Läget för mänsklighetens framtid på den här planeten är ruttet om vi inte snabbt får ner växthusgasutsläppen och hejdar massdöden av djur och växter. Rent tekniskt vet vi också vad som behöver göras för att det ska bli så. Om allt det finns hyfsad – bland forskare i princip total – enighet, men så många olika hinder att det som behöver göras inte görs. Läget är också att det just nu inte existerar någon riktigt god och enande strategi för att få saker att hända. Därför förordar jag myriadstrategin: i brist på övergripande förståelse av hur vi ska få till en annorlunda värld, bör vi välja att följa massor av olika taktiker och strategier för att förändra, bara de drar åt rätt håll. I förra bloggen skrev jag om att verka för privatpersoners konsumtionsomställning. Men det handlar också om att ta itu med arbetsplatsens miljöpåverkan.
Andra strategin: Förändra arbetsplatser
Vad går strategin ut på?
Det handlar om att förändra sådant som minskar arbetets och arbetsplatsens miljöpåverkan utan att lägga ner den verksamhet som bedrivs. Visst skulle det vara bättre för miljön att ta bort flyget, oljeproduktionen och tillverkningen av fossilbilar. Men den omläggningen av produktionen kräver andra typer av strategier än det jag skriver om här. Det här är snarare en förlängning av att lägga om den privata konsumtionen.
Problem med strategin
Här lurar en risk för greenwashing, gröntvätt. Allt från när ett företag pekar på myrsteg i rätt riktning på ett sätt som leder bort intresset från verksamhetens viktigaste negativa miljöpåverkan (typ eko-märkt mat till flyglunchen) till ren bluff om vad som händer med till exempel ”återvunna” kläder. Strategin kräver därför medvetenhet om vad som har effekt och om hur förändringen kommuniceras.
Ett annat problem är förstås att det kan vara svårt att påverka. Men det är en värdig utmaning som ser olika ut på alla arbetsplatser. Jag känner egentligen bara väl till den här frågan på en sorts arbetsplats – universitet. Så det ska jag berätta om. Men jag publicerar mycket gärna berättelser om hur det här har gått (eller inte gått) på andra slags arbetsplatser.
Vad kan var och en göra?
Arbetsplatsens miljöpåverkan är av flera slag och det är inte säkert att det lättaste är att börja med den viktigaste förändringen. Jag jobbar på ett forskningsinstitut på ett stort universitet. Vi var några stycken som startade med att få fram ett beslut i institutets styrelse om vegetarianism som default. Det blev lite diskussion (och alla blev säkert inte nöjda) men efter kompromissen att jullunchen är undantagen från principen (givetvis finns många vegetariska alternativ i buffén) har den här policyn rullat på i flera år.
Inspirerade av framgången gick vi vidare med en övergripande miljöplan. Där ingår nu till exempel att vi inte längre ska använda flaskvatten eller engångsbestick och att plantera fler träd i vår utomhusmiljö. Vi har också som mål att föra ut erfarenheter om hur det går med omställningen till andra delar av universitetet. (Så har vi målet att stärka klimatomställningsrelaterad forskning och många institutioner som gör den här resan har målet att föra ut omställningskunskap i undervisningen, men det ska jag inte skriva om här).
Allra viktigast när det gäller arbetsplatsens miljöpåverkan är att vi har mätt våra växthusgasutsläpp och satt mål för att minska dem år från år. Det kom inte som en överraskning: den värsta utsläppsposten är tjänsteresorna. Den största utmaningen när det gäller lärosätenas egna verksamhet är nämligen flygandet. Det flygs till konferenser och på fältarbete, hit och dit över Atlanten. Det här är pinsamt och tragiskt. Och potentiellt farligt för tilltron till forskningen. I princip alla forskare litar på den forskning som visat att den människoskapade globala uppvärmningen leder oss in i en katastrof – ändå fortsätter vi att flyga som tokiga. Om forskarna, som fattat vad som håller på att hända, inte lever som vi lär – varför ska andra då göra det? Och varför skulle politiker lyssna på forskare?
Därför prövar vi nu att förankra en flygbudget med ett samlat maxutsläpp per år för att nå våra mål för utsläppsminskning. På ett personalmöte nästa år ska vi försöka diskutera oss fram till hur det här utsläppsutrymmet ska fördelas. Lika för alla forskare? Eller ska yngre forskare, som doktorander och nydisputerade, ges större utsläppsutrymme än etablerade forskare som redan skapat internationella nätverk och varit på många konferenser? Kommer det här att fungera? Jag hyser visst hopp och ska berätta hur det går.
En hel del i vår miljöplan har lyckats: nästan inget kött konsumeras i den gemensamma verksamheten (lyckligtvis kollar vi inte i varandras lunchlådor), den del av vår resepolicy som handlar om att ta tåg istället för flyg inom Sverige, till Köpenhamn och Oslo och oftare ta tåget på resor ut i Europa verkar ha haft effekt. Men den största utmaningen, att skära ner på de långa flygresorna, återstår.
Finns det allmänna lärdomar att dra från mitt forskningsinstitut till arbetslivet i stort? Min arbetsplats är speciell både därför att den ligger på ett universitet och för att det universitetet råkar vara ett av de tre i Sverige som fortfarande har så kallat kollegialt styre. Vi har en ordning där varje institution och institut har en egen vald styrelse med representanter för de olika grupperna av anställda och för studenterna. Långt ifrån någon perfekt demokrati men ändå en chans att driva frågor ”underifrån”.
Så ser verkligen inte alla Sveriges arbetsplatser ut. Möjligheterna att förändra inifrån skiljer sig mellan mer och mindre toppstyrda arbetsplatser och förändring kan faktiskt komma både ”uppifrån” och ”underifrån”. Men vissa saker tror jag gäller nästa överallt.
En generell insikt är att det finns kulturer som låser fast oss i skadliga praktiker, vilket forskning om akademikers syn på eget flygande visar. Nytt tankegods behöver alltså planteras in i organisationerna om vi vill påverka arbetsplatsens miljöpåverkan. Det här kan vara sega processer och för att orka är det bra att vara en grupp som driver frågorna. På universitetet har vi förutom miljögrupper på en del institutioner och institut ett klimatnätverk som helt enkelt är ett mejlnätverk för alla intresserade anställda. Och så har vi turen att engagerade studenter driver på.
Det här att det behövs uthålliga grupper som driver på tror jag också gäller överallt. Om det finns mycket toppstyrda arbetsplatser med synnerligen miljövänliga chefer skulle de vara undantaget: enstaka personer kan då driva igenom förändringar till det bättre. Men de arbetsplatserna växer knappast på träd. På de flesta håll behövs grupper som eldar på. Oavsett hur olika arbetsplatser funkar borde fackföreningar vara viktiga i det arbetet. Är de det just nu? Jag är inte övertygad, men att driva de här frågorna inom den egna fackföreningen är viktigt, det tror jag starkt på.
