Månad: januari 2024

Kategorier
Vad ska vi göra?

4. Tågdialog

Jag satt på tåget mellan Uppsala och Stockholm och tjuvlyssnade på några ungdomars diskussion. En av dem blev skammad för att han ägde (och körde antar jag) en gammal bil och blev arg. Han höll med om att bilkörning värmer planeten men hävdade att det han gjorde inte spelade någon jävla roll så länge företagsgiganter som Amazon släpper ut miljontals ton växthusgaser per år.[1] En annan av mina medpassagerare påpekade att det visst är viktigt vad en själv gör, att till exempel inte äta kött, eftersom alla behöver ta sitt personliga ansvar. Det blev nog den livligare diskussion jag hört på ett tåg och de blev faktiskt osams, ungdomarna. Men vem hade rätt?

Killen med bilen har förstås rätt i att det inte spelar roll om bara just han slutar köra bil. Amazon och de andra jätteföretagen fortsätter att producera växthusgaser i en omfattning som han själv aldrig kan komma i närheten av ens om han skulle använda all vaken tid till att försöka. Visst, deras utsläpp är ett jätteproblem som måste adresseras.

Men samtidigt har han fel. FNs klimatpanel IPCC är tydlig med att privatpersoners konsumtion och sätt att transportera sig också måste ändras. En av anledningarna till att jag för första gången svek Vänsterpartiet i senaste riksdagsvalet var att de vägrade säga detta i valrörelsen och la allting på ”politiken”. De har rätt i att det viktiga är att samhället ändras så att mer hållbar produktion och konsumtion och fossilfritt resande gynnas och blir det normala. Det är också nödvändigt att hindra Amazon från att släppa ut miljontals ton växthusgaser varje år.

Men samtidigt: att bara vänta på att omställningen ska rulla in kan inte vara det rätta. Det händer inte av sig självt och det är vi som är politiken. Eller kan bli. Det är verkligen inte tillräckligt att oköpa en ny vinterkappa eller skrota sin gamla bil. Men att göra det och göra det till en politisk handling är något. Och politiskt blir det när vi influerar andras inställning till vad som är bra och naturligt och när vi kan påverka samhället så att det sättet att leva blir ett enkelt val. Allt det är svårt utan att klippa åtminstone det mest klimat- och miljöskadliga beteendet själv.

Kanske är det ännu bättre att klistra fast tummarna på Arlandas startbanor och växla upp den politiska handlingen. Men då föreslår jag att vi tar pendeltåget dit och gör det i våra second hand-kappor.

[1] https://www.theverge.com/2022/8/1/23287351/amazon-climate-change-carbon-emissions-worse-2021

Kategorier
1,5-gradersmålet

3. 1,5-gradersmålet – är det kört nu?

Photo by Gopinath KM on Unsplash

I somras undrade jag: att Slovenien flyter bort, Grekland brinner upp och södra USA blåser iväg, är det tecken på att vi håller på att missa 1,5-gradersmålet?

Så är det nog. Mätt över hela året nådde temperaturen 2023 upp till 1,4 grader över förindustriell tid. Under åtminstone ett av de kommande fem åren kan vi väntas passera 1,5 grader, även om de temperaturerna inte ligger kvar. Enligt en artikel i YaleEivironment360 är det inte helt klart hur vi ska slå fast när exakt världen passerar 1,5 grader – det finns olika vetenskapliga förslag till hur det kan mätas.

Mer klart och tydligt är att de beräknade utsläppen med nuvarande klimatpolitiska åtaganden runt om i världen inte alls räcker till för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. Så mycket talar för att det här faktiskt kommer att hända och troligen snart, även om det går att beräkna på lite olika sätt när exakt gränsen passeras. Hur ska vi förhålla oss då? Här några bud på hur det går att tänka och känna.

Det går att (fortsätta) agera STRUTS och låtsas att det som händer inte händer. Det är förstås bara möjligt för dem av oss som inte behöver fly undan översvämningar, bränder och jättestormar. Vi kan välja att sticka huvudet så långt ner i sanden det går utan att kvävas. Det beteendet kan vara en reaktion inför det som är för ofattbart stort och skrämmande snarare än ett medvetet bortval av fakta. Det kan också bara vara det bekvämaste valet.

Strutsbeteendet är tyvärr inte bara ett individuellt beteende. När det gäller krigshot eller krig brukar länders politiska ledningar agera kraftfullt och också kräva annat än huvudet i sanden av sina befolkningar. Samla konserver och skaffa en vevradio! Väl i krig tar regeringar sig rätten att kräva att unga människor dödar och låter sig dödas för nationens skull. Alla dras in i krigsansträngningarna. I Finland var offentligt dansande förbjudet under vinterkriget. Inte skulle hemmafronten roa sig medan soldaterna dog på slagfältet!

Med klimatkrisen är det något annat. Som de flesta av världens regeringar agerar går det att låtsas som att den inte finns, i alla fall för medborgare som inte är direkt drabbade. I regeringars fall beror strutsbeteendet knappast på kreativ fantasifullhet, ångest eller lättja, det som kan vara sådant som får oss medborgare att försöka andas där i sanden. Regeringar har intresse av att inte agera på sätt som kan äventyra stöd av såväl ekonomiska intressenter som väljare.

Roligare än att stå med huvudet nergrävt kan vara att agera HAPPY-GO-LUCKY: Vi testade det där med klimatmål, men det gick tyvärr inte. Så njut! När det inte finns mer att göra, enjoy! Flyg på semester till spännande långt-bort-i-stan (men kolla orkanvarningarna dit du är på väg), njut av den blodiga biffen så ofta du har råd, köp slit och släng för det ger guldkant på tillvaron! Det har du förtjänat. Framför allt, protestera inte mot bristen på klimatpolitik: det är jobbigt och skapar bara konflikt. Klimataktivister är typiskt o-coola.

Även HAPPY-GO-LUCKY har en politisk variant. Det är det populistiska beteendet att vägra säga att det som är bekvämt just nu för företag (fortsätta släppa ut växthusgaser) och för befolkningar (ta bilen till jobbet, njut av oxfilén) inte redan drabbar oss och kommer att göra så ännu mer när politiken fortsätter som vanligt.

Båda att göra en struts och agera happy-go-lucky är förstås helt irrationellt nu. Och det kommer att vara precis lika orimligt den dag IPCC slår fast att vi missat 1,5-gradersmålet. Jag har inte tänkt det så tydligt förrän jag läste vad forskaren och klimataktivisten Andreas Malm skriver om saken:

Varje gigaton spelar roll, varje enskild fabrik och terminal och pipeline och SUV och superyacht gör skillnad för den aggregerade skadan (…) Den globala uppvärmningens totalsumma kommer alltid att vara en funktion av totalsumman av utsläpp – mindre av det senare, mindre av det förra.

Malm citerar också en klimatjournalist som uttrycker det som att kampen aldrig är förlorad (så länge vi undviker mänsklighetens förintelse) eftersom hur varm planeten än blir så kan nästa årtionde innehålla mer eller mindre lidande. IPCC är också tydliga med att varje ökning av uppvärmningen påverkar extremerna: kraftigare regn, mer torka, mer outhärdlig hetta, högre höjning av havsnivåerna och så vidare.

Att fortsätta kräva stopp för fossilanvändning blir därför inte mindre akut med stigande koncentration av koldioxid i luften och högre temperaturer. Även när Slovakien flyter, Kanada brinner och Kalifornien drabbas av storm efter storm kan det bli värre.

Men det går också att göra framtiden bättre. Människornas chanser till ett gott liv försvagas med stigande temperaturer men inte skälen att försöka bromsa uppvärmningen.

(Översatt citat ur Andreas Malm: How to Blow Up a Pipeline (2021))

Kategorier
Produktion - komsumtion

2. Vinterkappans politik

Förra vintern köpte jag en gammal svart yllekappa på Myrorna.

Vi vet att vi måste ändra vår konsumtion, vi som lever som om vi hade fyra jordklot och som i snitt orsakar utsläpp av åtta ton koldioxid per år, när den globala rättvisan talar för ett till två ton. Naturvårdsverket berättar om de stora resurser som textilproduktionen kräver: råvaror, energi, kemikalier och vatten. Den globala produktionen skapar vansinniga transporter över klotet: bomullen kan odlas i Egypten med konstgödsel från USA, transporteras till Bangladesh där den spinns till tråd, som vävs till tyg i Portugal, som färgas i Indien och sys till jeans i Italien. Innan vi hittar jeansen i butiken i något svenskt köpcentrum. Det bästa vi kan göra är att använda gammalt istället för att köpa nytt. Den som fördubblar livslängden på ett plagg minskar vattenanvändning och klimatpåverkan med nästan häften.

Så jag har börjat handla de flesta kläder second hand. Vilket har visat sig ganska kul och mindre ångestskapande än att gå i köpgallerian och fundera över vilka barn i Myanmar som tillverkat min träningströja. Eller vilka klimatavtryck som tillverkningen orsakat. Om den istället kommer från Myrorna uppmanar jag inte till mer barnarbete och nya utsläpp genom att köpa ett nytillverkat linne som lämnar ett hål i butikshyllan för ytterligare ett. Jag kan nästan lura mig själv att jag gör gott för världen genom att köpa en kappa på Myrorna. Så är det förstås inte, men jag undviker att köpa en ny kappa.

Så känns det bättre i mig och det är ju bra utilitaristiskt sett, jag lägger lite egennöjdhet till den totala mängden lust i världen. Men framför allt kan jag bidra genom att göra köpet politiskt. Politiska handlingar har vidare räckvidd än individuella. Min oköpta kappa på H&M betyder ingenting för växthusgasutsläppen. Men kan jag påverka andra att följa mitt exempel så handlar jag politiskt.

Som start kan jag påverka andra genom att berätta för alla var min kappa kommer ifrån (och här finns ju andra argument, som att kappan kostade en tiondel av en ny kappa och att det för tillfället är trendigt med second hand). Just nu försöker jag förstås vara politisk genom att blogga om kappan. Att påverka sin arbetsplats så att den nya coola normen blir att inte komma med splitternya kläder är rätt så politiskt. När vi kan fråga vår kollega om hans nya tröja kommer från Myrorna och han tar det som en komplimang till sin klädsmak, då är vi på rätt väg. Och skulle han skämmas lite om den nu är nyköpt på NK, ja då är vi också på rull i rätt riktning.

Ni kanske tycker att jag är sent ute – second handvågen verkar faktiskt redan ha sköljt in, i alla fall bland unga. Inte minst av ekonomiska skäl. Jag såg nyligen köerna ringla långa till en loppis. Men hur många second handkläder syns på era AWar? Hur många arbetskamrater törs komma i en urblekt t-shirt eller en välanvänd tröja med tunnslitna armbågar?

Mer politiskt blir det att agera för att göra det lättare att återanvända än att köpa nytt, vilket inte bara gäller kläder. Här är till exempel fritidsprylsbibliotek, i kommunal försorg precis som vanliga bokbibliotek, genialt. I Uppsala har vi Fritidsbanken.[1] Gräsrotsrörelser som organiserar verksamheter för återbruk och användning tillsammans är också politiska. Press på kommunen för att skapa återbruksmöjligheter är politiskt. Finns det kommunala fritidsbibliotek eller ens en lokal för privatorganiserade loppisar i kommunen? Om inte, kräv det.

Ett bra första steg när många måste ändra sig är att förskjuta normer och skapa möjligheter att leva annorlunda. Men omställningen måste också betyda att de små eliter som orsakar extremt stora utsläpp hindras från att göra det. Det kräver också politik.

Nu, om inte förr, har jag gjort min begagnade kappa politisk. Jag riktigt ser hur yllet fått lyster och kapuschongen hänger i en ny medveten vinkel.

[1] https://www.uppsala.se/kultur-och-fritid/aktiviteter-motion-och-idrott/boka-lokal-och-lana-utrustning/fritidsbanken/