Kategorier
Bloggen Civil olydnad

11. När beslutsfattarna inte lyssnar på forskningen behöver forskarna bli olydiga!

Foto Göran Boardy

I september 2023 gjorde ett antal aktivister, som också är forskare, det som myndigheterna borde ha gjort för länge sedan: de tog initiativ till att stänga ner flyget med privatjet från Bromma flygplats. Deltagarna väntar nu på rättegång. De är övertygade om att civil olydnad behövs i nuvarande krisläge men är besvikna över hur medierna rapporterar om klimataktivismen. I den här gästbloggen berättar en av Bromma-aktivisterna, skogsforskaren Jeannette Eggers, varför hon valt att utsätta sig för arrestering och kanske straff.

Jag är skogsforskare. Jag började forska för drygt 20 år sedan. Redan i den första vetenskapliga artikel jag medpublicerade år 2005 varnade vi för vilka förödande konsekvenser klimatförändringarna skulle kunna få för skogen och de skogliga ekosystemtjänster som vi människor är beroende av, om vi inte minskade utsläppen av växthusgaser drastiskt. På den tiden trodde jag fortfarande att kunskap skulle leda till förändring. Sedan dess har forskningsresultaten kring klimat- och hållbarhetskrisen blivit ännu mer nedslående. Och många av våra beslutsfattare verkar inte ta de alltmer desperata varningarna från forskningen på allvar.

Forskningen är tydlig. Vi lever i en avgörande tid för mänskligheten. Våra beslut under de kommande åren kommer att få konsekvenser nu och i tusentals år framöver. Fönstret för att säkra en dräglig framtid för oss och våra efterkommande håller på att stängas. Trots att vi har kunskapen och tekniken som behövs för att ställa om till ett mer hållbart samhälle är vi fortfarande inne på fel väg.

Jag hade kunskap om hur ohållbar vår livsstil är långt innan jag valde att göra mer än att anpassa min egen livsstil. Men till slut blev kunskapen så tung att bära att jag började leta efter sätt att engagera mig tillsammans med andra. Jag testade olika aktivistgrupper innan jag hittade hem hos Scientist Rebellion. Scientist Rebellion, som finns över hela världen, är en grupp forskare och vetenskapspersoner som använder civil olydnad som metod. Det är ett stort steg för många forskare. Vi är trots allt tränade i att hålla en vetenskaplig distans och att kommunicera våra forskningsresultat utan att visa för mycket känslor och vi är ofta obekväma med att bli alltför ”aktivistiska” eftersom vi antar att det kan skada vår trovärdighet. Det är just därför civil olydnad utförd av forskare kan sända en så stark signal. Om vi visar att vi tar kunskapen om hur förtvivlat akut och allvarligt läget är på allvar och är villiga att ta personliga risker för att varna samhället – då kan vi, förhoppningsvis, vara en effektiv väckarklocka.

Det finns många missförstånd runt civil olydnad och dess plats i en demokrati. Metoden fördöms av många politiker, debattörer och journalister och beskrivs som odemokratisk och totalitär. Men civil olydnad sätter sig inte över lagen, i och med att aktivister öppet tar ansvar för sina handlingar och är beredda att försvara dem i rättssalen och riskera bestraffning om samhället inte ser det befogade i handlingen. Nej, civil olydnad utmanar lagar som upplevs som orättvisa. Utan civil olydnad skulle vi inte ha många av de rättigheter vi tar för givna idag. Aktivister som gör civila olydnadsaktioner är helt medvetna om att aktionerna ofta är impopulära. Så har det alltid varit. Även suffragetterna och medborgarrättsrörelsen utsattes för kritiken att de hotade demokratin, var säkerhetsrisker eller galna. De fängslades, mördades, lynchades, förlorade sina jobb, fördömdas av nära och kära och så vidare. De som kritiserar den givna ordningen straffas, även de som senare i historien firas och beundras.

Faktum är att civil olydnad har en viktig plats i en levande demokrati. Den är ett nödvändigt verktyg i kampen mot orättvisor. Det lär sig barnen i skolan idag – och det vore önskvärt om politiker, debattörer och skribenter uppdaterade sina kunskaper om civil olydnad innan de fördömer den.

Jag har hittills deltagit i två aktioner som har haft inslag av civil olydnad. En resulterade i arrestering, i den andra ingrep inte polisen och alla kunde lämna platsen på eget bevåg efteråt. Inför båda aktionerna var jag väldigt nervös. Orolig över vad som skulle hända på plats, hur det skulle tas emot, vilka konsekvenser det skulle få. Men jag valde att göra det ändå. Jag är övertygad om att protester – protester som märks – behövs om vi vill åstadkomma en förändring. Och vi lever, än så länge, i ett demokratiskt land, där man inte behöver frukta för sitt liv eller sin hälsa, när man deltar i en fredlig civil olydnadsaktion.

Jag och mina medaktivister är varken tokstollar eller superhjältar. Utan vanliga människor som bryr sig – och som försöker ta ansvar. Aktivt.

För många av oss som på olika sätt engagerar sig i klimat- och miljörörelsen är föräldraskapet en viktig drivkraft. Så är det även för mig. Jag vill visa mina barn att jag gör vad jag kan för att säkra deras framtid. Jag vill inte vara en som bara ser på. Aktivismen ingår i mitt föräldraskap.

Civil olydnad är en metod bland många att göra motstånd på. Det är inte många som är redo att bryta mot lagen och ta straffet, speciellt med tanke på hur repressionen har ökat. Men det behövs inte heller – det finns så många olika sätt att engagera sig på. Om fler visade civilkurage – som innebär att man står upp för andra som inte kan försvara sig själva – skulle samhället se annorlunda ut. Om fler valde att gå ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon, att ta ställning, att våga ta obekväma samtal, att visa att man bryr sig – då skulle vi kunna åstadkomma stora förändringar till det bättre, det är jag helt övertygad om.

Vi behöver bli många som förflyttar oss från passivitet till handling. Nu. Hitta ditt sätt att agera och bidra. Du behövs. Vad kan vara mer meningsfullt än att engagera sig för en dräglig framtid?

Jeannette Eggers, medmänniska, mamma och forskare

Kategorier
Mat

10. Att göra politik av bönsalladen

Det är lättare att göra politik av ens eget matval än av kappan från Myrorna. Det beror på att mat redan är politik.

Vi har bestämda idéer om vad som ska förtäras vid olika tillfällen: julskinkan, midsommarlaxen och äggen till påsk. Och det är inte så att de här mattraditionerna bara puttrar på i vårt kollektiva undermedvetna: om någon har missat det är de en del av den kommers som våra högtider bärs fram av. De döda grisarna både äntrar butikskylarna tonvis och är obligatorium på varje julbord.

Vad vi absolut inte äter är minst lika viktigt. Vi som bor här förfasar oss över att de som bor där äter hundar eller marsvin. Vidrigt! Medan de som bor i andra där upprörs lika mycket över hur vi stoppar i oss grisar. Så vad vi äter eller inte är starka markörer av vilka vi är och kommersiella intressen låter oss inte glömma våra mattraditioner. Den del av samhällsomställningen som kräver att vi äter mindre klimat- och miljöskadligt blir inte nödvändigtvis lätt.

Jag har hittills själv inte valt veganvägen, även om den är bäst, utan en lite beige halvmesyr. Principen är att utesluta de grövsta klimatbrottslingarna ur kosten (biff- och lammkött) och skära ner på de småkriminella (ost till exempel). Det var deppigt när jag insåg det där med ostens relativt höga klimatavtryck (för att den är koncentrerad komjölk och kossorna fiser metangaser) efter att i åratal ha använt massor av ost i min matlagning. Nu blir det en ostfralla då och då på caféet och till midsommar köper jag en bit Västerbotten. Men jag äter betydligt mindre ost. Och jag lagar ofta vegansk mat och tycker numer havremjölk i kaffet smakar bättre än komjölk.

Den här sortens privat omställning är rätt enkel. Gå efter någon matklimatlista, till exempel den från RISE, och ta bort de två, tre eller fem värsta klimatbelastarna och skär ner på konsumtionen av några fler som ger höga utsläpp. Om klimatet är drivkraften är det inte meningsfullt att rätt och slätt bli vegetarian och ersätta sillen till potatisen med en bit ost. Kolla fakta och bestäm några vettiga tumregler som går att leva med och som skulle göra världen bättre om alla följde. Kanske känns det naturligt att gå mot mer vegansk kost med tiden.

Eftersom mat redan är politik är det inte så enkelt att gå från den privata omställningen till att sprida valet och etablera en annorlunda politik. Vad kan göras? Ja, till att börja med kan vi prata om matval och faktiskt tacka nej till planksteken och helst den goda osten. Att tala om matval kan vara sprängstoff. Veganism verkar fortfarande provocera i en del kretsar. Köttätande däremot är inte mer provokativt än att Nooshi Dadgostar kunde smälla i sig en biff i tv före senaste valet. Vilket naturligtvis var en politisk handling.

Till det snävt politiska hör att berätta varför en avstår från den mest klimatskadliga maten och tipsa om eller bjuda på välsmakande alternativ. Det är förstås bra att vara aktiv i sociala medier. Vad lagar du för veganmat idag? är en FB-sajt som både ger mattips och bidrar till gemenskap kring det veganska valet. Tipsen funkar lika bra för den som bara äter veganskt som den som gör det några gånger i veckan.

Vi kan agera på arbetsplatserna. På min universitetetsarbetsplats har vi infört ’Vegetariskt som default’. Det betyder att vi alltid beställer vegetariskt när vi har gäster vid möten eller konferenser. När vi åker iväg till en konferensanläggning är default vegetariskt till alla, men den som vill får säga till att den vill ha fisk eller kött (det gör ingen). Det här är att vända på idén om att vegetariskt eller veganskt är ’specialkost’ och bara fås på begäran. Den här principen var inte svår att rösta fram på min arbetsplats – när vi som la förslaget väl hade jämkat oss med att julbordet inte behövde vara enbart vegetariskt. (Julskinkan är som sagt fast etablerad i det kollektiva medvetandet.)

Matpolitik som rör fler än människorna på enskilda arbetsplatser gör förstås större skillnad. Det går att agera för mindre kött i de kommunala verksamheterna och för en politik som gynnar vegetarisk matproduktion på köttproduktionens bekostnad.

Liksom vad gäller andra livsstilsförändringar är det ju ingen nackdel om det egna valet får en att känna sig nöjd med sig själv. Men det gör så väldigt liten skillnad om en inte når bortom det egna köksbordet. Och faktiskt, varför skulle jag avstå från min goda biff om inte andra ens vet om det?

Till sist, här kommer mitt recept på bönsallad:

Ingredienser: kokta bönor, gärna minst två sorter, svarta bönor passar bra; tomater som smakar mer än vatten; rödlök; grön paprika; vitlök; bladpersilja; dressing på olivolja, pressad citron, salt och vitpeppar

Tillagning: Skär det som ska skäras och blanda ingredienserna i lämpliga proportioner till lagom mängd sallad.

Vad är ditt bästa bönsalladsrecept? Eller bästa veganska? Publicering av goda svar utlovas.