Alternativ hedonism: att njuta av den långsamma resan

”For an Alternative Hedonism” är undertiteln på en bok om ”post-growth living”, hur vi ska leva när vi har ställt om till en ekonomi utan eller med mycket begränsad tillväxt, av den brittiska filosofen Kate Soper. Vi behöver lära oss leva utan ständig konsumtion av nya prylar och utan upplevelser som tär för hårt på livet på planeten. Kanske kommer vi rätt hårdhänt att tvingas till det av utvecklingen.

Därför ser jag ett samhälle som drivs av något annat än konsumism som nödvändigt. Men hur ser det samhället ut? Som en förort till Moskva under sen Sovjet-era? Eller som Marx och Engels skildringar av 1800-tals misären i brittiska industristäder? Och hur mycket lycka går vi miste om när vi inte längre kan flyga till Dubai, ta bilen längs Autobahn till Alperna, köpa en ny tröja varje vecka eller shoppa loss på Ikeas hemsida?

Vi kommer inte att behöva leva i misär, menar Soper. Inte missar vi nödvändigtvis någon lycka heller om vi bara lär oss att se tillfredsställelsen i ett mindre materialistiskt liv. Soper föreslår på allvar att vi kan bli lyckligare av att göra oss av med den konsumtionskultur som frodas i våra köpcentra, på Ikea, H&M, Hemtex och alla andra kedjor, eller flottare butiker, som inrättat sig för att sälja på oss allt vi inte visste att vi behövde.

En av idéerna i posttillväxthedonismen är den om ett förändrat sätt att resa på. I det samhälle där vi har undvikit de värsta kollapserna på grund av uppvärmningen kommer vi i alla fall inom överskådlig tid inte att kunna ta flyget. Eller åtminstone väldigt sällan. Vi kommer att behöva förflytta oss mindre med bil (även om den drivs med el). Det betyder att våra resor blir långsamma historier. Mer vandring, cykling och tågresande, mycket mindre flygande och bilåkande. Och vi kommer inte att komma lika långt.

Låt oss föreställa oss att vi faktiskt lever i ett klokare framtida samhälle där det satsats på tåg-, cykel- och gångtrafik. I den här visionen går därför tågen nästan alltid i tid, det är inte en lek med döden att cykla i stan och många vägar är nu bilfria. Istället för flyget subventioneras tågtrafiken så det inte kostar skjortan och hela armen att ta tåget ut i Europa. Kan det då ligga mer lycka i det långsamma sättet att resa? Alltså utöver den detaljen att livet på planeten inte klarar den välbärgade delen av mänsklighetens flygande och bilåkande. Och förutom alla de fördelar vi skulle uppleva med minskad bilism: städer att cykla och gå i, färre olyckor, renare luft, bättre hälsa av mer rörelse.

Om vi tänker på hur det var att vara – eller ha – barn minns vi nog att långtbortresor sällan stod högt i kurs. Det var tillräckligt att upptäcka världen på nära håll. Jag minns hur spännande det var att smyga bakom buskarna precis bakom huset vi bodde och vad många intressanta kryp det fanns att peta fram i jorden i parken. Och hur mycket uppskattade min son att bli släpad runt i världen av entusiastiska föräldrar jämfört med att få plaska runt i vattenpölarna hemma?

Men med åldern växer för många människor aptiten på det som är annorlunda, långt bort och spännande. Jag har verkligen älskat att resa och varit priviligierad nog att kunna göra det. Och resor till andra världsdelar har varit fantastiska. Men faktiskt, tågresor till Europa har också gett många intressanta minnen. Så klart från tågluffandet som ung när det var lätt att träffa andra unga och inte särskilt jobbigt att sova på tågens sittplatser (eller golv). Men också som mer mogen. Nyligen tog jag tåget från Stockholm till Wien, med sovplats från Hamburg. Just den gången gjorde inga förseningar eller inställda tåg att jag missade någon förbindelse. Det var lugnt, helt enkelt. I Hamburg fick jag sällskap med tre ungdomar på väg hem till Österrike, delade en flaska vin med dem och hörde deras berättelser om utbildningen en av dem gått och semesterresan de båda andra gjort i Tyskland. Sedan somnade alla stillsamt.

Det är förstås praktiskt att ta sig fram i bil på semestern för den som har råd. Men inte upplever vi naturen på samma sätt genom vindrutan som när vi vandrar. Och närheten till vattnet och klipporna från kajaken slår alla gånger utsikten från finlandsbåten.

Är det här att romantisera? Kanske, men möjligen inte mer än att upphöja det exotiska resandet, det långt bort till främmande världar. Jag tror att det är en fråga om fokus, i alla fall delvis. Själva resandet ger mer upplevelser när vi reser långsamt. Vi träffar fler och ser mer när vi tar tåget än när vi flyger. Vi hör, känner och luktar mer när vi går eller cyklar än när vi rusar fram i ett plåtskal.

Eller vad tror du som läser?

Kate Soper (2020) Post-Growth Living. For an Alternative Hedonism (Verso)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *