säger att människor bryr sig om fördelningsaspekter när de tar ställning till politik och inte bara går emot allt som kan kosta något. De vill ha klimaträttvisa, helt enkelt.

Min vilda gissning är att en klimatpolitik som bidrar till att fördela bördor och vinster på ett jämlikt sätt skulle kunna få ett bredare stöd än den som höjer bensinpriset men tillåter de rika att släppa ut 5497 ton koldioxid om året. PåSå kräver klimaträttvisa också jämlikhet.

Kategorier
Hopp

Kan en myriad strategier rädda framtiden?

Den som inte redan fattat att mänskligheten är mycket illa ute på en planet under snabb uppvärmning kan skumma den här deppiga forskarartikeln. Men för oss som inte tvivlar på saken gör det mer nytta att läsa det som kan ge hopp och inspiration.

Ibland hittar jag det i skönlitteraturen. En litterär fantasi som glittrar speciellt lockande i skymningen handlar om ett gytter av strategier, idéer, tillfälligheter och ingripanden som kanske skulle kunna rädda en beboelig planet. Och här kommer en spoilervarning: nu ska jag berätta hur det går i boken Framtidsministeriet av Kim Stanley Robinson. Så den som har planerat att läsa romanen kan klicka bort bloggen här. Eller göra en arbetsbesparing: The Ministry for the Future är 563 sidor med liten font och inte direkt någon litterär njutning. Så här följer några av bokens hoppingivande idéer berättade med under 1 200 ord och med den storlek på bokstäverna du själv väljer på skärmen.

Framtidsministeriet

Den svindlande, hoppingivande fantasin är att mänskligheten lyckas rädda sig själv och många andra arter från apokalypsen. År 2025 inrättas Framtidsministeriet med syftet att jobba för att alla länder ska göra det de har åtagit sig enligt Parisavtalet. Sedan händer saker.

I bokens inledning är läget lika mörkt som i verkligheten. Glaciärerna smälter, djurarter försvinner i rasande fart, haven slutar nästan binda koldioxid, storstäder översvämmas. I första kapitlet beskrivs i plågsam detalj hur Indien drabbas av en extrem värmebölja som dödar 20 miljoner människor på ett par veckor. Desperata människor försöker överleva den vansinniga hettan i en badvattenvarm sjö. Det hjälper inte. Barn och gamla dör först, sedan övriga. Bara en människa överlever natten i sjön och blir en av bokens huvudpersoner – en av de tillfälligheter som driver handlingen mot lösningarna.

För mänskligheten hittar lösningar. I slutet av boken är koldioxidhalten i atmosfären på väg ner, glaciärerna har nästan slutat smälta och den biologiska mångfalden är på väg att återuppstå. En balans mellan utnyttjandet av förnybara resurser och deras återväxt har uppnåtts. Den här utvecklingen går hand i hand med att människorna skapar rimligare samhällen åt sig. Ojämlikheten minskar, miljardärerna avskaffas, liksom skatteparadisen. Många länder inför ett tak för personliga inkomster på tio gånger minimilönen. Jordens befolkning har tillgång till mat och vatten, sjukvård, bostäder och utbildning. Framtagandet av ett världsmedborgarskap för flyktingar pågår. Vid en mäktig världsomspännande kärleks- och gemenskapsfest sjunger alla samtidigt en hyllning till planeten. Över hela jorden kan alla lyssna på hyllningssången i sina mobiler på vilket språk som helst. Många hoppas att en ny religion för det gemensamma ansvaret för Jorden håller på att spridas.

Tusen strategier och lite slump

Vad har då Framtidsministeriet och jordens befolkning gjort för att det här ska bli möjligt? Det här är inte en SF-roman som många andra där fantasifull teknik står för förändringen. Robinson lägger sig nära dagens värld med dess kaotiska internationella politik, krig och rovekonomi. Mänskligheten räddas inte av en sammanhållen supersmart strategi, inte av en revolution av tillräckligt många förtryckta, inte av en kapitalistisk grön teknologiutveckling. Utan av massor av olika initiativ från grupper och enskilda, av kaos och slump, liksom av vetenskapen, men med en viktig roll för Framtidsministeriet som lyckas driva igenom några centrala idéer. Bland mycket annat händer det här:

  • När vattnet i en miljonstad tar slut den 11 september 2034 fattar invånarna att de måste agera tillsammans för att överleva. Det finns inget samhälle, bara individer och familjer, hävdade Margaret Thatcher. Fuck Thatcher!, utbrister Robinsons otvättade berättare som lärt sig att ingen klarar sig utan ett samhälle när det gäller.
  • Jordreformer som återför mark till lokalbefolkningen genomförs i Indien. Småbönder utvecklar kunskaper om hållbart jordbruk – överlevnad och försörjning ligger i befolkningens intresse, inte storskalig odling för export.
  • Glaciologerna uppfinner en metod att stoppa avsmältningen av glaciärerna genom att pumpa upp vatten från deras smältande underdel så att de inte glider iväg ut i haven.
  • Okända lönnmördar enskilda superrika som vägrar sluta exploatera fossila bränslen.
  • På 2030-talet skjuter terrorister ner ett större antal flygplan, många av dem privata jetplan, med svärmar av drönare. Experimentella batteriplan angrips inte. Detta driver fram utvecklingen av fossilfria plan. Torpeder avfyras mot dieseldrivna containerskepp, som ofta sjunker på platser där de kan fungera som växtmiljö för nya korallrev. En indisk grupp som bildats i kaoset och raseriet efter extremvärmeböljan träder fram. Rederierna viker sig för sabotagen och utvecklar solelsdrivna containerfartyg och segellastfartyg. De blir långsammare än de dieseldrivna. Även samhällseliterna, som Framtidsministeriets president Mary Murphy, lär sig uppskatta de långsamma resorna där det går att arbeta fulla dagar i lugn och ro med utblick över hav och horisont.
  • Kooperativa och arbetarägda verksamheter brer ut sig och ersätter vinstdriven produktion med produktion för behov. I boken förekommer Mondragon, ett gammalt men blomstrande nätverk av kooperativa och arbetarägda företag, finansinstitut och välfärdsinstitutioner i den verkliga världens Spanien. Som påpekas i den här lilla betraktelsen om icke vinstdrivande ekonomi är poängerna många.
  • En ekonomisk innovation är central: valutan som går att få tillgång till genom att låta bli att exploatera fossila bränslen. Här spelar Framtidsministeriets president en viktig roll genom att lyckas ena cheferna för de viktigaste centralbankerna. AI används för de komplexa beräkningar som krävs. The Carbon Coin kombineras med en progressiv skatt på fossilanvändning. När till slut CCCB, the Climate Coalition of the Central Banks, har bildats lägger hela oljeländer ner sin produktion av olja och blir rika på Carbon Coins istället.
  • Half-Earth projektet upprättar stora obebodda naturområden för djur och växter. Människor erbjuds nya bostäder och en god ersättning för att flytta från stagnerande städer och ge plats för naturen att återväxa.
  • Ett nytt internet som fungerar som andra allmänningar och kontrolleras av sina brukare skapas och lockar över allt fler från det gamla Internet.

Allt detta händer vid olika tidpunkter och sällan samordnat. Men det finns en omvälvningsperiod när mycket händer nästan samtidigt: före detta studenter i USA håller inne sina studielånsåterbetalningar medan Afrikanska Unionen ställer in sina amorteringar till Världsbanken och till Kina. Miljontals kinesiska arbetare revolterar fredligt, Kurdistan utropar självständighet – det går en spasm av strejker och revolter över världen. Allt detta orsakar ekonomisk kris och sätter världskapitalismen i gungning. Ur krisen framträder en ordning där centralbankerna återupprättas, men under demokratisk kontroll. När den stora kraschen kommer finns redan många olika praktiker utvecklade som kan börja fungera i större skala. Något som gör förändringarna möjliga är att mänskligheten är så sammankopplad genom sina (annars så dumma) mobiltelefoner: till och med icke läskunniga vet vid det här laget att vi alla är beroende av varandra och att katastrofen slår överallt.

I den verkliga världen

Om vi skulle låta oss inspireras av den här romanen, vad borde vi göra? Först och främst sluta leta efter den rätta strategin som kan ena tillräckligt många för den omvälvning av vårt sätt att leva som krävs och istället driva massor av förändrings- och motståndsidéer. Men de behöver dra i samma riktning. Växthusgasutsläppen måste ner, stora områden med orörd natur måste återupprättas för den biologiska mångfaldens skull. Jord- och skogsbruk världen runt måste bli hållbara. De som gör vinst på miljöförstörande verksamheter måste hindras från att göra det. Det måste ske en resursomfördelning mot mer jämlikhet och den måste vara organiserad så att inte enstaka individer kan bygga upp gigantiska förmögenheter och därmed farlig makt igen.

En myriad av protesthandlingar och prefigurativa aktiviteter – uppbyggandet av det nya och alternativa redan nu – behövs om vi ska låta oss inspireras av Robinson. Kanske är konstruktivt motstånd – som förenar protest och uppbyggande av det nya – det bästa. Eller så är det som i Framtidsministeriet, att om riktigt många drar åt ungefär samma håll så kommer en del av aktiviteterna – protesterna, det politiska arbetet, sabotagen, utvecklandet av nygamla jordbrukstekniker, nya tekniska lösningar – understödja och haka i varandra utan att vara samordnade från början. När tillräckligt många börjar se de möjligheter som finns att göra saker annorlunda kan verklig förändring ske.

Men initiativ måste tas, krav måste ställas och idéer utvecklas. Inget bra händer om inget görs, då glittrar inga alternativ i skymningen.

Kategorier
Civil olydnad

Polisförhöret och den röda halsduken

Jeannette Eggers berättar vidare om vad som hände efter hennes deltagande i en klimatprotest på Bromma flygplats.

Jeannette Eggers, skogsforskare och aktivist.

Det kändes lite nervöst inför polisförhöret. Det var ju trots allt en helt ny upplevelse för mig. Jag tröstade mig med tanken att man, till skillnad från ett forskarseminarium eller en disputation, faktiskt får svara ”Det vill jag inte kommentera” hur många gånger som helst i ett förhör. Och som forskare är man ju trots allt van vid att få kritiska frågor och att behöva hantera dem under viss press.

Med en podd i öronen (passande nog ett samtal med Dana R Fisher som forskar på aktivism, demokrati och sociala rörelser) och en stickning i händerna (röd halsduk – heja Rebellmammorna!) åkte jag alltså till Solna polisstation. Där träffade jag min advokat. Vi samtalade lite inför förhöret. Han frågade mig: ”Är det verkligen så illa med klimatet?” Tyvärr så kunde jag bara bekräfta att så var fallet. Att vi är i ett planetärt nödläge. I en existentiell kris för hela mänskligheten. Och att vi riskerar att dra med mycket annat liv ner i avgrunden om vi inte ställer om illa kvickt. Det blev ett fint samtal trots det tunga ämnet.

Väl inne i förhörsrummet frågade jag om jag fick sticka under själva förhöret, eftersom det har en lugnande effekt på mig. Det fick jag. Det kändes symboliskt att få sticka på en röd halsduk under ett förhör om en fredlig civil olydnadsaktion för en dräglig framtid. En röd halsduk som symboliserar att vi behöver dra en gräns och ställa om hela samhället. Att de planetära gränserna är på riktigt. Att vi inte kan fortsätta konsumera som om vi hade fyra jordklot. Jag stickade med kallsvettiga händer

Efter att jag hade delgetts brottsmisstanken och pratat ihop mig med min advokat började själva förhöret. Jag berättade vad jag hade gjort på plats – hållit i en banderoll och tejpat forskningsartiklar på en fönsterruta – men kommenterade inte vad andra hade gjort. Var och en får stå för sina egna handlingar. Det blev många: ”Det vill jag inte kommentera”.

Polisen ville veta vad mer som hände på plats och efteråt. Jag redogjorde för hur vi fick sitta i skuggan i ett par timmar, utan att få prata och utan att få ta på oss ytterkläder trots att flera av oss frös. Hur vi kördes bort till olika polisstationer. Om de bilder som togs, om topsade fingrar. Att jag fick klä av mig naken, visa att jag inte gömde något i underlivet, ta på mig arrestkläder, och blev inlåst i sex timmar. Om beslagtagna kläder och mobiltelefoner.

På frågan vad jag tyckte om aktionen svarade jag att jag tyckte att det var anmärkningsvärt att både Swedavia och polisen har gått ut med osanning om aktionen. Att media har spridit osanningen utan någon vidare efterforskning. Att detta har skadat mitt förtroende för dessa institutioner.

På en allmän fråga om Scientist Rebellion berättade jag att det är en sammanslutning av forskare som går från ord till handling och använder fredlig civil olydnad som metod, eftersom situationen är så allvarlig. När jag pratade om det planetära nödläget vi befinner oss i kom tårarna. Världen brinner, vår och våra barns framtid är hotad, vår regering verkar vilja påskynda samhällskollapsen istället för att leva upp till det ansvar de faktiskt har  – och de som varnar utsätts för repression. Det är så bisarrt.

Det blev några frågor till. Fler: ”Det vill jag inte kommentera”. Till slut några frågor i syfte att bestämma höjden på dagsböter om det blir aktuellt. Om min inkomst. Om jag hade några skulder eller förmögenheter. Om jag hade barn som jag är försörjningspliktig för. Fler tårar. Mina älskade barn är ju den främsta drivkraften för mitt engagemang. Det är deras, och andra barns framtid, som står på spel.

Sen var förhöret klart. Vi tackade varandra, skakade hand och önskade trevlig helg. Min advokat erbjöd mig skjuts till tåget och var noga med att påpeka att han hade elbil. Under bilfärden frågade han vad man som enskild person kunde göra utöver att sopsortera och anpassa sin konsumtion. Mitt självklara svar var: engagera sig. Tillsammans med andra.

Delgivningen

Kategorier
Civil olydnad

Dags för polisförhör!

Jeannette Eggers, en av de forskare som deltog i en civil olydnadsaktion på Bromma flygplats, reflekterar över rättssystemets reaktion och sina egna känslor ett år efter protesten.

Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU.

Nu har den kommit. Kallelsen till ”misstankeförhör i ärende om skadegörelse på Grafair Jet Center på Bromma flygplats.” Ett år efter aktionen, där vi på en offentligt tillgänglig plats utanför terminalbyggnaden på Grafair Jet Center höll i en banderoll, tejpade upp några forskningsartiklar på en glasruta och några av oss sprejade röd färg på fasaden. Varpå Swedavia felaktigt hävdade att vi skulle ha stoppat ett ambulansflyg och polisen påstod att vi var inne på flygplatsområdet. Vilket ledde till misstanke om flygplatssabotage, gripande av oss alla, beslagtagande av våra kläder och telefoner, och sex timmar i var sin arrestcell. En ganska omtumlande upplevelse. Det var en lättnad att höra att vi inte längre är misstänkta för sabotage, utan ”bara” för skadegörelse. Färgen var för övrigt borttagen dagen efter.

Jag påminns återigen om det absurda i att forskare känner sig så desperata över det planetära nödläget vi befinner oss i att vi tar personliga risker för att skapa uppmärksamhet för det, genom fredlig civil olydnad. Repressionen mot aktivister ökar. Fredliga klimataktivister dras inför rätta samtidigt som vår regering bryter mot ingångna avtal och klimatmål. Skjut budbäraren istället för att åtgärda de verkliga problemen. Vi har en regering som visar en hög grad av kunskapsförakt, inte bara inom klimatpolitiken utan även inom områden som skola, vård och kriminalpolitik. En regering som, steg för steg med en dåres envishet, demonterar rättsstaten och demokratin. En regering som normaliserar rasism.

Häromdagen nämnde jag för min 17-åriga dotter att jag är orolig för hennes och hennes brors framtid. Hon svarade något i stil med: ”Mamma, vi har ju haft det bra hittills. Och vi kommer nog att ha några bra år till innan det blir jobbigare.” Det är så hjärtskärande. En tonåring som har funnit sig i att hennes framtid ser ut att bli ganska jobbig. Hon inser att våra makthavare inte gör det som krävs för att ge henne och andra unga en trygg framtid.

Jag växlar känslomässigt mellan frustration, ilska, uppgivenhet, sorg och en enorm trötthet. Men jag kommer att fortsätta göra allt jag kan för att göra framtiden för mina och andras barn lite mindre jobbig. Jag kan inte tänka mig något mer meningsfullt än att engagera mig för en dräglig framtid. Och jag är väldigt tacksam för alla andra som engagerar sig på olika sätt, trots att motvinden från politiken blåser allt hårdare.

Men jag kan inte låta bli att undra varför vi är så få som protesterar högljutt när det är så mycket som står på spel. Vi behöver bli fler. Många fler. Det finns en plats för alla.










Kategorier
Hopp

Bryter vi utsläppskurvan i år?

Håller mänskligheten äntligen på att vända kurvan neråt? Är det i år världens växthusgasutsläpp börjar avta? En del tyder på det. Flera studier pekar ut 2024 som året då vi på allvar börjar resan mot en fossilfri värld. Forsknings- och policyinstitutet Climate Analytics publicerade till exempel en rapport med det budskapet i slutet av förra året. Den explosiva utvecklingen av sol- och vindenergi ser enligt rapporten ut att leda till peak kol 2023 (bör alltså redan ha inträffat), peak fossilgas 2024 och peak olja 2025. Om tillväxten av förnybar energi fortsätter som nu och de 150 länder som undertecknat Global Methane Pledge levererar och verkligen sänker sina metanutsläpp, finner rapporten att det är 70% chans att utsläppen börjar vända neråt i år.

Det här skulle betyda att världen istället för att gasa på mot katastrofen nu har trampat på bromsen och börjat styra mot Parisavtalets kollektiva mål. Att växthusgasutsläppen äntligen ser ut att sluta öka är en milstolpe i sig. Det är en mycket god nyhet. IPCC beräknar nämligen att vändningen behöver komma före 2025 om det ska finnas en chans att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. För att nå ända fram krävs en sänkning av utsläppen från nivån 2019 med 43% till år 2030 och till så kallat nettonoll år 2050.

Climate Analytics fokuserar på vissa åtgärder som regeringar kan vidta för att vändningen verkligen ska komma i år: att satsa på kraftig utbyggnad av förnybar energi (kärnkraft talar de inte alls om), få fler att köra bil på el istället för bensin eller diesel och alltså se till att minska metanutsläppen.

Även om 2024 verkligen är året när det vänder betyder det tyvärr inte att världen är på styrfart mot att klara 1,5-gradersmålet, inte alls. Men det betyder att utsläppen äntligen kan vara på väg neråt utan att det har krävts en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. Det finns fortfarande ett öppet fönster för att nå Parisavtalets mål.

Rapporten resonerar marknadsmässigt. Att sol och vind byggs ut i de viktigaste länderna – som Kina – kommer att betyda att fossila bränslen blir olönsamma och försvinner av den anledningen. Det är den trend de ser. Nu kan vi knappast lita blint på att marknadskrafterna ger den effekten. Fossilbolagen har inte direkt varit snabba att ge upp sina fossilprofiter och många av dem är regeringsägda eller har regeringar i ryggen. Och vad betyder upprustningen i världen för ifall fönstret kommer att stå öppet länge nog?

Men ändå: forskning hävdar att resurserna räcker för ett gott liv för alla på planeten och trender pekar mot att 2024 blir året då utsläppskurvan vänder! Framtidsutsikterna är inte ljusa som en svensk junikväll, men inte heller svarta som vinternatten.