Tre existentiella hot och några vägar framåt
Av Jørgen Johansen
Jørgen Johansen diskuterar de tre stora människoskapade hoten mot liv på planeten och – framför allt – vilka strategier vi kan utveckla för att påverka klimatpolitiken. Jørgen är frilansande akademiker, författare och utbildare med mer än 40 års erfarenhet inom olika sociala rörelser.
Foto: Jørn Bøhmer Olsen
Allt fler inser att dagens kriser kan få katastrofala konsekvenser för mänskligheten. Vissa lärdomar kan dras från historiska kriser även om det är svårt att jämföra. Klimatförändringar och andra påfrestningar har även tidigare tvingat Homo sapiens att flytta på sig. Människosamhällen som rammats av katastrofer har tvingats söka radikalt nya vägar för att överleva. Istider, långvariga torkperioder och andra naturfenomen har tvingat fram nya sätt att leva. Stora samhällsförändringar följer regelbundet på stora utmaningar.
I historisk tid kan vi se hur det vansinniga kaoset i det som kallas “trettioåriga kriget” (1618-1648) resulterade i ett försök att radikalt omorganisera samhällen. Efter flera års struliga förhandlingar skrevs olika avtal och för att komma ur ett läge där kungar, furstar, biskopar, godsägare och andra lokala och regionala makthavare kämpade mot varandra med väpnade arméer etablerades det “westfaliska statssystemet”. Konventioner om suveräna stater, våldsmonopol och tidiga principer om internationell folkrätt prövades. Vi kan också se hur det internationella kaos som rådde mellan 1914 och 1945 resulterade i ett FN-system avsett att reducera de förödande konsekvenserna av att använda krig för att hantera konflikter. Båda exemplen visar på försök att tänka nytt. Kriser kan medföra uppvaknande och nytänkande.
Jag ser idag tre existentiella hot som, var för sig, kan göra organiserat mänskligt liv på jorden omöjligt.
- Den människoskapade pågående globala uppvärmningen
- Användningen av kärnenergi till vapen och energiproduktion
- Massutrotning av arter
Alla tre är skapade av “oss” människor och det är de generationer som inte är födda än som riskerar att få lida mest.
Den globala uppvärmningen
Det råder idag inget seriöst tvivel om människans roll i påverkan av klimatet. Lösningen är att starkt reducera utsläppen av växthusgaser. Världen över ser vi att den politiska retoriken tar hänsyn till problemen. Avtal och protokoll skrivs, medier och skolböcker inkluderar artiklar om klimatkrisen och vallöften avges. Men allt för lite händer.
Användning av atomenergi
Sedan forskarna lyckades splittra atomer har kärnenergin skapat en mycket osäker värld. Bomber och värme-/el-produktion har båda enorma reella och potentiella konsekvenser för liv och civilisationer. Olyckor och medvetna handlingar kan göra jorden obeboelig för människor. Enligt EUs regelverk måste avfallet hållas i säkert förvar i 100 000 år. I USA har man satt gränsen till 500 000 år. När svenska politiker och några forskare i samband med folkomröstningen 1980 påstod sig ha en säker lösning på avfallsfrågan så var detta uppenbar lögn. Ingen har tekniskt säkra lösningar som håller över sådana tidsperioder. För att ge lite perspektiv var det enbart 2000 år sedan romarna utdömde dödsstraff till en rebellisk palestinier och hängde honom på ett kors. Det är mindre än 5000 år sedan pyramiderna i Giza byggdes och ungefär 40 000 år sedan neandertalare hade sex med Homo sapiens… De politiker som 1980, och idag, säger sig känna till en säker lagringsmetod med “bäst före datum” hundratusentals år framåt i tiden vet mycket väl att det inte är de som kommer att ställas till ansvar när lagren läcker plutonium.
Problemen med vapen baserade på denna energiform behöver vi inte ens diskutera efter augusti 1945 då USA brände upp 230 000 civila japaner och lika många dog av strålningsskador åren efter att bomberna släpptes. Världens lager är ungefär 12 500 kärnvapen. 2121 bomber har “testats” totalt, varv 520 i atmosfären. Vi känner till 32 olyckor med kärnvapen från USA; andra stater offentliggör inta sina siffror.
När Sveriges politiska ledarskap valde att låta Sverige bli medlem i NATO var det samtidigt ett beslut att göra Sverige till ett uppenbart kärnvapenbombmål i en konflikt mellan USA/NATO och Ryssland och/eller Kina.
Den sjätte massutrotningen
Den mest kända massutrotningen i jordens historia är den som följde på att en asteroid slog ner i dagens Mexiko för 65 miljoner år sedan. Då dog 76% av alla arter ut på kort tid. Nu är vi inne i en ny massutrotning. Sedan 1970 har 68% av antalet[1] däggdjur, fiskar, fåglar, kräldjur och amfibiedjur försvunnit! Ekosystem kollapsar. Produktiv jordbruksareal och fisket i havet är beroende av en robust biologisk mångfald. Det kan snart bli akut brist på mat.
De tre hoten har mycket gemensamt
De är orsakade av mänsklig verksamhet. Vi har kunskap om vilka faror de innebär. Det råder inget vetenskapligt tvivel om huvuddragen i vad som händer. Samtidigt verkar världens politiska och ekonomiska system sakna viljan att ta hoten på det allvar som krävs. Det som görs är för lite och för kraftlöst. En kollektivt suicidal verksamhet pågår.
Det är precis som ekosofen Peter Wessel Zapffe (1899-1990) skrev i sin doktorsavhandling Om det tragiske 1941. Människans begär kan inte tillfredsställas. Hon är född med behov som naturen inte kan uppfylla och är dömd till undergång. Den tysk-judiska filosofen Hans Jonas (1903-1993) grundläggande tes i The Imperative of Responsibility (1984) är att den moderna teknikens gyllene löften har förvandlats till ett hot som teknologin är oskiljaktigt förbunden med. Vår moral och etik utvecklades i en tid då konsekvenserna av våra handlingar blev omedelbart tydliga. Teknologin gör att resultaten av vårt agerande märks långt bort i tid och rum. Provsprängningar med kärnvapen, användning av DDT, spridning av mikroplaster och CO2 får verkan på andra platser på jorden och långt fram i tiden.
Huvudproblemet är att det konsumeras mer än vad jorden tål. Världen rikaste 0,1% är en del av problemet, jordens växande medelklass en annan. Oavsett hur vi fördelar ansvaret blir frågan: Hur kan vi reducera den materiella konsumtionen? Vad skall till för att göra det attraktivt att agera långsiktigt? De politiska systemen, inklusive de liberala demokratierna, har en inbyggd mekanism som inte ger incentiv för att leverera på sina löften längre fram i tiden än fyra till åtta år.
Det politiska klimatet
Det politiska klimatet är ett hot av annan karaktär än de tre som beskrivs ovan. Men det påverkar jordens framtid på ett väldigt direkt vis. De politiker som vägrar ta den globala uppvärmningen på allvar tillhör oftast högersidan i politiken. Noam Chomsky har definierat det Republikanska partiet i USA som den farligaste grupperingen i människans historia då det aktivt för en politik som kan utrota organiserat mänskligt liv på jorden.
De senaste decennierna har antalet anständiga demokratier minskat. De som är kvar bidrar väldigt lite till en positiv utveckling. Många av de demokratier som försvinner vittrar bort vid valurnorna. Brist på anständiga och kritiska medier bidrar till att dessa budskap sprids. Universitetens snabba utveckling till produktionsenheter för lydiga kuggar i samhällsmaskineriet hindrar kritisk reflektion om grundläggande värden i samhället.
Siffror från IMF visar att fossilindustrin får subventioner på över 4000 miljarder varje år. Den norska “oljefonden” växte med 1900 miljarder kronor de tre första månaderna 2024.
Strategier framåt
Det är viktigt med debatt om hur man får de resultat man vill ha och inte enbart får uppmärksamhet i media. Behovet att tänka nytt är stort för miljöaktivister.
Vikten av planering, experiment och utvärdering
Samtidigt är det uppenbart att god vilja inte är tillräckligt. Det krävs planering, förberedelser och träning för en lyckad strategi. Rosa Parks förberedde sig i ett halvår innan hon 1955 vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man. Det krävs såväl praktisk träning som mentala förberedelser för att våga bryta den dominerande lydiga samhällsrollen och riskera straff. De flesta arméer i världen låter soldater genomgå ett helt år av träning innan de skickas ut för att slåss. Jag ser inget skäl till att en ickevåldsaktivist skulle behöva mindre tid till förberedelse.
Det finnes inte en lösning som fungerar bra överallt och alltid. Vi behöver många experiment på olika nivåer och i flera kontexter. Experimenten behöver sedan utvärderas. Det som ser ut att gå bra bör vi bygga vidare på. Går det fel så får vi ändra kurs. Ge experimenten en rimlig tid att visa vad de går för och utvärdera ofta.
Juridiken som kampmetod
Det pågår spännande försök med att använda de juridiska verktygen där stater och bolag dras inför rätta av grupper som drabbas av den pågående utvecklingen. Nationella och internationella rättssystem har redan i flera fall fattat rättvisa och kloka beslut mot stater och företag. En annan juridisk väg är att låta delar av naturen (älvar, fjäll, skogar, biosystem etc.) få juridiska rättigheter i linje med individer. Kränks dessa rättigheter så kan dessa naturdelar via ombud stämma förövarna.
Folkbildning
Den traditionella folkbildningsverksamheten borde ges en chans att påverka kommande generationer. Där universiteten går i riktning mot att producera karriärister och låta företagens önskemål styra utbildningar kan behovet för fördjupade samtal om viktiga frågor kanske få en förnyad plats på folkhögskolor och i studiecirklar? Det är ingen tillfällighet att statsbudgeten på senare år har krympt stödet till folkbildningen och ställt högre krav på genomströmning av studenter på kurserna. De vet vad de gör.
Folkbildning kan i bästa fall stoppa den ökande vulgariseringen av det offentliga samtalet och främja anständighet i den politiska retoriken. Vi bör lära av de goda exemplen på folkbildning. Britten John Oliver med sitt program “Last Week Tonight” har lyckats bli populär. Med stilistiska grepp från underhållningsindustrin, men med ett politisk potent, humoristiskt och sakligt korrekt budskap kan kanske nya grupper intresseras för samhällsviktiga frågor. Det är få saker som makthavare är mera rädda för än att folk skrattar åt deras galenskaper. De har en arsenal av resurser för att försvara sig mot våldsamma aktivister, men står hjälplösa när motståndarsidan använder humor och folk skrattar åt dem.
Civil olydnad
Den nya globala vågen av civil olydnad är en ljuspunkt i en dyster tid. Varje demokrati värd namnet är beroende av en radikal opposition som inte alltid följer makthavarnas lagar. Inte allt får den effekt man hoppas på, men kan ge erfarenhet. Det krävs fler civila olydnadsaktioner, fler som deltar, inte enbart yngre och gärna “etablerade och respekterade” personer. De aktioner som Bertrand Russel deltog i på 50- och 60-talen eller professor Arne Næss var med på under 70-och 80-talen inspirerade många att fortsätta utpröva dessa politiska verktyg.
Det finns ett behov av att experimentera med radikala aktioner. Men det bör ske med stor öppenhet. De som deltar bör träda fram och berätta om varför de agerar och vara villiga att riskera straff. Om man går “under jorden” och inte vågar stå för sina handlingar kan det snabbt utvecklas en kultur som sluter sig och inte deltar i samtalet. De viktiga kommentarerna från de utanför gruppen når inte fram. Det var en sådan utveckling vi såg när Ulrike Meinhof engagerade sig i den västtyska student- och fredsrörelsen. Hon och hennes kamrater gick från öppen civil olydnad till olika hemliga aktioner. Det är lättare att gå längre än vad man egentligen “kan stå för” när man inte behöver konfronteras direkt med andras åsikter.
Sabotage
Vi har sett några exempel på sabotage och kommer helt säkert att se fler. Debatten om detta medel är viktig och bör vara grundlig. Begreppet “sabotage” har flera olika betydelser i såväl politisk strategi som i juridik och i vardagligt tal. Kärnan i de flesta definitioner är att man förstör materiella värden eller stör samhällsfunktioner. Om det är med dynamit, slägga, bomber, händer, brand eller andra redskap varierar. Och det gör också hur dessa aktioner genomförs.
Än en gång är öppenheten central för hur allmänheten bedömer handlingen.
När värnpliktiga i USA brände sina “draftorders” under Vietnamkriget sågs det som något helt annat än när djurrättsaktivister bröt sig in i forskningslaboratorier för att “befria” försöksdjur. I vissa länder är det olagligt att bränna nationens flagga, i andra inte. I ANCs kamp i Sydafrika saboterades många oljeledningar. Under Gandhis kamp mot det brittiska kolonialstyret i Indien brände man brittiska textilier och förstörde saltutvinningsanläggningar. På Island sprängde lokalbefolkningen en fördämning 25 augusti 1970 för att förhindra en stor vattenkraftutbyggnad som skulle förstöra stora delar av deras försörjning. Majoriteten av ortsbefolkningen trädde fram, sa sig stå bakom aktionen och förklarade varför den genomfördes. Senare blev de frikända i Högsta domstolen.
Vissa av dagens klimataktioner har riktat sig mot konst på muséer och i det offentliga rummet. Dessa spektakulära aktionsformer har skapat starka motsättningar och resulterat i mer uppmärksamhet än ökat stöd för kampen. Men det går en klar historisk linje tillbaka till suffragetterna som också attackerade konst på museer för att rikta uppmärksamheten mot rösträttsfrågan. En målning av John Everett Millais blev skuren med köttyxa av rösträttsaktivisten Anne Hunt (också känd som Margaret Gibb). Även den gången blev det mycket debatt och kritik. Det är svårt att bedöma i hur hög grad dessa aktioner hjälpte till att främja allmän rösträtt. Och vi vet inte heller hur attackerna på konst i klimatkampen påverkar stödet för en bättre klimatpolitik.
När aktivister från Återställ Våtmarker stoppade trafiken genom att sätta sig på motorvägar användes sabotageparagrafen i brottsbalken. Det blev mycket debatt och relativt lite stöd för den sakfråga de kämpade för. Att de nyligen bytt strategi och nu vill fokusera på att gräva igen diken som torkar ut våtmarker är ett modigt, spännande och klokt skifte av aktionsform. Det blir lättare att få fram budskapet när det finns en direkt koppling mellan vad aktionerna går ut på och vad de kräver. Det skall bli spännande att följa den vidare utvecklingen.
Att aktionen i sig visar vad man vill gör kommunikationen med omvärlden så mycket enklare. När folkmassor slog sönder Berlinmuren med släggor var det inga medier som ens kallade det för sabotage. Det var den förhatliga muren som saboterades och aktionsformen visade detta väldigt tydligt. I den traditionen kanske man kan tänka sig en stor grupp på tusentals människor i gruppen Ende Gelände som marscherar mot ett kolkraftverk och börjar slå sönder anläggningen. Vad skulle ske? Hur skulle omvärlden reagera?
Andreas Malms bok om hur man förstör en oljeledning (How to Blow Up a Pipeline) har skapat viss debatt. Om sådana aktioner genomförs av någon som står fram öppet och berättar varför aktionen genomfördes så skulle möjligheten för ökad förståelse och stöd säkert bli större än om sabotörerna inte ger sig till känna. Det behövs mer debatt om möjligheter och begränsningar i användning av sabotage i klimatkampen.
Konstruktivt motstånd
“Konstruktivt motstånd” är en strategi som växer på vissa håll i världen. Fokus ligger på att bygga den framtid man kämpar för redan nu. I stället för att enbart protestera mot det man tycker är fel börjar man realisera sina mål som små öar inom det nuvarande samhället. Kanske kan dessa växa till en arkipelag av nya projekt som gör det enklare att demontera de skadliga delarna av vårt nuvarande samhälle.
Om vi tänker oss att Greta Thunberg och den rörelse hon är aktiv i kunde kombinera skolstrejken med att göra något konstruktivt så skulle debatten säkert ändra karaktär. Om det är skolstrejk en dag i veckan och den dagen används för att montera solpanel på skolans tak eller anlägga kolonilotter i stadens parker så kommer budskapet om energiproduktionen och behovet av lokalt producerad mat fram mycket tydligt. Skulle dessutom studenter och fackföreningar ställa upp som handledare med nödvändig yrkeskunskap så vore det svårt att sätta in poliser för att hindra dessa aktiviteter.
Möjligheterna är många om vi tillåter oss att tänka utanför de traditionella aktionsformerna. Låt de tusen experimenten blomma, utvärdera och bygg vidare på den erfarenhet som samlas!
Fördjupningsläsning
International, W. R. (2009). Handbook for nonviolent campaigns. London, War Resisters’ International.
Johansen, J. and B. Martin (2008). ”Sending the Protest Message.” Gandhi Marg: Special Issue on Satyagraha 29(4). https://www.bmartin.cc/pubs/08gm.html
Persen, Å. B. and J. Johansen (1998). Den nødvendige ulydigheten. Oslo, FMK.
Sørensen, M. J., et al. (2023). Constructive resistance: Resisting Injustice by creating solutions. London, Rowman & Littlefield.
Vinthagen, S. and J. Johansen (2023). ”Experiments with Civil Disobedience during Norwegian Environmental Struggles, 1970-2000”. Civil Disobedience from Nepal to Norway. T. Nykänen, T. Seppälä and P. Koikkalainen. London, New York, Routeledge: 27-46.
[1] Denna siffra handlar om antalet individer, inte arter.
