Kategori: Civil olydnad

Forskaren och aktivisten Jeannette Eggers åtalades tillsammans med andra personer för sin protestaktion mot privatflyget på Bromma flygplats. Den här veckan hölls rättegången. Här berättar hon själv om den upplevelsen. Och återger sin slutplädering. Dom förkunnas den 4 maj kl 11.

Nu är rättegången över. Det var en surrealistisk upplevelse. I tre hela dagar satt ett trettiotal högutbildade människor – forskare, psykologer, ingenjörer, advokater, en domare, nämndemän med flera – i en högsäkerhetsrättssal och diskuterade huruvida det ska anses vara brottsligt att protestera mot en dödlig verksamhet (privatflyg) genom att hålla upp banderoller samtidigt som det sprutas färg på fasaden av Brommas privatflygsterminal. Samtidigt som larmrapporterna om klimatnödläget och ekologisk kollaps blir alltmer dystopiska, krig och folkmord pågår och fascismen visar sitt fula ansikte igen runtom i världen. Vilket slöseri med tid och rättsväsendets resurser.

En ovanlig rättegång

Det var min första rättegång och jag har således inget att jämföra med. Men jag har förstått att det var en väldigt ovanlig rättegång. Som en av mina medåtalades advokater (som brukar försvara ”vanliga” kriminella) påpekade så sticker brottsmålet ut: dels var vi ovanligt många kvinnor bland de åtalade, utbildningsnivån var hög, rättegången var allmänbildande om klimatnödläget och drivkraften bakom ”brottet” var att rädda liv, inte egennytta. Det var också den första rättegången i vilken advokaten har fått bevisning avvisad. Men rättegången stack också ut på ett positivt sätt: vi åtalade fick i stort sett tala till punkt, vi fick ställa frågor till varann under förhören, och vi fördes inte in i högsäkerhetsrättssalen (som vi var i av utrymmesskäl) av vakter.

Stickning förbjuden

Jag hade tagit semester för rättegångsveckan. Som under polisförhöret ville jag sticka på en röd halsduk även under rättegången. Det gick dock inte för sig. Varken med trästickor eller böjbara plaststickor som är mindre farliga än pennor. Så är reglerna, tydligen.

Jag hade ingen egen advokat för att hålla kostnaderna nere ifall jag blir dömd. Så jag försvarade mig själv. Hela den här processen har lärt mig en hel del om det svenska rättssystemet och var på så vis en intressent erfarenhet.

I min slutplädering tackade jag mina medåtalade och deras advokater, vilkas framföranden jag kunde åberopa i mitt eget försvar. I min slutplädering behövde jag således inte gå in på demonstrationsrätten, Århuskonventionen eller andra lagtexter, utan kunde lägga ut mina motiv för mitt deltagande i protestaktionen.

Här är vad jag sade:

”I min forskning gör jag konsekvensanalyser för skogen som sträcker sig 30 – 100 år in i framtiden. Redan i den allra första forskningsartikeln jag var med på för över 20 år sedan varnade jag tillsammans med andra forskare för klimatförändringarnas effekter på skogen. Varningarna har sedan dess blivit alltmer alarmerande. Och det gäller inte bara skogen – utan alla ekosystem.

Korallreven är vi redan på väg att förlora – andra ekosystem står på tur så småningom. I princip allt komplext liv på jorden är i farozonen – inklusive människan. Nyss publicerade jag tillsammans med andra forskare en artikel där vi visade att stora delar av södra Sverige blir klimatmässigt olämpliga för gran, ett av Sveriges främsta trädslag, innan dagens ungskog har hunnit växa upp.

Trots att jag gör mitt yttersta för att kommunicera dessa varningar, både på arbetstid och på min fritid, så är jag tämligen säker på att det inte kommer att påverka politiken nämnvärt. Problemet är inte brist på information – vi forskare har varnat i flera årtionden – utan problemet är en salig blandning av demokratiunderskott, desinformation, lobbyism, kortsiktighet och girighet. Och det problemet kommer vi inte åt med ännu mer forskning.

Utan vi behöver agera på den kunskap vi redan har. Och då har forskare som jag ett särskilt ansvar. Om inte forskare som jag, som på arbetstid studerar klimatupphettningens konsekvenser, visar genom våra handlingar att det faktiskt är allvar, varför ska samhället då göra det?

Jag deltog inte i den här protestaktionen för att bidra till skadegörelse. Jag deltog i syfte att rädda liv. I mitt jobb som forskare gör jag som sagt långsiktiga konsekvensanalyser. Som jag visade i min sakframställan så gjordes en konsekvensberäkning för Grafairs privatflyg. Om man räknar konservativt så kommer koldioxidutsläppen från privatflyg som har landat i Grafair sedan vår protestaktion leda till att ungefär åtta människor dör i förtid under detta århundrade. Det var den skadan jag var där för att förhindra. Jag ville protestera mot att vi tillåter obscent rika människor att genom sina handlingar bidra till att andra människor dör i förtid.

Jag deltog för att jag vet vad det innebär att förlora en älskad människa i förtid. Vi är nog många i det här rummet som vet det. Jag hade inte kunnat göra något för att rädda den älskade människan som jag har förlorat. Mitt förstfödda barn, som jag bär i mitt hjärta sedan hans död. Om han hade fått leva skulle han fylla 20 år om två veckor – alltså ungefär samtidigt som vi får domen efter den här rättegången. Mitt barn dog inte på grund av en klimatrelaterad händelse. Men många andra barn och vuxna gör det, redan idag. Och många, många fler barn och vuxna kommer att dö i förtid. Hur många ligger i våra händer. Vår passivitet dödar. Vår ovilja att agera, att sätta gränser, dödar.

Jag har två barn i livet. De är tonåringar nu. Jag minns vilken enorm tacksamhet och glädje jag kände när de föddes. Det är också känslor jag bär i mitt hjärta. Som de allra flesta andra föräldrar vill jag göra allt i min makt för att mina barn ska ha ett bra liv –  i ett stabilt samhälle på en beboelig planet med fungerande ekosystem. Och det är vi på väg att förlora. Våra barn och kommande generationer riskerar att förlora allt. Helt i onödan. Forskningen visar nämligen att det går att garantera värdiga liv för alla, inom planetens gränser.

Om vi vill ge våra och framtida barn goda förutsättningar för en dräglig framtid finns inget utrymme för lyxkonsumtion som att flyga privatflyg. Jag deltog i den här protestaktionen för att bidra till att ge mina och andras barn en chans till en hanterbar framtid.

Jag deltog även för att jag är medveten om vilka ohyggliga konsekvenser det kan få när människor inte protesterar mot stora orättvisor. Jag är född och uppvuxen i Tyskland. Jag har ofta funderat över vem jag hade velat vara i Tyskland på 1930-talet, när det blev allt tydligare vartåt det barkade. Hade jag vågat vara en del av motståndet? Eller hade jag blundat, som de flesta andra? Det kan jag inte veta. Men vi är i en på många sätt liknande situation idag. Många miljoner, kanske till och med miljarder människor riskerar att dö i förtid om vi lämnar det som forskare kallar livets korridor, det temperaturintervall inom vilket vi vet säkert att mänskligt liv kan förekomma. Om vi håller oss inom det intervallet avgörs av våra handlingar under de kommande åren.

Och jag har bestämt mig för vem jag vill vara idag, i denna avgörande tid, där hela vår framtid, och framtiden för allt och alla vi älskar, står på spel: jag vill inte vara passiv. Jag vill inte vara en medlöpare. Jag vill kunna se tillbaka på denna tid om 10, 20 eller 30 år utan att ångra att jag inte gjorde mer. Mitt deltagande i protestaktionen var en kärlekshandling. Jag deltog för att jag älskar livet på den här planeten.

Om jag döms för att göra det som jag tycker är det moraliskt rätta att göra, utifrån den kunskap jag har, så må det vara så. Men jag kan i alla fall se mina barn i ögonen och säga: jag gör vad jag kan för att trygga er framtid. Det är viktigare än allt annat.”

Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU och klimataktivist. 2023 deltog hon i en protest mot privatflyget på Bromma där deltagarna använde sig av civil olydnad. Tidigare har hon skrivit om polisförhöret som följde, nu är hon åtalad. Här berättar hon själv.

Åtal för skadegörelse

I början på november, drygt två år efter demonstrationen mot privatflyg, kom slutligen åtalet. Jag och mina 16 medaktivister – merparten av vilka också är forskare – åtalas för skadegörelse respektive medhjälp till skadegörelse.

Jag har ju vetat länge att den dagen skulle komma. Tidigare i höst fick vi se förundersökningsprotokollet – en lunta på drygt 600 sidor. Ordet sabotage förekommer 122 gånger i protokollet – trots att vi inte längre misstänks för det. Nu har vi alltså en tid för rättegång. Direkt efter påsk ska vi sitta i Attunda tingsrätt och försvara oss. Nyheten om åtalet spreds i media innan delgivningen landade i min brevlåda.

En svart tid

Det är mycket som har hänt under tiden mellan demonstrationen och åtalet. Ännu en planetär gräns har överskridits – havsförsurningen har nått farliga nivåer. Den första tippningspunkten i klimatsystemet har passerats – korallreven i varma vatten ser ut att vara bortom räddning. 1,5 graders-gränsen – som världen har förbundit sig till i Parisavtalet – är inte längre inom räckhåll. Vi har bevittnat otaliga klimatrelaterade katastrofer – översvämningar, värmeböljor, stormar och bränder. Vi har sett beväpnade konflikter, krig och folkmord. Utsläppen fortsätter att öka, demokratin är på tillbakagång och repressionen mot miljöförsvarare tilltar världen över. Kort sagt: väldigt mycket går åt fel håll och det är ont om ljusglimtar.

Att mitt i allt detta åtalas för att ha deltagit i en klimatdemonstration känns ganska surrealistiskt. Den första tiden efter åtalet var ganska jobbig. Hur skulle mina kollegor reagera? Mina chefer? Jag forskar trots allt inom en synnerligen konservativ bransch. Skulle en eventuell dom få konsekvenser för mitt jobb? Det blev några obekväma samtal och blandade reaktioner.

Flyg och död

Efter några dagar kom ilskan tillbaka och trängde undan oron. Vi åtalas medan de överrikas dekadenta överkonsumtion tillåts fortgå. Jag räknade lite. Sedan oktober 2023, det vill säga från och med aktionen som vi nu åtalas för och fram till nu, november 2025, var det 7056 privatflyg-landningar på Bromma. Varje flyg står i genomsnitt för utsläpp av 3,6 ton CO₂. Enligt tusenton-regeln leder förbränningen av 1000 ton kol (vilket motsvarar utsläpp av ungefär 3600 ton koldioxid) till att en person dör i förtid under detta århundrade av klimatrelaterade katastrofer som värmeböljor. 7056 privatflyg orsakar därmed, på ett ungefär, att sju människor dör i förtid. 

Sju människor som dör i förtid – bara på grund av utsläppen från privatflyg som landade i Grafair under de drygt två år som gått sedan vi demonstrerade för ett förbud mot privatjets. Totalt stod privatflygandet i världen år 2023 för otroliga 15,6 miljoner ton koldioxid – vilket enligt samma räknesätt som ovan motsvarar 4250 förtida dödsfall. Utsläppen från privatflyg ökade med 46% mellan 2019 och 2023, och branschen förväntar sig en fortsatt stark tillväxt. Enligt en rapport från tankesmedjan Transport & Environment är utsläppen från ett privatflyg mellan 5 och 14 gånger större per passagerare än från ett normalstort passagerarflygplan – och hela 50 gånger större än från ett tåg. 

För varje månad som privatflygandet tillåts fortgå blir den förväntade dödssiffran högre – med en allt snabbare tillväxttakt. Allt fler döda, och mångdubbelt så många anhöriga som behöver hantera sorgen det innebär att förlora en människa man älskar – helt i onödan. Död, förlust och sorg – för att vår egen och andra länders regeringar aktivt väljer att låta detta ske, och för att överrika människor tar sig friheten att använda privatflyg som andra använder taxi – medan resten av mänskligheten betalar priset, ibland med sina liv.

De överrikas orimliga utsläpp

Nyss kom ännu en rapport från Oxfam som uppmärksammade hur den ”ökande ojämlikheten undergräver och i vissa fall omöjliggör klimatomställningen”. Oxfam och Stockholm Environment Institute (SEI) har kartlagt svenskars konsumtionsbaserade utsläpp. De kom fram till att utsläppen från de rikaste 1% i Sverige har ökat med 24% sedan 1990, medan de rikaste 0,1% har ökat sina utsläpp med 44%. Samtidigt minskade utsläppen från de 50% med lägst inkomst med 31%. För att citera Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige: ”Det är ett misslyckande att politiken inte reglerar de allra största utsläpparna, trots att majoriteten av befolkningen vill se en mer ambitiös klimatpolitik. Oxfam Sverige föreslår flera åtgärder. För det första behöver de rikastes utsläpp minska snabbt. Vi föreslår förbud eller kraftig beskattning av privatflyg och lyxyachter.”

Jag kan bara hålla med. Vi kan inte fortsätta att tillåta de överrika att förstöra allas vår framtid. Men för att politiken ska agera behövs kraftfulla sociala rörelser. Om inte fler engagerar sig för en dräglig framtid kommer den negativa utvecklingen att fortgå – med ödesdigra konsekvenser.  

Göra det rätta eller det lagliga?

En smått absurd detalj i sammanhanget är att Grafair Flight Management AB, det av miljardärsfamiljer ägda bolaget som tar hand om privatflygplan och bedriver taxiflyg på Bromma och utanför vars terminal vi protesterade, yrkar skadestånd solidariskt av oss alla som deltog i demonstrationen. Ironin är död. 

Min aktivism är en kärlekshandling. Jag gör det jag gör utav kärlek till mina barn och till livet på den här planeten. Jag gör det även för att jag avskyr orättvisor. Det tar emot att göra något som kan vara straffbart. Men med tanke på de katastrofala riskerna vi står inför, och på den enorma orättvisan i att överrika personer tillåts göra så mycket skada så undrar jag varför vi inte är fler som protesterar högljutt. Man kan ju tycka att det är viktigare att göra det som är moraliskt rätt än att lyda en orättvis lagstiftning?

Jeannette Eggers berättar vidare om vad som hände efter hennes deltagande i en klimatprotest på Bromma flygplats.

Jeannette Eggers, skogsforskare och aktivist.

Det kändes lite nervöst inför polisförhöret. Det var ju trots allt en helt ny upplevelse för mig. Jag tröstade mig med tanken att man, till skillnad från ett forskarseminarium eller en disputation, faktiskt får svara ”Det vill jag inte kommentera” hur många gånger som helst i ett förhör. Och som forskare är man ju trots allt van vid att få kritiska frågor och att behöva hantera dem under viss press.

Med en podd i öronen (passande nog ett samtal med Dana R Fisher som forskar på aktivism, demokrati och sociala rörelser) och en stickning i händerna (röd halsduk – heja Rebellmammorna!) åkte jag alltså till Solna polisstation. Där träffade jag min advokat. Vi samtalade lite inför förhöret. Han frågade mig: ”Är det verkligen så illa med klimatet?” Tyvärr så kunde jag bara bekräfta att så var fallet. Att vi är i ett planetärt nödläge. I en existentiell kris för hela mänskligheten. Och att vi riskerar att dra med mycket annat liv ner i avgrunden om vi inte ställer om illa kvickt. Det blev ett fint samtal trots det tunga ämnet.

Väl inne i förhörsrummet frågade jag om jag fick sticka under själva förhöret, eftersom det har en lugnande effekt på mig. Det fick jag. Det kändes symboliskt att få sticka på en röd halsduk under ett förhör om en fredlig civil olydnadsaktion för en dräglig framtid. En röd halsduk som symboliserar att vi behöver dra en gräns och ställa om hela samhället. Att de planetära gränserna är på riktigt. Att vi inte kan fortsätta konsumera som om vi hade fyra jordklot. Jag stickade med kallsvettiga händer

Efter att jag hade delgetts brottsmisstanken och pratat ihop mig med min advokat började själva förhöret. Jag berättade vad jag hade gjort på plats – hållit i en banderoll och tejpat forskningsartiklar på en fönsterruta – men kommenterade inte vad andra hade gjort. Var och en får stå för sina egna handlingar. Det blev många: ”Det vill jag inte kommentera”.

Polisen ville veta vad mer som hände på plats och efteråt. Jag redogjorde för hur vi fick sitta i skuggan i ett par timmar, utan att få prata och utan att få ta på oss ytterkläder trots att flera av oss frös. Hur vi kördes bort till olika polisstationer. Om de bilder som togs, om topsade fingrar. Att jag fick klä av mig naken, visa att jag inte gömde något i underlivet, ta på mig arrestkläder, och blev inlåst i sex timmar. Om beslagtagna kläder och mobiltelefoner.

På frågan vad jag tyckte om aktionen svarade jag att jag tyckte att det var anmärkningsvärt att både Swedavia och polisen har gått ut med osanning om aktionen. Att media har spridit osanningen utan någon vidare efterforskning. Att detta har skadat mitt förtroende för dessa institutioner.

På en allmän fråga om Scientist Rebellion berättade jag att det är en sammanslutning av forskare som går från ord till handling och använder fredlig civil olydnad som metod, eftersom situationen är så allvarlig. När jag pratade om det planetära nödläget vi befinner oss i kom tårarna. Världen brinner, vår och våra barns framtid är hotad, vår regering verkar vilja påskynda samhällskollapsen istället för att leva upp till det ansvar de faktiskt har  – och de som varnar utsätts för repression. Det är så bisarrt.

Det blev några frågor till. Fler: ”Det vill jag inte kommentera”. Till slut några frågor i syfte att bestämma höjden på dagsböter om det blir aktuellt. Om min inkomst. Om jag hade några skulder eller förmögenheter. Om jag hade barn som jag är försörjningspliktig för. Fler tårar. Mina älskade barn är ju den främsta drivkraften för mitt engagemang. Det är deras, och andra barns framtid, som står på spel.

Sen var förhöret klart. Vi tackade varandra, skakade hand och önskade trevlig helg. Min advokat erbjöd mig skjuts till tåget och var noga med att påpeka att han hade elbil. Under bilfärden frågade han vad man som enskild person kunde göra utöver att sopsortera och anpassa sin konsumtion. Mitt självklara svar var: engagera sig. Tillsammans med andra.

Delgivningen

Jeannette Eggers, en av de forskare som deltog i en civil olydnadsaktion på Bromma flygplats, reflekterar över rättssystemets reaktion och sina egna känslor ett år efter protesten.

Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU.

Nu har den kommit. Kallelsen till ”misstankeförhör i ärende om skadegörelse på Grafair Jet Center på Bromma flygplats.” Ett år efter aktionen, där vi på en offentligt tillgänglig plats utanför terminalbyggnaden på Grafair Jet Center höll i en banderoll, tejpade upp några forskningsartiklar på en glasruta och några av oss sprejade röd färg på fasaden. Varpå Swedavia felaktigt hävdade att vi skulle ha stoppat ett ambulansflyg och polisen påstod att vi var inne på flygplatsområdet. Vilket ledde till misstanke om flygplatssabotage, gripande av oss alla, beslagtagande av våra kläder och telefoner, och sex timmar i var sin arrestcell. En ganska omtumlande upplevelse. Det var en lättnad att höra att vi inte längre är misstänkta för sabotage, utan ”bara” för skadegörelse. Färgen var för övrigt borttagen dagen efter.

Jag påminns återigen om det absurda i att forskare känner sig så desperata över det planetära nödläget vi befinner oss i att vi tar personliga risker för att skapa uppmärksamhet för det, genom fredlig civil olydnad. Repressionen mot aktivister ökar. Fredliga klimataktivister dras inför rätta samtidigt som vår regering bryter mot ingångna avtal och klimatmål. Skjut budbäraren istället för att åtgärda de verkliga problemen. Vi har en regering som visar en hög grad av kunskapsförakt, inte bara inom klimatpolitiken utan även inom områden som skola, vård och kriminalpolitik. En regering som, steg för steg med en dåres envishet, demonterar rättsstaten och demokratin. En regering som normaliserar rasism.

Häromdagen nämnde jag för min 17-åriga dotter att jag är orolig för hennes och hennes brors framtid. Hon svarade något i stil med: ”Mamma, vi har ju haft det bra hittills. Och vi kommer nog att ha några bra år till innan det blir jobbigare.” Det är så hjärtskärande. En tonåring som har funnit sig i att hennes framtid ser ut att bli ganska jobbig. Hon inser att våra makthavare inte gör det som krävs för att ge henne och andra unga en trygg framtid.

Jag växlar känslomässigt mellan frustration, ilska, uppgivenhet, sorg och en enorm trötthet. Men jag kommer att fortsätta göra allt jag kan för att göra framtiden för mina och andras barn lite mindre jobbig. Jag kan inte tänka mig något mer meningsfullt än att engagera mig för en dräglig framtid. Och jag är väldigt tacksam för alla andra som engagerar sig på olika sätt, trots att motvinden från politiken blåser allt hårdare.

Men jag kan inte låta bli att undra varför vi är så få som protesterar högljutt när det är så mycket som står på spel. Vi behöver bli fler. Många fler. Det finns en plats för alla.

I september 2023 gjorde ett antal aktivister, som också är forskare, det som myndigheterna borde ha gjort för länge sedan: de tog initiativ till att stänga ner flyget med privatjet från Bromma flygplats. Deltagarna väntar nu på rättegång. De är övertygade om att civil olydnad behövs i nuvarande krisläge men är besvikna över hur medierna rapporterar om klimataktivismen. I den här gästbloggen berättar en av Bromma-aktivisterna, skogsforskaren Jeannette Eggers, varför hon valt att utsätta sig för arrestering och kanske straff.

Jag är skogsforskare. Jag började forska för drygt 20 år sedan. Redan i den första vetenskapliga artikel jag medpublicerade år 2005 varnade vi för vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna skulle kunna få för skogen och de skogliga ekosystemtjänster som vi människor är beroende av, om vi inte minskade utsläppen av växthusgaser drastiskt. På den tiden trodde jag fortfarande att kunskap skulle leda till förändring. Sedan dess har forskningsresultaten kring klimat- och hållbarhetskrisen blivit ännu mer nedslående. Och många av våra beslutsfattare verkar inte ta de alltmer desperata varningarna från forskningen på allvar.

Forskningen är tydlig. Vi lever i en avgörande tid för mänskligheten. Våra beslut under de kommande åren kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år framöver. Fönstret för att säkra en dräglig framtid för oss och våra efterkommande håller på att stängas. Trots att vi har kunskapen och tekniken som behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle är vi fortfarande inne på fel väg.

Jag hade kunskap om hur ohållbar vår livsstil är långt innan jag valde att göra mer än att anpassa min egen livsstil. Men till slut blev kunskapen så tung att bära att jag började leta efter sätt att engagera mig tillsammans med andra. Jag testade olika aktivistgrupper innan jag hittade hem hos Scientist Rebellion. Scientist Rebellion, som finns över hela världen, är en grupp forskare och vetenskapspersoner som använder civil olydnad som metod. Det är ett stort steg för många forskare. Vi är trots allt tränade i att hålla en vetenskaplig distans och att kommunicera våra forskningsresultat utan att visa för mycket känslor och vi är ofta obekväma med att bli alltför ”aktivistiska” eftersom vi antar att det kan skada vår trovärdighet. Det är just därför civil olydnad utförd av forskare kan sända en så stark signal. Om vi visar att vi tar kunskapen om hur förtvivlat akut och allvarligt läget är på allvar och är villiga att ta personliga risker för att varna samhället – då kan vi, förhoppningsvis, vara en effektiv väckarklocka.

Det finns många missförstånd runt civil olydnad och dess plats i en demokrati. Metoden fördöms av många politiker, debattörer och journalister och beskrivs som odemokratisk och totalitär. Men civil olydnad sätter sig inte över lagen, i och med att aktivister öppet tar ansvar för sina handlingar och är beredda att försvara dem i rättssalen och riskera bestraffning om samhället inte ser det befogade i handlingen. Nej, civil olydnad utmanar lagar som upplevs som orättvisa. Utan civil olydnad skulle vi inte ha många av de rättigheter vi tar för givna idag. Aktivister som gör civila olydnadsaktioner är helt medvetna om att aktionerna ofta är impopulära. Så har det alltid varit. Även suffragetterna och medborgarrättsrörelsen utsattes för kritiken att de hotade demokratin, var säkerhetsrisker eller galna. De fängslades, mördades, lynchades, förlorade sina jobb, fördömdas av nära och kära och så vidare. De som kritiserar den givna ordningen straffas, även de som senare i historien firas och beundras.

Faktum är att civil olydnad har en viktig plats i en levande demokrati. Den är ett nödvändigt verktyg i kampen mot orättvisor. Det lär sig barnen i skolan idag – och det vore önskvärt om politiker, debattörer och skribenter uppdaterade sina kunskaper om civil olydnad innan de fördömer den.

Jag har hittills deltagit i två aktioner som har haft inslag av civil olydnad. En resulterade i arrestering, i den andra ingrep inte polisen och alla kunde lämna platsen på eget bevåg efteråt. Inför båda aktionerna var jag väldigt nervös. Orolig över vad som skulle hända på plats, hur det skulle tas emot, vilka konsekvenser det skulle få. Men jag valde att göra det ändå. Jag är övertygad om att protester – protester som märks – behövs om vi vill åstadkomma en förändring. Och vi lever, än så länge, i ett demokratiskt land, där man inte behöver frukta för sitt liv eller sin hälsa, när man deltar i en fredlig civil olydnadsaktion.

Jag och mina medaktivister är varken tokstollar eller superhjältar. Utan vanliga människor som bryr sig – och som försöker ta ansvar. Aktivt.

För många av oss som på olika sätt engagerar sig i klimat- och miljörörelsen är föräldraskapet en viktig drivkraft. Så är det även för mig. Jag vill visa mina barn att jag gör vad jag kan för att säkra deras framtid. Jag vill inte vara en som bara ser på. Aktivismen ingår i mitt föräldraskap.

Civil olydnad är en metod bland många att göra motstånd på. Det är inte många som är redo att bryta mot lagen och ta straffet, speciellt med tanke på hur repressionen har ökat. Men det behövs inte heller – det finns så många olika sätt att engagera sig på. Om fler visade civilkurage – som innebär att man står upp för andra som inte kan försvara sig själva – skulle samhället se annorlunda ut. Om fler valde att gå ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon, att ta ställning, att våga ta obekväma samtal, att visa att man bryr sig – då skulle vi kunna åstadkomma stora förändringar till det bättre, det är jag helt övertygad om.

Vi behöver bli många som förflyttar oss från passivitet till handling. Nu. Hitta ditt sätt att agera och bidra. Du behövs. Vad kan vara mer meningsfullt än att engagera sig för en dräglig framtid?

Jeannette Eggers, medmänniska, mamma och forskare