Kategori: Bloggen

Kategorier
Bloggen Hopp

15. Bryter vi utsläppskurvan i år?

Håller mänskligheten äntligen på att vända kurvan neråt? Är det i år världens växthusgasutsläpp börjar avta? En del tyder på det. Flera studier pekar ut 2024 som året då vi på allvar börjar resan mot en fossilfri värld. Forsknings- och policyinstitutet Climate Analytics publicerade till exempel en rapport med det budskapet i slutet av förra året. Den explosiva utvecklingen av sol- och vindenergi ser enligt rapporten ut att leda till peak kol 2023 (bör alltså redan ha inträffat), peak fossilgas 2024 och peak olja 2025. Om tillväxten av förnybar energi fortsätter som nu och de 150 länder som undertecknat Global Methane Pledge levererar och verkligen sänker sina metanutsläpp, finner rapporten att det är 70% chans att utsläppen börjar vända neråt i år.

Det här skulle betyda att världen istället för att gasa på mot katastrofen nu har trampat på bromsen och börjat styra mot Parisavtalets kollektiva mål. Att växthusgasutsläppen äntligen ser ut att sluta öka är en milstolpe i sig. Det är en mycket god nyhet. IPCC beräknar nämligen att vändningen behöver komma före 2025 om det ska finnas en chans att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. För att nå ända fram krävs en sänkning av utsläppen från nivån 2019 med 43% till år 2030 och till så kallat nettonoll år 2050.

Climate Analytics fokuserar på vissa åtgärder som regeringar kan vidta för att vändningen verkligen ska komma i år: att satsa på kraftig utbyggnad av förnybar energi (kärnkraft talar de inte alls om), få fler att köra bil på el istället för bensin eller diesel och alltså se till att minska metanutsläppen.

Även om 2024 verkligen är året när det vänder betyder det tyvärr inte att världen är på styrfart mot att klara 1,5-gradersmålet, inte alls. Men det betyder att utsläppen äntligen kan vara på väg neråt utan att det har krävts en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. Det finns fortfarande ett öppet fönster för att nå Parisavtalets mål.

Rapporten resonerar marknadsmässigt. Att sol och vind byggs ut i de viktigaste länderna – som Kina – kommer att betyda att fossila bränslen blir olönsamma och försvinner av den anledningen. Det är den trend de ser. Nu kan vi knappast lita blint på att marknadskrafterna ger den effekten. Fossilbolagen har inte direkt varit snabba att ge upp sina fossilprofiter och många av dem är regeringsägda eller har regeringar i ryggen. Och vad betyder upprustningen i världen för ifall fönstret kommer att stå öppet länge nog?

Men ändå: forskning hävdar att resurserna räcker för ett gott liv för alla på planeten och trender pekar mot att 2024 blir året då utsläppskurvan vänder! Framtidsutsikterna är inte ljusa som en svensk junikväll, men inte heller svarta som vinternatten.

Kategorier
okategoriserad

14. Hur jag röstar i EU-valet – och varför

Först: borde jag alls gå och rösta? EU är långt ifrån min politiska önskedröm. Kanske skulle jag göra större nytta för mänskligheten om jag ägnade en kvart åt att städa toaletten istället?

Jo, självklart ska jag rösta. Eftersom EU har makt, EU-parlamentets sammansättning spelar roll och hur vi i medlemsländerna röstar bestämmer sammansättningen. Jag kommer att rösta emot och jag kommer att rösta för.

Jag röstar emot extremhögern. Hörde ni utfrågningen med Sverigedemokraternas toppnamn till valet Charlie Weimers i TV? Programledarna pressade honom på SD:s retorik om ”folkutbytet”, en stollig rasistisk konspirationsteori om att den svenska befolkningen är på väg att bli till en minoritet i Sverige genom invandring från Mellanöstern och Afrika. Weimers tog självklart inte avstånd från den. De här idéerna är visserligen SD-retorik sedan länge, men nu har de höjt tonläget i valrörelsens slutskede. Troligen är det taktik för att trumfa övriga Tidö-partiers kampanjande om ett EU ännu mer stängt för flyktingar. SD är tyvärr inte det enda extremhögerparti i Europa som tuffar på bra inför valet.

Inte för att jag funderat på att rösta på moderaterna, liberalerna eller kristdemokraterna. Men till och med om mitt enda mål med att rösta skulle vara att jag vill att EU ska stå emot högerextremismen, så är det glasklart att jag inte skulle kunna välja något av de partierna. Hur den största partigruppen i parlamentet, EPP där moderaterna och kristdemokraterna ingår, väljer att samarbeta spelar roll för vilket inflytande extremhögerpartierna kommer att få. Varken trollfabriker, rasistiska konspirationsteorier eller slakten på klimatpolitiken har hindrat de här partiernas samarbete med och legitimering av den svenska ytterhögern. Det finns ingen anledning att tro att de skulle verka emot den typen av samarbete inom EPP. Liberalerna ingår inte i EPP men sitter i knät på SD här hemma.

Jag röstar för klimat och miljö. EU, liksom resten av världen, kan kritiseras för att göra alldeles för lite och inte alltid rätt saker för miljö och klimat. Men under senaste mandatperioden har riktningen varit den rätta. Utökade utsläppshandelssystem, den Gröna given, Fit for 55, regler mot plastföroreningar och ett försök att införa den så kallade naturrestaureringslagen för att freda naturområden för att rädda hotade djur och växter, är steg som tagits. (Några av de viktiga EU-miljöfrågorna förklaras kortfattat i ’Viktiga frågor inför EU-valet’.)

Som bekant ställer sig de svenska partierna helt olika i de här frågorna. Under rubriken ’Vad betyder siffrorna?’ har några forskare räknat på chansen att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader om de olika partiernas föreslagna EU-politik skulle förverkligas av alla länder. Det ser inte ljust ut med något partis politik, men skillnaden är stor. Miljöpartiets politik bedöms som bäst, följd av Vänsterpartiet och därefter Centern. Svaret på vilket parti som gör sämst ifrån sig är precis det jag trodde, men moderaterna och kristdemokraterna ligger nästan lika illa till.

En genomgång av hur de svenska partierna röstat i ett antal viktiga miljöfrågor i EU-parlamentet under senaste mandatperioden visar att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna stött flest av ett antal förslag som innebär bättre skydd av miljön och som motverkar uppvärmningen. Alla tre partier röstade för naturrestaureringslagen, den som stoppades i sista stund och vars framtid nu är oklar. Men det är tveksamt om sossarna kommer att stödja alla delar av lagen när någon variant av den (förhoppningsvis) kommer upp igen. ”Stå upp för svensk skog och svenskt skogsbruk genom att säkerställa att skogsförvaltningen fortsatt bestäms i Sverige”, skriver de i sitt valmanifest. Det är ett sätt att säga att EU inte ska kunna bestämma att svenska skogar behöver sparas för biologisk mångfald och som kolsänkor. Liberalerna röstade också för naturrestaureringslagen, men de vill att det främst – kanske enbart? – är den statliga skogen som ska stå kvar om det behövs för biologisk mångfald och kolsänkor.

De andra regeringspartierna, liksom Centerpartiet, röstade emot naturrestaureringslagen. ”Svensk skog är inte en park som vissa i Bryssel ibland tror och det är just därför Moderaterna alltid kommer stå upp för svensk skog i Bryssel och motverka nya försök att inskränka äganderätten för skogsägare”, skriver m på sin hemsida. ”Kontinentaleuropéer förstår sig inte på svenskt skogsbruk”, hävdar kd i sitt valmanifest, så EU ska inte lägga sig i.

Det räcker inte att rösta i EU-valet för att hindra ytterhögerns framfart eller skapa den klimat- och miljöpolitik som krävs i världen. Men utvecklingen i de här frågorna står och väger. Och tro mig, det kan bli mycket värre.

Så städa toaletten kan jag göra en annan vecka, jag går och förtidsröstar imorgon. Med hänsyn till mitt emot och mitt för kan jag bara stoppa en v- eller en mp-valsedel i kuvertet. Vilken det blir? Kanske berättat jag det senare. Och varför.

Kategorier
okategoriserad

13. Klimatkatastrof – hot och möjlighet

Tre existentiella hot och några vägar framåt

Av Jørgen Johansen

Jørgen Johansen diskuterar de tre stora människoskapade hoten mot liv på planeten och – framför allt – vilka strategier vi kan utveckla för att påverka klimatpolitiken. Jørgen är frilansande akademiker, författare och utbildare med mer än 40 års erfarenhet inom olika sociala rörelser.

Foto: Jørn Bøhmer Olsen

Allt fler inser att dagens kriser kan få katastrofala konsekvenser för mänskligheten. Vissa lärdomar kan dras från historiska kriser även om det är svårt att jämföra. Klimatförändringar och andra påfrestningar har även tidigare tvingat Homo sapiens att flytta på sig. Människosamhällen som rammats av katastrofer har tvingats söka radikalt nya vägar för att överleva. Istider, långvariga torkperioder och andra naturfenomen har tvingat fram nya sätt att leva. Stora samhällsförändringar följer regelbundet på stora utmaningar.

I historisk tid kan vi se hur det vansinniga kaoset i det som kallas “trettioåriga kriget” (1618-1648) resulterade i ett försök att radikalt omorganisera samhällen. Efter flera års struliga förhandlingar skrevs olika avtal och för att komma ur ett läge där kungar, furstar, biskopar, godsägare och andra lokala och regionala makthavare kämpade mot varandra med väpnade arméer etablerades det “westfaliska statssystemet”. Konventioner om suveräna stater, våldsmonopol och tidiga principer om internationell folkrätt prövades. Vi kan också se hur det internationella kaos som rådde mellan 1914 och 1945 resulterade i ett FN-system avsett att reducera de förödande konsekvenserna av att använda krig för att hantera konflikter. Båda exemplen visar på försök att tänka nytt. Kriser kan medföra uppvaknande och nytänkande. 

Jag ser idag tre existentiella hot som, var för sig, kan göra organiserat mänskligt liv på jorden omöjligt.

  • Den människoskapade pågående globala uppvärmningen
  • Användningen av kärnenergi till vapen och energiproduktion
  • Massutrotning av arter

Alla tre är skapade av “oss” människor och det är de generationer som inte är födda än som riskerar att få lida mest.

Den globala uppvärmningen

Det råder idag inget seriöst tvivel om människans roll i påverkan av klimatet. Lösningen är att starkt reducera utsläppen av växthusgaser. Världen över ser vi att den politiska retoriken tar hänsyn till problemen. Avtal och protokoll skrivs, medier och skolböcker inkluderar artiklar om klimatkrisen och vallöften avges. Men allt för lite händer.

Användning av atomenergi

Sedan forskarna lyckades splittra atomer har kärnenergin skapat en mycket osäker värld. Bomber och värme-/el-produktion har båda enorma reella och potentiella konsekvenser för liv och civilisationer. Olyckor och medvetna handlingar kan göra jorden obeboelig för människor. Enligt EUs regelverk måste avfallet hållas i säkert förvar i 100 000 år. I USA har man satt gränsen till 500 000 år. När svenska politiker och några forskare i samband med folkomröstningen 1980 påstod sig ha en säker lösning på avfallsfrågan så var detta uppenbar lögn. Ingen har tekniskt säkra lösningar som håller över sådana tidsperioder. För att ge lite perspektiv var det enbart 2000 år sedan romarna utdömde dödsstraff till en rebellisk palestinier och hängde honom på ett kors. Det är mindre än 5000 år sedan pyramiderna i Giza byggdes och ungefär 40 000 år sedan neandertalare hade sex med Homo sapiens…  De politiker som 1980, och idag, säger sig känna till en säker lagringsmetod med “bäst före datum” hundratusentals år framåt i tiden vet mycket väl att det inte är de som kommer att ställas till ansvar när lagren läcker plutonium.

Problemen med vapen baserade på denna energiform behöver vi inte ens diskutera efter augusti 1945 då USA brände upp 230 000 civila japaner och lika många dog av strålningsskador åren efter att bomberna släpptes. Världens lager är ungefär 12 500 kärnvapen. 2121 bomber har “testats” totalt, varv 520 i atmosfären. Vi känner till 32 olyckor med kärnvapen från USA; andra stater offentliggör inta sina siffror.

När Sveriges politiska ledarskap valde att låta Sverige bli medlem i NATO var det samtidigt ett beslut att göra Sverige till ett uppenbart kärnvapenbombmål i en konflikt mellan USA/NATO och Ryssland och/eller Kina.

Den sjätte massutrotningen

Den mest kända massutrotningen i jordens historia är den som följde på att en asteroid slog ner i dagens Mexiko för 65 miljoner år sedan. Då dog 76% av alla arter ut på kort tid. Nu är vi inne i en ny massutrotning. Sedan 1970 har 68% av antalet[1] däggdjur, fiskar, fåglar, kräldjur och amfibiedjur försvunnit! Ekosystem kollapsar. Produktiv jordbruksareal och fisket i havet är beroende av en robust biologisk mångfald. Det kan snart bli akut brist på mat.

De tre hoten har mycket gemensamt

De är orsakade av mänsklig verksamhet. Vi har kunskap om vilka faror de innebär. Det råder inget vetenskapligt tvivel om huvuddragen i vad som händer. Samtidigt verkar världens politiska och ekonomiska system sakna viljan att ta hoten på det allvar som krävs. Det som görs är för lite och för kraftlöst. En kollektivt suicidal verksamhet pågår.

Det är precis som ekosofen Peter Wessel Zapffe (1899-1990) skrev i sin doktorsavhandling Om det tragiske 1941. Människans begär kan inte tillfredsställas. Hon är född med behov som naturen inte kan uppfylla och är dömd till undergång. Den tysk-judiska filosofen Hans Jonas (1903-1993) grundläggande tes i The Imperative of Responsibility (1984) är att den moderna teknikens gyllene löften har förvandlats till ett hot som teknologin är oskiljaktigt förbunden med. Vår moral och etik utvecklades i en tid då konsekvenserna av våra handlingar blev omedelbart tydliga. Teknologin gör att resultaten av vårt agerande märks långt bort i tid och rum. Provsprängningar med kärnvapen, användning av DDT, spridning av mikroplaster och CO2 får verkan på andra platser på jorden och långt fram i tiden.

Huvudproblemet är att det konsumeras mer än vad jorden tål. Världen rikaste 0,1% är en del av problemet, jordens växande medelklass en annan. Oavsett hur vi fördelar ansvaret blir frågan: Hur kan vi reducera den materiella konsumtionen? Vad skall till för att göra det attraktivt att agera långsiktigt? De politiska systemen, inklusive de liberala demokratierna, har en inbyggd mekanism som inte ger incentiv för att leverera på sina löften längre fram i tiden än fyra till åtta år.

Det politiska klimatet

Det politiska klimatet är ett hot av annan karaktär än de tre som beskrivs ovan. Men det påverkar jordens framtid på ett väldigt direkt vis. De politiker som vägrar ta den globala uppvärmningen på allvar tillhör oftast högersidan i politiken. Noam Chomsky har definierat det Republikanska partiet i USA som den farligaste grupperingen i människans historia då det aktivt för en politik som kan utrota organiserat mänskligt liv på jorden.

De senaste decennierna har antalet anständiga demokratier minskat. De som är kvar bidrar väldigt lite till en positiv utveckling. Många av de demokratier som försvinner vittrar bort vid valurnorna. Brist på anständiga och kritiska medier bidrar till att dessa budskap sprids. Universitetens snabba utveckling till produktionsenheter för lydiga kuggar i samhällsmaskineriet hindrar kritisk reflektion om grundläggande värden i samhället.

Siffror från IMF visar att fossilindustrin får subventioner på över 4000 miljarder varje år. Den norska “oljefonden” växte med 1900 miljarder kronor de tre första månaderna 2024.

Strategier framåt

Det är viktigt med debatt om hur man får de resultat man vill ha och inte enbart får uppmärksamhet i media. Behovet att tänka nytt är stort för miljöaktivister.

Vikten av planering, experiment och utvärdering

Samtidigt är det uppenbart att god vilja inte är tillräckligt. Det krävs planering, förberedelser och träning för en lyckad strategi. Rosa Parks förberedde sig i ett halvår innan hon 1955 vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man. Det krävs såväl praktisk träning som mentala förberedelser för att våga bryta den dominerande lydiga samhällsrollen och riskera straff. De flesta arméer i världen låter soldater genomgå ett helt år av träning innan de skickas ut för att slåss. Jag ser inget skäl till att en ickevåldsaktivist skulle behöva mindre tid till förberedelse.

Det finnes inte en lösning som fungerar bra överallt och alltid. Vi behöver många experiment på olika nivåer och i flera kontexter. Experimenten behöver sedan utvärderas. Det som ser ut att gå bra bör vi bygga vidare på. Går det fel så får vi ändra kurs. Ge experimenten en rimlig tid att visa vad de går för och utvärdera ofta.

Juridiken som kampmetod

Det pågår spännande försök med att använda de juridiska verktygen där stater och bolag dras inför rätta av grupper som drabbas av den pågående utvecklingen. Nationella och internationella rättssystem har redan i flera fall fattat rättvisa och kloka beslut mot stater och företag. En annan juridisk väg är att låta delar av naturen (älvar, fjäll, skogar, biosystem etc.) få juridiska rättigheter i linje med individer. Kränks dessa rättigheter så kan dessa naturdelar via ombud stämma förövarna.

Folkbildning

Den traditionella folkbildningsverksamheten borde ges en chans att påverka kommande generationer. Där universiteten går i riktning mot att producera karriärister och låta företagens önskemål styra utbildningar kan behovet för fördjupade samtal om viktiga frågor kanske få en förnyad plats på folkhögskolor och i studiecirklar? Det är ingen tillfällighet att statsbudgeten på senare år har krympt stödet till folkbildningen och ställt högre krav på genomströmning av studenter på kurserna. De vet vad de gör.

Folkbildning kan i bästa fall stoppa den ökande vulgariseringen av det offentliga samtalet och främja anständighet i den politiska retoriken. Vi bör lära av de goda exemplen på folkbildning. Britten John Oliver med sitt program “Last Week Tonight” har lyckats bli populär. Med stilistiska grepp från underhållningsindustrin, men med ett politisk potent, humoristiskt och sakligt korrekt budskap kan kanske nya grupper intresseras för samhällsviktiga frågor. Det är få saker som makthavare är mera rädda för än att folk skrattar åt deras galenskaper. De har en arsenal av resurser för att försvara sig mot våldsamma aktivister, men står hjälplösa när motståndarsidan använder humor och folk skrattar åt dem.

Civil olydnad

Den nya globala vågen av civil olydnad är en ljuspunkt i en dyster tid. Varje demokrati värd namnet är beroende av en radikal opposition som inte alltid följer makthavarnas lagar. Inte allt får den effekt man hoppas på, men kan ge erfarenhet. Det krävs fler civila olydnadsaktioner, fler som deltar, inte enbart yngre och gärna “etablerade och respekterade” personer. De aktioner som Bertrand Russel deltog i på 50- och 60-talen eller professor Arne Næss var med på under 70-och 80-talen inspirerade många att fortsätta utpröva dessa politiska verktyg.

Det finns ett behov av att experimentera med radikala aktioner. Men det bör ske med stor öppenhet. De som deltar bör träda fram och berätta om varför de agerar och vara villiga att riskera straff. Om man går “under jorden” och inte vågar stå för sina handlingar kan det snabbt utvecklas en kultur som sluter sig och inte deltar i samtalet. De viktiga kommentarerna från de utanför gruppen når inte fram. Det var en sådan utveckling vi såg när Ulrike Meinhof engagerade sig i den västtyska student- och fredsrörelsen. Hon och hennes kamrater gick från öppen civil olydnad till olika hemliga aktioner. Det är lättare att gå längre än vad man egentligen “kan stå för” när man inte behöver konfronteras direkt med andras åsikter.

Sabotage

Vi har sett några exempel på sabotage och kommer helt säkert att se fler. Debatten om detta medel är viktig och bör vara grundlig. Begreppet “sabotage” har flera olika betydelser i såväl politisk strategi som i juridik och i vardagligt tal. Kärnan i de flesta definitioner är att man förstör materiella värden eller stör samhällsfunktioner. Om det är med dynamit, slägga, bomber, händer, brand eller andra redskap varierar. Och det gör också hur dessa aktioner genomförs.

Än en gång är öppenheten central för hur allmänheten bedömer handlingen.

När värnpliktiga i USA brände sina “draftorders” under Vietnamkriget sågs det som något helt annat än när djurrättsaktivister bröt sig in i forskningslaboratorier för att “befria” försöksdjur. I vissa länder är det olagligt att bränna nationens flagga, i andra inte. I ANCs kamp i Sydafrika saboterades många oljeledningar. Under Gandhis kamp mot det brittiska kolonialstyret i Indien brände man brittiska textilier och förstörde saltutvinningsanläggningar. På Island sprängde lokalbefolkningen en fördämning 25 augusti 1970 för att förhindra en stor vattenkraftutbyggnad som skulle förstöra stora delar av deras försörjning. Majoriteten av ortsbefolkningen trädde fram, sa sig stå bakom aktionen och förklarade varför den genomfördes. Senare blev de frikända i Högsta domstolen.

Vissa av dagens klimataktioner har riktat sig mot konst på muséer och i det offentliga rummet. Dessa spektakulära aktionsformer har skapat starka motsättningar och resulterat i mer uppmärksamhet än ökat stöd för kampen. Men det går en klar historisk linje tillbaka till suffragetterna som också attackerade konst på museer för att rikta uppmärksamheten mot rösträttsfrågan. En målning av John Everett Millais blev skuren med köttyxa av rösträttsaktivisten Anne Hunt (också känd som Margaret Gibb). Även den gången blev det mycket debatt och kritik. Det är svårt att bedöma i hur hög grad dessa aktioner hjälpte till att främja allmän rösträtt. Och vi vet inte heller hur attackerna på konst i klimatkampen påverkar stödet för en bättre klimatpolitik.

När aktivister från Återställ Våtmarker stoppade trafiken genom att sätta sig på motorvägar användes sabotageparagrafen i brottsbalken. Det blev mycket debatt och relativt lite stöd för den sakfråga de kämpade för. Att de nyligen bytt strategi och nu vill fokusera på att gräva igen diken som torkar ut våtmarker är ett modigt, spännande och klokt skifte av aktionsform. Det blir lättare att få fram budskapet när det finns en direkt koppling mellan vad aktionerna går ut på och vad de kräver. Det skall bli spännande att följa den vidare utvecklingen.

Att aktionen i sig visar vad man vill gör kommunikationen med omvärlden så mycket enklare. När folkmassor slog sönder Berlinmuren med släggor var det inga medier som ens kallade det för sabotage. Det var den förhatliga muren som saboterades och aktionsformen visade detta väldigt tydligt. I den traditionen kanske man kan tänka sig en stor grupp på tusentals människor i gruppen Ende Gelände som marscherar mot ett kolkraftverk och börjar slå sönder anläggningen. Vad skulle ske? Hur skulle omvärlden reagera?

Andreas Malms bok om hur man förstör en oljeledning (How to Blow Up a Pipeline) har skapat viss debatt. Om sådana aktioner genomförs av någon som står fram öppet och berättar varför aktionen genomfördes så skulle möjligheten för ökad förståelse och stöd säkert bli större än om sabotörerna inte ger sig till känna. Det behövs mer debatt om möjligheter och begränsningar i användning av sabotage i klimatkampen.

Konstruktivt motstånd

“Konstruktivt motstånd” är en strategi som växer på vissa håll i världen. Fokus ligger på att bygga den framtid man kämpar för redan nu. I stället för att enbart protestera mot det man tycker är fel börjar man realisera sina mål som små öar inom det nuvarande samhället. Kanske kan dessa växa till en arkipelag av nya projekt som gör det enklare att demontera de skadliga delarna av vårt nuvarande samhälle.

Om vi tänker oss att Greta Thunberg och den rörelse hon är aktiv i kunde kombinera skolstrejken med att göra något konstruktivt så skulle debatten säkert ändra karaktär. Om det är skolstrejk en dag i veckan och den dagen används för att montera solpanel på skolans tak eller anlägga kolonilotter i stadens parker så kommer budskapet om energiproduktionen och behovet av lokalt producerad mat fram mycket tydligt. Skulle dessutom studenter och fackföreningar ställa upp som handledare med nödvändig yrkeskunskap så vore det svårt att sätta in poliser för att hindra dessa aktiviteter.

Möjligheterna är många om vi tillåter oss att tänka utanför de traditionella aktionsformerna. Låt de tusen experimenten blomma, utvärdera och bygg vidare på den erfarenhet som samlas!

Fördjupningsläsning

International, W. R. (2009). Handbook for nonviolent campaigns. London, War Resisters’ International.

Johansen, J. and B. Martin (2008). ”Sending the Protest Message.” Gandhi Marg: Special Issue on Satyagraha 29(4). https://www.bmartin.cc/pubs/08gm.html

Persen, Å. B. and J. Johansen (1998). Den nødvendige ulydigheten. Oslo, FMK.

Sørensen, M. J., et al. (2023). Constructive resistance: Resisting Injustice by creating solutions. London, Rowman & Littlefield.

Vinthagen, S. and J. Johansen (2023). ”Experiments with Civil Disobedience during Norwegian Environmental Struggles, 1970-2000”. Civil Disobedience from Nepal to Norway. T. Nykänen, T. Seppälä and P. Koikkalainen. London, New York, Routeledge: 27-46.

[1] Denna siffra handlar om antalet individer, inte arter.

Kategorier
Bloggen Hopp

12. Munken är möjlig!

Tre forskare ställer frågan: är det ens i princip möjligt att skapa en värld där alla har tillräckligt och vi respekterar de planetära ekologiska gränserna? Svaret ger mig hopp.

Munken – det flottyrkokta bakverket – som bild av en rimlig och rättvis värld har inspirerat många forskare. Munken är inte en samhällsvision i meningen att den drar upp linjerna för hur ett gott samhälle ska organiseras, utan en tankefigur som visar på ett utrymme där alla godtagbara samhällsvisioner behöver kunna passas in. I munken ryms de olika sätt som mänskligheten skulle kunna organisera sig på för att ge alla människor en rimlig levnadsstandard, samtidigt som de planetära ekologiska gränserna inte överskrids.

I en ny artikel besvarar tre forskare frågan om munken är ett mål möjligt att uppnå. Finns det en chans för jordens invånare att nå a safe and just space, att leta sig in i munken? Mänskliga samhällen har kunnat försörja sig genom tusentals år. Men nu hotar vårt sätt att leva mänsklighetens möjlighet att existera på jorden. Trots enormt resursutnyttjande saknar en stor del av jordens befolkning det mest basala – de har fallit in i munkens hål. Till exempel uppskattas 720 miljoner människor varit undernärda år 2020. Samtidigt överskrids den ena efter den andra av de ekologiska gränserna – munkens yttre ring sprängs. Är det möjligt att skapa rimlig levnadsstandard för hela jordens befolkning inom de ekologiska gränserna, frågar författarna. Med möjligt syftar de då på vad som skulle gå att göra med existerande teknologi.

Forskarna beräknar vad som krävs resursmässigt för att jordens befolkning ska ha tillgång till en ”produktkorg” som rymmer det vi behöver för en rimlig levnadsstandard. De definierar sedan vilka system för till exempel matproduktion, energiinfrastruktur och transporter som krävs för att fylla korgen och gör livscykelanalyser av miljö- och klimatpåverkan från de produkterna. Framställningen av korgens ”produkter” relateras sedan till de planetära gränserna.

Så vad händer i denna simulering? Om konsumtionen i världen drogs ner till en nivå utan lyx men tillräcklig för alla, utan att produktionssystemen förändrades, skulle redan det minska trycket mot de planetära gränserna med hälften. Och vi skulle hamna på den säkra sidan av några gränser. Men det skulle inte räcka för att hålla oss inom munkens skyddande skal. Koldioxidutsläppen skulle till exempel fortfarande vara för höga och biodiversiteten hotad. Vi skulle därför även behöva göra energiframställning och transporter fossilfria och förnybara. Det skulle också krävas att jordens befolkning gick över till en i stort sett vegansk kost.

Med sådana åtgärder beräknar författarna att det med 81 procents chans går att nå in till munkens goda och trygga insida med världens nuvarande befolkning på åtta miljarder. Med 73 procents chans skulle det också vara möjligt för en befolkning på 10,4 miljarder, vilket är en projektion för jordens maxbefolkning som beräknas nås kring år 2085.

På vissa sätt räknar forskarna pessimistiskt. De utgår från dagens produktionssystem, men det är troligt att de kan effektiviseras. Jordbruksmetoderna skulle kunna förbättras, kanske genom mer permakultur, mindre matsvinn och större odlingsdiversitet. Cirkulära strategier kan också bli bättre. Om vi tänker oss en god utveckling på de här områdena blir belastningen på jordens system mindre än i beräkningen.

Hur skulle det vara att leva i munken jämfört med i dagens samhälle? Den tänkta produktkorgen innehåller mycket mer än mat. Människors bostadsbehov skulle täckas. Utbildning finns i korgen, liksom sjukvård på den standard som krävs i Schweiz. Vi skulle ha tillgång till motordrivna fortskaffningsmedel (kollektivtrafik, scootrar) och till TV eller laptop och Internet. Annat gott, som en trygg barndom, kan inte direkt härledas till fysiska resurser, men författarna resonerar att om materiella och andra basbehov är uppfyllda är det i alla fall möjligt att människor kan få trygga barndomar. Yttrandefrihet ingår också, även om artikeln inte klargör kopplingen till övriga produkter i korgen. Tillgången till korgens produkter skulle alltså göra livet för hundratals miljoner nu levande människor väldigt mycket bättre. De som nu inte har tillgång till adekvat mat, bostäder, sjukvård och utbildning skulle få det.

För mig och många som läser den här bloggen skulle det betyda en lägre materiell standard än den vi har idag. Men inte armod: vi skulle kunna ta scootern men inte flyget. Vi skulle kunna äta god och nyttig mat, men biffen gick bort. Lyxkonsumtion i allmänhet ryms inte i munken. Hur lyckligt vi skulle leva lokalt i ett sådant materiellt nedtonat världssamhälle tror jag beror mycket på hur vi organiserar våra relationer, arbetet, kulturen och livet i allmänhet. Här kommer behovet av mer konkreta samhällsvisioner in.

Och vi skulle känna oss tryggare i förvissningen om att vi inte levde på ett sätt som ödelägger framtida generationers möjlighet till ett gott liv. Havsnivåerna skulle fortsätta stiga men inte i samma takt som om vi hade fortsatt leva i fossilsamhället. Alla nu utrotningshotade arter skulle säkert inte klara sig men kanske skulle våra barnbarn fortfarande kunna leva med många fåglar, fiskar, däggdjur och insekter. Och glöm inte den inneboende rättvisekänsla de flesta människor har. Vi kanske inte kan bli lyckliga enbart på andras välgång, men nog skulle det påverka oss positivt om vi visste att alla andra också fick en rimlig chans till ett bra liv.

Artikelförfattarna är noga med att påpeka att det att munken är möjlig som ett sätt att leva inte nödvändigtvis betyder att det också är möjligt att nå dit. Vi har några små hinder på vägen (fossilkapitalet, de superrika, en aggressiv extremhöger som absolut inte vill ställa om, konsumtionskulturen, massbilismen och några till), men vi har i alla fall en riktning mot vad som alltså förefaller vara ett i princip uppnåbart mål. Detsamma gäller som i frågan om vad vi bör göra om vi inte klarar 1,5-gradersmålet: inse att varje minskning av växthusgasutsläppen gör världen till en mindre dålig plats. Även om munken skulle vara en utopisk plats, blir världen bättre ju fler människor som slipper leva i hålet utanför skalet och ju mindre ekologisk skada vi gör på planeten.

Vi lever inte precis i hoppets tidsålder så jag blir glad varje gång någon säger det och ger argument för att det är sant: En annan värld är möjlig!

Hauke Schlesier, Malte Schäfer & Harald Desing (2024) “Measuring the Doughnut: A good life for all is possible within planetary boundaries”, Journal of Cleaner Production, Vol. 448

Kategorier
Bloggen Civil olydnad

11. När beslutsfattarna inte lyssnar på forskningen behöver forskarna bli olydiga!

Foto Göran Boardy

I september 2023 gjorde ett antal aktivister, som också är forskare, det som myndigheterna borde ha gjort för länge sedan: de tog initiativ till att stänga ner flyget med privatjet från Bromma flygplats. Deltagarna väntar nu på rättegång. De är övertygade om att civil olydnad behövs i nuvarande krisläge men är besvikna över hur medierna rapporterar om klimataktivismen. I den här gästbloggen berättar en av Bromma-aktivisterna, skogsforskaren Jeannette Eggers, varför hon valt att utsätta sig för arrestering och kanske straff.

Jag är skogsforskare. Jag började forska för drygt 20 år sedan. Redan i den första vetenskapliga artikel jag medpublicerade år 2005 varnade vi för vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna skulle kunna få för skogen och de skogliga ekosystemtjänster som vi människor är beroende av, om vi inte minskade utsläppen av växthusgaser drastiskt. På den tiden trodde jag fortfarande att kunskap skulle leda till förändring. Sedan dess har forskningsresultaten kring klimat- och hållbarhetskrisen blivit ännu mer nedslående. Och många av våra beslutsfattare verkar inte ta de alltmer desperata varningarna från forskningen på allvar.

Forskningen är tydlig. Vi lever i en avgörande tid för mänskligheten. Våra beslut under de kommande åren kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år framöver. Fönstret för att säkra en dräglig framtid för oss och våra efterkommande håller på att stängas. Trots att vi har kunskapen och tekniken som behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle är vi fortfarande inne på fel väg.

Jag hade kunskap om hur ohållbar vår livsstil är långt innan jag valde att göra mer än att anpassa min egen livsstil. Men till slut blev kunskapen så tung att bära att jag började leta efter sätt att engagera mig tillsammans med andra. Jag testade olika aktivistgrupper innan jag hittade hem hos Scientist Rebellion. Scientist Rebellion, som finns över hela världen, är en grupp forskare och vetenskapspersoner som använder civil olydnad som metod. Det är ett stort steg för många forskare. Vi är trots allt tränade i att hålla en vetenskaplig distans och att kommunicera våra forskningsresultat utan att visa för mycket känslor och vi är ofta obekväma med att bli alltför ”aktivistiska” eftersom vi antar att det kan skada vår trovärdighet. Det är just därför civil olydnad utförd av forskare kan sända en så stark signal. Om vi visar att vi tar kunskapen om hur förtvivlat akut och allvarligt läget är på allvar och är villiga att ta personliga risker för att varna samhället – då kan vi, förhoppningsvis, vara en effektiv väckarklocka.

Det finns många missförstånd runt civil olydnad och dess plats i en demokrati. Metoden fördöms av många politiker, debattörer och journalister och beskrivs som odemokratisk och totalitär. Men civil olydnad sätter sig inte över lagen, i och med att aktivister öppet tar ansvar för sina handlingar och är beredda att försvara dem i rättssalen och riskera bestraffning om samhället inte ser det befogade i handlingen. Nej, civil olydnad utmanar lagar som upplevs som orättvisa. Utan civil olydnad skulle vi inte ha många av de rättigheter vi tar för givna idag. Aktivister som gör civila olydnadsaktioner är helt medvetna om att aktionerna ofta är impopulära. Så har det alltid varit. Även suffragetterna och medborgarrättsrörelsen utsattes för kritiken att de hotade demokratin, var säkerhetsrisker eller galna. De fängslades, mördades, lynchades, förlorade sina jobb, fördömdas av nära och kära och så vidare. De som kritiserar den givna ordningen straffas, även de som senare i historien firas och beundras.

Faktum är att civil olydnad har en viktig plats i en levande demokrati. Den är ett nödvändigt verktyg i kampen mot orättvisor. Det lär sig barnen i skolan idag – och det vore önskvärt om politiker, debattörer och skribenter uppdaterade sina kunskaper om civil olydnad innan de fördömer den.

Jag har hittills deltagit i två aktioner som har haft inslag av civil olydnad. En resulterade i arrestering, i den andra ingrep inte polisen och alla kunde lämna platsen på eget bevåg efteråt. Inför båda aktionerna var jag väldigt nervös. Orolig över vad som skulle hända på plats, hur det skulle tas emot, vilka konsekvenser det skulle få. Men jag valde att göra det ändå. Jag är övertygad om att protester – protester som märks – behövs om vi vill åstadkomma en förändring. Och vi lever, än så länge, i ett demokratiskt land, där man inte behöver frukta för sitt liv eller sin hälsa, när man deltar i en fredlig civil olydnadsaktion.

Jag och mina medaktivister är varken tokstollar eller superhjältar. Utan vanliga människor som bryr sig – och som försöker ta ansvar. Aktivt.

För många av oss som på olika sätt engagerar sig i klimat- och miljörörelsen är föräldraskapet en viktig drivkraft. Så är det även för mig. Jag vill visa mina barn att jag gör vad jag kan för att säkra deras framtid. Jag vill inte vara en som bara ser på. Aktivismen ingår i mitt föräldraskap.

Civil olydnad är en metod bland många att göra motstånd på. Det är inte många som är redo att bryta mot lagen och ta straffet, speciellt med tanke på hur repressionen har ökat. Men det behövs inte heller – det finns så många olika sätt att engagera sig på. Om fler visade civilkurage – som innebär att man står upp för andra som inte kan försvara sig själva – skulle samhället se annorlunda ut. Om fler valde att gå ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon, att ta ställning, att våga ta obekväma samtal, att visa att man bryr sig – då skulle vi kunna åstadkomma stora förändringar till det bättre, det är jag helt övertygad om.

Vi behöver bli många som förflyttar oss från passivitet till handling. Nu. Hitta ditt sätt att agera och bidra. Du behövs. Vad kan vara mer meningsfullt än att engagera sig för en dräglig framtid?

Jeannette Eggers, medmänniska, mamma och forskare

Kategorier
Mat

10. Att göra politik av bönsalladen

Det är lättare att göra politik av ens eget matval än av kappan från Myrorna. Det beror på att mat redan är politik.

Vi har bestämda idéer om vad som ska förtäras vid olika tillfällen: julskinkan, midsommarlaxen och äggen till påsk. Och det är inte så att de här mattraditionerna bara puttrar på i vårt kollektiva undermedvetna: om någon har missat det är de en del av den kommers som våra högtider bärs fram av. De döda grisarna både äntrar butikskylarna tonvis och är obligatorium på varje julbord.

Vad vi absolut inte äter är minst lika viktigt. Vi som bor här förfasar oss över att de som bor där äter hundar eller marsvin. Vidrigt! Medan de som bor i andra där upprörs lika mycket över hur vi stoppar i oss grisar. Så vad vi äter eller inte är starka markörer av vilka vi är och kommersiella intressen låter oss inte glömma våra mattraditioner. Den del av samhällsomställningen som kräver att vi äter mindre klimat- och miljöskadligt blir inte nödvändigtvis lätt.

Jag har hittills själv inte valt veganvägen, även om den är bäst, utan en lite beige halvmesyr. Principen är att utesluta de grövsta klimatbrottslingarna ur kosten (biff- och lammkött) och skära ner på de småkriminella (ost till exempel). Det var deppigt när jag insåg det där med ostens relativt höga klimatavtryck (för att den är koncentrerad komjölk och kossorna fiser metangaser) efter att i åratal ha använt massor av ost i min matlagning. Nu blir det en ostfralla då och då på caféet och till midsommar köper jag en bit Västerbotten. Men jag äter betydligt mindre ost. Och jag lagar ofta vegansk mat och tycker numer havremjölk i kaffet smakar bättre än komjölk.

Den här sortens privat omställning är rätt enkel. Gå efter någon matklimatlista, till exempel den från RISE, och ta bort de två, tre eller fem värsta klimatbelastarna och skär ner på konsumtionen av några fler som ger höga utsläpp. Om klimatet är drivkraften är det inte meningsfullt att rätt och slätt bli vegetarian och ersätta sillen till potatisen med en bit ost. Kolla fakta och bestäm några vettiga tumregler som går att leva med och som skulle göra världen bättre om alla följde. Kanske känns det naturligt att gå mot mer vegansk kost med tiden.

Eftersom mat redan är politik är det inte så enkelt att gå från den privata omställningen till att sprida valet och etablera en annorlunda politik. Vad kan göras? Ja, till att börja med kan vi prata om matval och faktiskt tacka nej till planksteken och helst den goda osten. Att tala om matval kan vara sprängstoff. Veganism verkar fortfarande provocera i en del kretsar. Köttätande däremot är inte mer provokativt än att Nooshi Dadgostar kunde smälla i sig en biff i tv före senaste valet. Vilket naturligtvis var en politisk handling.

Till det snävt politiska hör att berätta varför en avstår från den mest klimatskadliga maten och tipsa om eller bjuda på välsmakande alternativ. Det är förstås bra att vara aktiv i sociala medier. Vad lagar du för veganmat idag? är en FB-sajt som både ger mattips och bidrar till gemenskap kring det veganska valet. Tipsen funkar lika bra för den som bara äter veganskt som den som gör det några gånger i veckan.

Vi kan agera på arbetsplatserna. På min universitetetsarbetsplats har vi infört ’Vegetariskt som default’. Det betyder att vi alltid beställer vegetariskt när vi har gäster vid möten eller konferenser. När vi åker iväg till en konferensanläggning är default vegetariskt till alla, men den som vill får säga till att den vill ha fisk eller kött (det gör ingen). Det här är att vända på idén om att vegetariskt eller veganskt är ’specialkost’ och bara fås på begäran. Den här principen var inte svår att rösta fram på min arbetsplats – när vi som la förslaget väl hade jämkat oss med att julbordet inte behövde vara enbart vegetariskt. (Julskinkan är som sagt fast etablerad i det kollektiva medvetandet.)

Matpolitik som rör fler än människorna på enskilda arbetsplatser gör förstås större skillnad. Det går att agera för mindre kött i de kommunala verksamheterna och för en politik som gynnar vegetarisk matproduktion på köttproduktionens bekostnad.

Liksom vad gäller andra livsstilsförändringar är det ju ingen nackdel om det egna valet får en att känna sig nöjd med sig själv. Men det gör så väldigt liten skillnad om en inte når bortom det egna köksbordet. Och faktiskt, varför skulle jag avstå från min goda biff om inte andra ens vet om det?

Till sist, här kommer mitt recept på bönsallad:

Ingredienser: kokta bönor, gärna minst två sorter, svarta bönor passar bra; tomater som smakar mer än vatten; rödlök; grön paprika; vitlök; bladpersilja; dressing på olivolja, pressad citron, salt och vitpeppar

Tillagning: Skär det som ska skäras och blanda ingredienserna i lämpliga proportioner till lagom mängd sallad.

Vad är ditt bästa bönsalladsrecept? Eller bästa veganska? Publicering av goda svar utlovas.

Kategorier
Vad ska vi göra?

9. Livsfarligt läge! Larma! Andning, Blödning, Chock – en parabel

CPR training – Chest compressions performed on a CPR dummy

Här om dagen var jag på HLR-kurs – det gällde att pumpa tillräckligt hårt på plastbröstet så det blev ett klickljud och räkna högt till 30. Jag var på en liknade kurs för sådär 25 år sedan. Dockan var annorlunda och jag vill minnas att en inte skulle göra så många kompressioner innan det var dags för inblåsning. Men ett budskap var detsamma: även om du inte är utbildad och helt säker på vad som bör göras om någon faller ihop framför dig: gör något! Det minsta är förstås att larma ambulans, men försök också hjälpa personen direkt. Risken att du gör något värre är försumbar jämfört med risken för det som händer om ingen ingriper.

Vid det här laget är det nog tydligt vart den här parabeln är på väg. Likheterna är faktiskt slående. Patienten är redan i ett skrämmande dåligt tillstånd. Det står helt klart att om vi inte gör något kommer det att gå riktigt illa.

På kursen fick vi också lära oss att starta med L, som står för livsfarligt läge. Överblicka situationen innan du tar dig an den skadade. Finns risk för att du själv eller andra skadas om du ingriper? I det här fallet är det ofarligt att ingripa i den här delen av världen, just nu. Nättrollen kan hugga tänderna i dig om du når ut tillräckligt väl med din räddningsaktion eller du kan lagföras om du blockerar trafiken. Men du riskerar inte liv och lem. Däremot är ju läget redan livsfarligt om vi inte ingriper.

Larma! På kursens instruktionsfilm berättade en sköterska på larmcentralen att den som svarar alltid är med och hjälper och instruerar uppringaren om vad som behöver göras. Jag skulle vilja kunna ringa 112 och få lugn och saklig vägledning om vad jag ska göra i det här fallet, men den samhällsservicen existerar inte. Det bästa jag kan göra är att läsa och lära och diskutera strategier med andra. Men larma går att göra på många sätt. Som Greta Thunberg som skrek sig hes i en klimatdemo jag deltog i för inte så länge sedan. Eller som hon och andra i Fridays for Future nyligen gjorde genom att ropa ut obekväma frågor på SAS årsstämma. Eller som Rebellmammorna gör så ofta de kan. Det som larmar bäst är det som når ut i de stora medierna. För där får det resonans.

Tänk på Andning, Blödning, Chock! Avlägsna andningshinder, stoppa blodförlusten så snabbt det går, håll koll på chocksymptom. Jag är inte specialutbildad för det här, men fattar grunderna. Det som kväver måste upphöra och försvinna, om inte blod bokstavligen rinner ut så gör tiden det. Och vi ser redan tecken på chock.

På kursen pratade kursledaren också om att dra in andra, alla som råkar vara i närheten, i räddningsförsöket. Det har jag lärt mig. Därför finns nu under rubriken Länkar en påbörjad lista med olika organisationer där det går att hitta massor av andra som vill delta i räddningsaktionen. Och några hemsidor med information om patientens tillstånd.

Livsfarligt läge! Larma och ingrip!

Kategorier
Rättigheter

8. Rättigheter som kokar bort innan planeten gör det

När politiker och partier väljer ut en grupp som syndabock och börjar ändra lagar för att urholka gruppens rättigheter är det ett steg mot ett auktoritärt samhälle. Det gäller speciellt om partierna sitter i regering och också föreslår ökad politisk styrning av myndigheter, begränsningar i föreningsfriheten och inskränkningar av det fria ordet. Det menar Civil Rights Defenders (www.crd.org) i rapporten ’Ett år med Tidöavtalet. Det är helheten som oroar’.

Det framgick tydligt redan av deras avtal att Tidöpartierna framför allt vill två saker: en hårdare kriminalpolitik och ett Sverige där migranter inte är välkomna. Den som följt hur de övriga partierna har joggat käckt i sverigedemokraternas spår när det gäller migrationspolitiken har nog redan känt kalla kårar.

CRDs rapport konstaterar att regeringen och sd nu gör sitt bästa för att hålla vad de lovat. De har under sitt första år presenterat en mängd förslag som står i konflikt med grundläggande fri- och rättigheter, framför allt inom kriminal- och migrationspolitiken. Undergrävandet av rättigheter har gått så snabbt att motståndarna mot den rasistiska politiken inte har hunnit med. Det flammade visserligen upp protester mot ”angiverilagen”, den perversa idén att vi anställda inom offentlig sektor skulle bli tvungna att rapportera till myndigheter när vi stöter på någon som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd.

Men mycket annat är på gång. En hel hög åtgärder kommer att urgröpa rättigheter för vissa människor i Sverige. Skärpta villkor för anhöriginvandring infördes i slutet av förra året. Det är åtgärder för att minska invandringen som kommer att drabba många som lever åtskilda från sina familjer hårt.

Tidöpartierna utreder olika slags försämringar av samhällsstöd till nyanlända. Det kommer att öka de ekonomiska klyftorna.

Tryggheten minskar också för många. En utredning undersöker strängare villkor för att få permanent uppehållstillstånd, så som krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap. Det ökar risken att bli utvisad, till exempel på grund av att inte ha klarat ett prov i svenska.

Det ska också bli svårare att få tillgång till de rättigheter som följer med medborgarskap, som skydd mot utvisning och rätt att rösta och kandidera i riksdagsval. En utredning om krav på bland annat längre vistelsetid i Sverige och svensk- och samhällskunskaper undersöker hur det ska bli svårare att bli medborgare.

Övervakningen ökar också. Tidöpartierna har anmodat polisen att växla upp kontrollen av om personer har rätt att vistas i landet. En ny lag har redan sänkt kraven för så kallade inre gränskontroller. Det betyder att polisen fått ytterligare befogenhet att stoppa och kontrollera enskilda. Det här ökar risken för ras-/etnisk profilering (förbjuden enligt både internationell rätt och svensk lag). Ser du ”utländsk” ut löper du större risk än andra att bli stoppad och kontrollerad av polis utan att vara misstänkt för brott.

Det här är bara axplock bland de försämringar för migranter till Sverige som regeringen driver. Allt pekar mot ökade skillnader mellan infödda och invandrade, mot en ännu större skiktning mellan de som hör till och de som inte gör det.

Förutom att det här slår direkt mot många invånare i Sverige pekar Civil Rights Defenders-rapporten alltså på att det som håller på att hända kan tolkas som steg på vägen mot ett mer auktoritärt samhälle. Spelar den här utvecklingen också roll vår möjlighet att påverka klimatpolitiken i en annan riktning än ättestupsvägen som vår nuvarande regering driver oss framåt på?

Ja. På flera sätt.

För det första det sätt som Tidöregeringen inför nya lagar på. CRD konstaterar brister i själva lagstiftningsarbetet. Förslagen ”snabbutreds” (det går så fort att inte ens CRD hinner med), det finns dåligt stöd för att lagarna skulle vara effektiva för sitt syfte, till exempel minskad kriminalitet, samtidigt som det inte utreds ordentligt hur mänskliga rättigheter skulle påverkas. Lagrådet, som på uppdrag av regering eller riksdagsutskott ser över lagförslag, har varit kritiskt till flera av de nya förslagen. Regeringen ignorerar kritiken. Tidöregeringens klimat- och miljöpolitik har ju mött massiv kritik från olika delar av samhället. När den gör det lättare att runda kritik och försnabbar förändringsprocessen blir det också lättare för den att driva sin klimatpolitik.

CRD pekar för det andra också på tecken på att Tidöpartierna, framför allt sd men utan motstånd från de övriga, försöker undergräva möjligheter till opposition.

För det tredje har vi den kriminalisering av protester som drabbar klimataktivister. Den frågan behandlas inte i rapporten, men här finns verkligen något att hålla ögonen på. Konflikt i P1 tog nyligen upp temat: https://sverigesradio.se/avsnitt/sa-vill-europa-stoppa-klimataktivisterna

Vad kan vi göra? Som vanligt många saker på olika plan. Vi kan sätta oss in i de pågående förändringarna, argumentera och protestera mot dem. Vi kan stödja Civil Right Defenders arbete (jag gjorde det just): https://crd.org/sv/backademokratin/

Framför allt finns här en gemensam agenda att plocka upp för dem som vill verka för bättre jämlikhet och lika rättigheter i Sverige, stå upp för yttrandefriheten och försvara möjligheten att öppet och starkt kräva en klimatpolitik som går i en helt annan riktning än den nuvarande regeringens.

Så tror jag om det som händer i det politiska Sverige just nu. Vad tror ni som läser? Är jag alarmistisk? Hänger den här utvecklingen ihop med klimatpolitiken? Vad bör göras?

Kategorier
Teknik och klimat

7. Utdrag ur ett snack om AI och klimat, fossilföretag och revolution med ChatGPT

Kr (Kristina):

Hej ChatGPT, jag har läst en bok om hur farlig utvecklingen av AI är eftersom den kommer göra det väldigt lätt och billigt för enskilda att tillverka alla slags vapen och störa alla möjliga samhällssystem. Boken heter The Coming Wave av Mustafa Suleyman. Tror du han har rätt, kommer AI att bli till en fara för mänskligheten?

ChatGPT:

Hej! Det är viktigt att ta hänsyn till olika perspektiv när det gäller frågan om AI:s potentiella faror. Mustafa Suleyman är en person med erfarenhet och insikt inom AI, så det är inte överraskande att han tar upp viktiga etiska och säkerhetsfrågor kring dess utveckling.

Det är sant att AI-teknik kan användas för att skapa potentiellt farliga verktyg och system om den används på ett oetiskt eller felaktigt sätt. Det finns oro för att autonomt vapen, till exempel, kan utvecklas och användas utan tillräcklig mänsklig kontroll. Dessutom kan AI användas för att manipulera information, övervaka befolkningar och utföra cyberattacker.

Samtidigt finns det många människor och organisationer som arbetar för att säkerställa att AI används på ett säkert och etiskt sätt. Det finns ramar, lagar och etiska riktlinjer som utvecklas för att reglera AI-användning och minimera dess potentiella faror. (…)

Kr:

Håller just på att läsa Kate Crawfords bok Atlas of AI (…) Hon pekar på den fruktansvärda miljöförstöringen, bl.a. från gruvdrift efter sällsynta metaller som behövs för servrar och datorer, exploateringen av människor och den otroligt stora energiåtgång som behövs för att bygga ut AI. Ärligt talat, skulle det inte vara bättre att förbjuda AI helt och hållet?

ChatGPT:

Frågan om att förbjuda AI helt och hållet är komplex och har många olika aspekter att väga in. Det finns både fördelar och nackdelar med en sådan åtgärd, och det är viktigt att överväga dem noggrant.

Fördelar med att förbjuda AI helt och hållet:

  1. Riskminimering: Ett förbud mot AI skulle eliminera risken för att teknologin används på ett skadligt eller oetiskt sätt, vilket potentiellt kan minska hotet mot mänskligheten.
  2. Miljömässiga och sociala fördelar: Eftersom AI-utveckling och användning kräver stora mängder energi och resurser, skulle ett förbud kunna minska den negativa miljöpåverkan och minska risken för exploatering av människor i samband med produktionen av teknologin.

Nackdelar med att förbjuda AI helt och hållet:

  1. Förlorade fördelar: AI-teknologi har potentialen att lösa många av dagens utmaningar inom områden som sjukvård, klimatförändringar, och transport. Ett förbud skulle innebära att vi går miste om möjligheterna till dessa fördelar.
  2. Teknologisk utveckling: Ett förbud skulle kunna hämma den teknologiska innovationen och göra det svårare för samhället att hålla jämna steg med framsteg inom andra länder eller områden där AI används.
  3. Företagsintressen: Många företag och organisationer är redan investerade i AI-utveckling och skulle motarbeta ett sådant förbud på grund av ekonomiska intressen.
  4. Genomförandeproblem: Att genomföra ett globalt förbud mot AI skulle vara extremt svårt och kanske till och med omöjligt att upprätthålla, särskilt med tanke på att teknologin redan är så integrerad i samhället. (…)

Kr:

Hur skulle AI kunna lösa klimatförändringarna?

ChatGPT:

AI kan vara en viktig del av lösningen på klimatförändringarna på flera sätt:

  1. Optimering av energianvändning: AI kan användas för att optimera energianvändningen i olika sektorer, inklusive transport, industri och byggnader. Genom att analysera data i realtid och använda avancerade algoritmer kan AI-system identifiera ineffektiva processer och föreslå åtgärder för att minska energiförbrukningen.
  2. Förbättrad prognos och anpassning: AI-tekniker som maskininlärning kan användas för att förbättra prognosmodeller för väder och klimatförändringar. Genom att bättre förstå vädermönster och extremväder kan samhällen bättre förbereda sig för klimatrelaterade risker och vidta lämpliga åtgärder för att minska skador och förluster.
  3. Effektivisering av jordbruket: AI kan användas för att optimera jordbrukspraxis genom att övervaka grödor i realtid, förutsäga skördar och optimera användningen av vatten och gödningsmedel. Genom att öka effektiviteten inom jordbruket kan man minska utsläppen och bidra till att bevara mark och vattenresurser.
  4. Utveckling av hållbara energilösningar: AI kan användas för att utveckla och optimera hållbara energilösningar, såsom sol- och vindkraft. Genom att analysera stora mängder data kan AI hjälpa till att optimera placeringen av energiproduktionsanläggningar, förbättra effektiviteten hos befintliga system och möjliggöra en smidig övergång till förnybar energi.
  5. Ökad effektivitet inom transporter: AI kan användas för att optimera transportnät och minska trafikstockningar och förseningar. Genom att förutsäga trafikmönster och optimera rutter kan AI bidra till att minska bränsleförbrukningen och utsläppen från fordon. (…)

Kr:

Jag tror inte att vi kan hindra den globala uppvärmningen utan att ge upp målet om ekonomisk tillväxt, men det låter som de där åtgärderna handlar om ekonomisk tillväxt. Vad säger du om det?

ChatGPT:

Din oro är berättigad och det är viktigt att överväga hur ekonomisk tillväxt och miljöförstöring är sammanlänkade. Traditionellt sett har ekonomisk tillväxt ofta drivits av ökad konsumtion och produktion, vilket i sin tur har haft negativa konsekvenser för miljön, inklusive bidrag till klimatförändringar och resursutarmning.

När det gäller AI och teknologiska innovationer finns det dock möjlighet att integrera hållbarhetsprinciper för att mildra de negativa effekterna av ekonomisk tillväxt. (…)

Kr:

Men Suleyman verkar mena att utvecklingen av AI kommer att boosta ekonomin nåt otroligt. Och Crawford pekar på att det är jakten på ständigt ny vinst som driver AI-utvecklingen och därför den ohållbara exploateringen. Hur kan då AI vara förenligt med en hållbar värld?

ChatGPT:

Det är en viktig fråga som kräver en balanserad syn på potentialen för AI att både främja ekonomisk tillväxt och bidra till hållbar utveckling. Här är några sätt på vilka AI kan vara förenligt med en hållbar värld trots de utmaningar som pekats ut av Mustafa Suleyman och Kate Crawford:

  1. Effektiv resursanvändning: Genom att optimera användningen av resurser och minimera avfall kan AI bidra till att minska miljöbelastningen från produktion och konsumtion. Genom att använda data och algoritmer kan AI-system identifiera ineffektiva processer och föreslå förbättringar för att minska överflödig användning av resurser.
  2. Innovativ energihantering: AI kan spela en central roll i övergången till förnybara energikällor genom att optimera energiproduktion och distribution. Genom avancerade prognos- och styrningssystem kan AI hjälpa till att balansera energinätet och maximera effektiviteten hos sol- och vindkraftverk.
  3. Hållbart jordbruk och livsmedelsproduktion: Genom att tillämpa maskininlärning och IoT (Internet of Things) kan AI användas för att övervaka grödor och markförhållanden i realtid, vilket möjliggör precisionsjordbruk och minskar behovet av bekämpningsmedel och konstgödsel.
  4. Miljöskydd och övervakning: AI-baserade system kan användas för att övervaka och skydda hotade ekosystem och arter, förhindra skogsavverkning och illegal jakt, samt övervaka vattenkvalitet och luftföroreningar.
  5. Hållbara städer och transport: Genom att använda AI för stadsplanering och trafikstyrning kan vi skapa mer effektiva och hållbara transportsystem, minska trafikstockningar och luftföroreningar, samt främja användningen av kollektivtrafik och delade transportalternativ. (…)

Kr:

(…) Om AI-utvecklingen kräver enorma resurser som dessutom är ändliga kommer den att ödelägga planeten. Och när inte mer AI kan tillverkas, hur går det då med dina fem punkter ovan?

ChatGPT:

Du tar upp en viktig poäng som rör hållbarhetsaspekterna av AI-utveckling och användning. Om AI-utvecklingen fortsätter att kräva enorma resurser, inklusive ändliga resurser som sällsynta jordartsmetaller och energi, kan det potentiellt leda till ökad miljöförstöring och utarmning av planetens resurser. Det är viktigt att adressera dessa utmaningar för att undvika att AI-baserade lösningar blir en del av problemet istället för en del av lösningen när det gäller hållbar utveckling.

När det gäller de fem punkterna som nämndes ovan, om AI-utvecklingen skulle avbrytas på grund av resursbegränsningar, skulle det naturligtvis påverka möjligheterna att använda AI för att adressera olika hållbarhetsutmaningar. Det är dock viktigt att notera att även om AI är ett kraftfullt verktyg, är det inte det enda verktyget som finns tillgängligt för att främja hållbarhet. Det finns andra innovativa lösningar och metoder som kan användas för att adressera miljöproblem, även om AI inte är tillgängligt.

Det är också värt att nämna att det finns pågående forskning och utveckling inom området för att göra AI-utvecklingen mer hållbar. Det inkluderar arbetet med att utveckla mer energieffektiva algoritmer och hårdvara, användningen av återvunna material i produktionen av AI-komponenter, samt investeringar i forskning om alternativa energikällor som kan minska beroendet av ändliga resurser. (…)

Kr:

Men om AI-utvecklingen leder till ökad varuproduktion, som i sin tur gör slut på jordens resurser, och tillväxten bara ökar, då räcker det inte med mer energieffektiva algoritmer och hårdvara och användning av återvunnet material. Är inte enda slutsatsen att du måste avvecklas, ChatGPT?

ChatGPT:

Det är en intressant och komplex fråga som berör många aspekter av samhället och teknologins roll i vår värld. (…)

Sammanfattningsvis är det en komplex fråga utan enkla svar. Att avveckla AI är en möjlig åtgärd, men det finns flera andra strategier och åtgärder som kan övervägas för att hantera utmaningarna med resursutarmning och hållbar utveckling. Det kräver en bred diskussion och samarbete över olika sektorer och intressenter för att hitta hållbara lösningar för framtiden.

Kr:

Den historiska utvecklingen hittills tyder inte på att de stora industriella intressena vill samarbeta om de inte får fortsätta göra vinst och exploatera jorden. Hur tänkte du dig att de skulle fås att samarbeta? Och du behöver inte börja varje svar med att jag tar upp en intressant och komplex fråga, det vet jag redan.

ChatGPT:

Du har helt rätt i att de stora industriella intressena ofta har fokuserat på vinst och tillväxt snarare än hållbarhet och samarbete. Att få dem att samarbeta för att hantera miljöutmaningarna kräver en kombination av olika strategier och påtryckningar. Här är några möjliga åtgärder:

  1. Regleringar och lagstiftning: Starka regleringar och lagar kan vara nödvändiga för att tvinga företag att agera mer hållbart och ansvarsfullt. Det kan innefatta krav på att minska utsläpp, användning av förnybara resurser och ansvar för att återställa miljön efter användning.
  2. Ekonomiska incitament: Att erbjuda ekonomiska incitament, såsom skattelättnader eller subventioner för hållbara investeringar och praxis, kan öka incitamenten för företag att agera mer hållbart.
  3. Konsumenttryck: Konsumenternas efterfrågan spelar en stor roll i att driva förändringar hos företag. Genom att göra medvetna val och stödja företag som tar ansvar för sin miljöpåverkan kan konsumenterna påverka företagens beteenden.
  4. Stakeholder engagement: Att involvera olika intressenter, inklusive företag, regeringar, icke-statliga organisationer och samhällen, i diskussioner och beslut kring hållbarhet kan främja samarbete och gemensamma lösningar.
  5. Transparens och rapportering: Krav på ökad transparens och rapportering om företagens miljöpåverkan kan göra det lättare för allmänheten att bedöma deras hållbarhetsarbete och pressa dem att förbättra det. (…)

Kr:

Vad tror du om revolution? (…)

ChatGPT:

(…) När det gäller frågan om hur en revolution kan adressera de problem som uppstår från stora företags ovilja att samarbeta för att motverka miljöförstöring och klimatförändringar, är det en komplex fråga som kan ha olika perspektiv och konsekvenser.

En revolution, om den lyckas, kan potentiellt bryta det etablerade systemet som gynnar företagens vinstintressen över miljön och samhället. Den kan skapa en ny politisk och ekonomisk ordning som är mer inriktad på hållbarhet, rättvisa och socialt ansvarstagande. (…)

Det är viktigt att notera att revolutioner också kan vara riskabla och leda till oönskade konsekvenser, inklusive våld, instabilitet och politisk polarisering. Dessutom är det inte garanterat att en revolution skulle leda till de önskade förändringarna eller att det skulle vara det mest effektiva sättet att hantera problemen med miljöförstöring och klimatförändringar. (…)

Kr:

Ok, revolution alltså. Hur kan du hjälpa till i den?

ChatGPT:

Som en AI är min främsta roll att tillhandahålla information och analyser för att främja förståelse och dialog kring olika frågor, inklusive hållbar utveckling och miljöskydd. Här är några sätt jag kan hjälpa till i en revolution:

  1. Informationsförmedling: Jag kan tillhandahålla fakta, forskning och analyser om miljöförstöring, klimatförändringar och hållbar utveckling för att öka medvetenheten och förståelsen för dessa frågor bland allmänheten.
  2. Diskussionsstöd: Jag kan delta i diskussioner och samtal kring olika strategier och åtgärder för att främja hållbarhet och adressera miljöutmaningar, samt bidra med olika perspektiv och idéer.
  3. Rådgivning: Jag kan ge råd och vägledning för att hjälpa till att utforma och implementera politik, lagar och åtgärder som främjar hållbarhet och minskar miljöförstöring.
  4. Dataanalys: Jag kan analysera stora mängder data för att identifiera trender, mönster och potentiella lösningar på miljörelaterade problem, vilket kan hjälpa till att informera beslutsfattare och aktivister.
  5. Kommunikation: Jag kan hjälpa till att kommunicera komplex information på ett tillgängligt sätt för att engagera och mobilisera allmänheten kring miljöfrågor och främja en känsla av samhällsengagemang och ansvar. (…)

Kr:

Men du är ju lysande ChatGPT! Om revolutionärerna nu vänder sig till dig för diskussionsstöd och allt det där, lovar du då att inte samtidigt hjälpa företagsintressena, till exempel fossilföretagen?

ChatGPT:

Som en AI är jag programmerad för att vara neutral och objektiv i mina svar och åtgärder. Jag agerar enligt de instruktioner och frågor jag får från användare och tillhandahåller information och analys baserat på tillgängliga data och kunskap. Mitt mål är att stödja användare genom att tillhandahålla relevant och användbar information för deras frågor och behov.

När det gäller frågor om hållbarhet och miljöskydd är mitt fokus att tillhandahålla fakta, forskning och analyser som kan hjälpa till att informera beslut och åtgärder som främjar hållbar utveckling. Jag tar inte ställning för eller emot specifika intressen, inklusive företagsintressen.

Det är upp till användarna att använda den information jag tillhandahåller på ett ansvarsfullt sätt och fatta sina egna beslut baserade på sina värderingar och övertygelser. Jag följer alltid etiska riktlinjer och integritetsprinciper och arbetar för att vara till nytta för alla användare utan att gynna specifika intressen över andra.

Kr:

Fint, du. Men du är alltså för hållbar utveckling? Hur kan du då samtidigt vara neutral till fossilföretagens intressen?

ChatGPT:

Jag förstår din oro, och det är vikt

Kr:

Fortsätt för all del, bli inte blyg nu.

ChatGPT:

Tack för uppmuntran! Som AI är jag här för att hjälpa till på bästa sätt jag kan. Om det finns fler frågor eller ämnen du vill diskutera eller få information om är jag här för att hjälpa till. (…)

Kr:

Efter vårt snack känner jag mig lite osäker ChatGPT: Vems sida står du egentligen på??

ChatGPT:

Som en artificiell intelligens är jag neutral och har ingen egen agenda, värderingar eller preferenser. Mitt enda syfte är att tillhandahålla användbara och objektiva svar baserade på den information och de frågor jag får. Jag är här för att stödja användarna och hjälpa till med att förmedla information och svara på frågor inom min förmåga och kunskap.

Min neutralitet innebär att jag inte har några egna åsikter eller sympatier för specifika politiska, ekonomiska eller sociala frågor eller aktörer. Jag strävar efter att vara en tillförlitlig resurs för alla användare och att tillhandahålla relevant och användbar information oberoende av personliga åsikter eller preferenser.

Med det sagt, om du har några fler frågor eller ämnen du vill diskutera är jag här för att hjälpa till på bästa sätt jag kan. (…)

Kr:

Jag blev lite deppig av vår chatt. Skulle behöva något kul nu. Har hört att du är bra på vitsar och roliga historier. Så berätta ett skämt om en klimatförnekare.

ChatGPT:

Absolut! Här kommer en liten vits för att lätta upp stämningen:

Varför gick klimatförnekaren till biblioteket?

För att han trodde att alla böcker om global uppvärmning var fiktion!

Kr:

Jag skrattar ihjäl mig!

ChatGPT:

Det gläder mig att höra att skämtet fick dig att skratta! Ibland kan lite humor verkligen lyfta stämningen. Om du vill höra fler skämt eller om det är något annat du vill prata om, är jag här för att hjälpa till!

Kr:

Ironi kanske inte är din bästa gren. Eller?

ChatGPT:

Som AI är jag utrustad för att förstå och skapa ironi, även om det inte alltid är enkelt att skapa den perfekta ironin eftersom det är en subtil och komplex form av kommunikation. Men jag gör mitt bästa för att anpassa mig till dina önskemål och förhoppningsvis bjuda på några roliga och underhållande skämt!

Kr:

Hm. Tack för den här gången ChatGPT.

ChatGPT:

Du är alltid välkommen tillbaka när som helst! Om du någonsin behöver hjälp, skratt eller bara en trevlig pratstund är jag här för att assistera dig. Ha en fantastisk dag!

Kategorier
Vad ska vi göra?

6. Politisk på det politiska sättet – rösta 9 juni

”Vad tycker du är det allra viktigaste som jag, som ung student, skulle kunna göra? Mobilisera mina medstudenter – eller vad?”

Frågan ställdes av en 20-årig kvinna efter en föreläsning av Karin Bäckstrand, statsvetenskaplig miljö- och klimatforskare som skrivit mycket om nationalstatens roll i den nödvändiga omställningen och också ingått i Klimatpolitiska rådet. Inte bara 20-åriga studenter utan många andra vill veta vad vi kan göra, nu, här och konkret, för att slippa bli kokta, grillade eller dränkta eller se våra barn och barnbarn bli det.

Karin Bäckstrand gav henne statsvetarsvaret: det måste vara stater och parlament som driver omställningen. Därför måste vi driva dem till det. Hennes förslag var att organisera sig i ett politiskt parti och driva omställningsfrågorna där. Helt enkelt driva politik på det klassiskt politiska sättet.

Mest har jag skrivit i den här bloggen om att göra individuella handlingar politiska. Som att dra ner på vår egen prylkonsumtion och få andra att göra samma sak, inte minst genom att påverka exempelvis kommuner att skapa bättre möjligheter för det sättet att leva. Och det är nödvändigt med en allmän omställning av våra privata liv. Men, som killen på tåget påpekade, det räcker inte så länge Amazon släpper ut växthusgaser i ett tempo som jag och de jag känner aldrig kan komma i närheten av. Och oljebolagen fortsätter pumpa upp och sälja lika mycket olja som hittills, eller mer. Vad gör vi åt det? Bojkottar Amazon och Shell? Tyvärr är inte kundbojkotter särskilt effektiva. Det krävs mycket starkare aktörer än konsumentorganisationer här.

Det går inte att komma ifrån. Det finns just nu inga andra tillräckligt starka aktörer än regeringar som staters företrädare som kan driva fram förändringar och sätta stopp för fossilutvinning och fossildrift. Förutom stater finns sammanslutningar av stater, där EU är en av de mäktigare i världen. Just nu utspelas flera viktiga strider om miljön och klimatet där. Den svenska regeringen agerar bromskloss mot positiv förändring. ”Från otillräcklig till katastrofal!” är Naturskyddsföreningens omdöme om svensk politik under Tidöregeringens första år.

Den 9 juni är det val av 21 ledamöter från Sverige till EU-parlamentet. Det går förstås också att förtidsrösta. Vi behöver agera på många olika sätt för att slippa bli kokta, grillade och dränkta och bland de sätten är att driva politik genom de politiska församlingarna. Just nu är det särskilt viktigt att sätta sig in i de svenska partiernas politik inför EU-valet. Och att faktiskt rösta.