Kategori: Protester

Indivisible har kontaktat Guinness rekordbok för att anmäla No Kings den 28 mars som kandidat till världens största demo någonsin. Idag, måndagen före marschen på lördag, räknar de in över 3000 hittills planerade och anmälda events.

Inga diktatorer i Stockholm

Eventen inkluderar flera stödmanifestationer i Europa, inklusive en i Stockholm. Stockholms-arrangörerna kallar sin demo för No Dictators eftersom Sverige är en monarki. Som inbiten antimonarkist skulle jag gärna protestera mot Trump och svensk monarki samtidigt. Men jag tror mig fatta arrangörernas poäng: det är inte kungar i allmänhet som protesten gäller utan att folk agerar som kungar i länder där det inte finns några.

De svenska arrangörernas take ligger helt i linje med No Kings allmänna idé: bredd, bredd, bredd! I de här manifestationerna ska alla kunna samlas som inte står ut med det auktoritära maktövertagandet i USA. Ledsna och lidande liberaler, deprimerade och desillusionerade demokrater, vredgade och visionära vänsterkrafter ska kunna tåga tillsammans. I Sverige innefattar inbjudan förstås även rojalister.

Förutom idén om att bygga ett motstånd som är så omfattande som möjligt har de här jättemarscherna andra syften. De kan vara värda att reflektera över. Ledarna för Indivisible nationellt (fast de inte vill kalla sig ledare) Leah Greenberg och Ezra Levin, upprepar ofta att inga enstaka demonstrationer är stora nog för att besegra Trump-regimen. Nej, de är en taktik som är en del av en vidare strategi.

Nya aktivister och kollektiv identitet

Ett syfte med manifestationerna är att värva aktivister. Indivisibles företrädare pratar om hur viktigt det är att ge människor som deltar i No Kings chans att engagera sig lokalt. Planera ett möte inom ett par veckor efter No Kings för att nå nya intresserade, manar de.

Och så ska No Kings hjälpa till att bygga en kollektiv identitet. Det handlar om att skapa en motståndsidentitet både lokalt och över hela USA. Den som tågar med andra bakom samma banderoller och under plakat med liknande budskap är del i ett gemensamt projekt. Ett projekt som är både rationellt och känslomässigt.

Mod smittar

Ett tredje syfte är att ge andra hopp och energi – ”courage is contagious” är en slogan. Och det hänger ihop med det kanske viktigaste av allt: att bryta passiviteten och känslan av att det som händer är oundvikligt.

För i analysen av vad det är Trump & Company gör, pekar Indivisble på en underliggande taktik. Kanonaden av vansinniga och skrämmande åtgärder – kriget i Iran, bärsärkagången mot forskning och undervisning på universiteten, attackerna på transpersoner, ICE härjningar, angreppen på press, teve och enskilda kritiker och allt annat som regeringen satt igång – handlar också om att överväldiga motståndarna. På så sätt vill de få alla att var för sig titta ner i backen och bestämma att stormen är för stark. Så häftig att det bara gäller att ta skydd tills den bedarrat. Därför att inget kan göras. Det fiffiga med strategin från MAGAs synvinkel är att när människor väl börjat tro att inget kan göras blir föreställningen självuppfyllande. Och ingen gör motstånd.

Det är inte främst genom våld som det auktoritära styret kommer till makten utan genom samtycke. Genom att var och en tittar ner i marken kan maktövertagandet fortsätta ostört. Den kollektiva känslan frodas att Donald Trump är oundviklig och att hans regerande är det nya normala.

No Kings 28 mars synar Trumps bluff

Så en viktig funktion för No Kings är att bryta känslan av att maktövertagandet är oundvikligt. No Kings första mål är att syna bluffen, säger arrangörerna. För det som händer är varken normalt eller oundvikligt.

Just det här tänker jag vi kan lära oss något av i Sverige. Det gör det spirande motståndet mot Tidö-regeringens angrepp på invandrade svenskars rättigheter så viktigt.

Det är nämligen inte normalt att stora grupper människor misstänkliggörs och straffas för att de inte är födda i Sverige. Att personer som inte är misstänkta för brott låses in i veckor och månader är högst onormalt. Att människor som vuxit upp i Sverige och inte har något annat hemland plötsligt får veta att de inte hör hemma här, det är faktiskt allt annat än normalt. Och att människor som inte har något annat ”hemma” än Sverige utvisas till diktaturer har hänt förr, men inte på flera decennier som inslag i en politik som beskrivs som normal.

Det finns inte heller något i den här politiken som är oundvikligt. Den förs eftersom tillräckligt många har röstat fram sd och de har blivit starka nog för att ställa villkor i svensk politik.

Det är faktiskt inte heller riktigt normalt att anse att ett av de rikaste och tryggaste länderna i världen (jo, Sverige är faktiskt det, bland de 20 rikaste länderna sett till BNP per capita och på plats 143 av 205 vad gäller andelen mord per 100 000 invånare, enligt denna wiki-beräkning) knappt har möjlighet att ta emot flyktingar. Kanske kommer vi tillbaks till insikten att Sverige faktiskt kan ta emot rätt många flyktingar när vi väl synat och genomskådat bluffen att det som Tidö-partierna sysslar med är normalt och oundvikligt.

Så länge håller jag tummarna för att No Kings 28 mars hamnar i Guinness rekordbok.

Meta har upptäckt att jag stannar till vid reels av massdemonstrationer i mitt Facebook-flöde. Så nu kan jag glädjas åt åsynen av den ena stora anti-ICE-demon efter den andra. På videos tagna ovanifrån myllrar människor fram i vad som ser ut som oändliga tåg.

Motstånd mot ICE

De hänsynslösa ICE-aktionerna har alltså mobiliserat motståndet mot en migrationspolitik som gått över styr. Och mot en regim som hela tiden förflyttar sig närmare den auktoritära staten. (Senast har inrikessäkerhetsdepartementet krävt att Google, Meta och andra techföretag ska ange konton på bland annat YouTube, Facebook och Instagram som motsätter sig ICE agerande. Det rapporterar New York Times.)

Mitt flöde visar tiotusentals upprörda människor som kräver stopp för den maskerade polisstyrkan ICE rättslösa härjningar. Men det som inte syns är hur lokalt välorganiserade och förankrade i sociala rörelser de här gräsrotsprotesterna är. Det gör dem extra intressanta.

Lokalt

Gräsrotsorganisering är till sin natur lokal. Alla betonar det. På ett möte om motstånd mot ICE i Minnesota berättade en folkrörelseledare hur hon plötsligt fann sig själv ”i skyttegravarna”. Där var hon tillsammans med andra föräldrar i grannskapet. De försökte hålla sina barn säkra i vad de uppfattade som ett nödläge. De ville stötta varandra och hjälpa familjer som inte vågade gå ut och handla mat.

En annan ledare svarade bestämt på frågan vad som var det första att göra för den som ville förbereda sig på ICE ankomst: lär känna dina grannar! För solidaritet mellan grannar är en hörnsten i gräsrotsrörelsen.

Indivisible, bildad av demokratiska kongressarbetare under Trumps första presidentperiod, betonade redan från början lokal organisering. Och en organisatör i rörelsen Bay Resistance, startad vid samma tid, beskrev för mig arbetet med pods, självorganiserade grannskapsgrupper. Den senaste siffra jag hörde var att det fanns 15.000 personer i podstrukturen.

Det här tror jag är en nyckel till förändring. Något annat står på spel om din granne faktiskt inte kan köpa mat, än när du ser människor hungra på teve. Grannfamiljen är dina vänner eller åtminstone bekanta. När lokalgrupperna kan stödja och lära av varandra kan den här typen av organisering bli effektiv på allvar. Med moderna medier är det lättare än någonsin. Eller mindre svårt – någon enkel uppgift är det ju inte.

Välorganiserat

När jag jobbade i Kalifornien i höstas slogs jag av hur välorganiserat motstånd mot ICE, liksom resten av gräsrotsmotståndet, är. Trots att det mesta planeras och genomförs helt ideellt. Vikten av att organisera sig väl framhölls också på Minnesota-mötet. En av deltagarna pratade om organiseringen när Rosa Parks 1955 vägrade ge upp sin plats till en vit man på bussen och blev en av medborgarrättsrörelsens förgrundsfigurer.

Parks var inte, som jag har föreställt mig, en kvinna som helt enkelt fick nog en dag. Som ruttnade på förtrycket och resolut vägrade resa sig för en vit man. Hon var inte heller enbart en trött sömmerska på väg hem som av en ingivelse tog strid, som historieskrivningen i USA tydligen gjort gällande. Trött var hon kanske och nog hade hon fått. Men framför allt var hon en erfaren aktivist inom en rörelse som taktiskt hade planerat hennes aktion. Efter att hon arresterats för sin vägran vidtog ett välorganiserat och omfattande motstånd.

Människorna jag ser tåga i mitt flöde har definitivt fått nog, kanske är de trötta. Och säkert har många gett sig ut på stundens ingivelse. Men manifestationerna är också resultat av ett väl planerat och långvarigt aktivistarbete.

Tradition av sociala rörelser

USA har en lång tradition av sociala rörelser som spelar roll även i den här mobiliseringen. Både Indivisble och Bay Resistance har ett nära samarbete med mängder av andra rörelser. På ett Bay Resistance-möte i Oakland som jag deltog i pratade representanter från en rad rörelser, bland dem Alliance of Californians for Community Empowerment. I ett material de delade ut berättade de om vad de kämpar för: ”Svarta invånare och latinos i östra Oakland betalar för mycket för att leva under usla förhållanden. Vi är en grupp grannar som går samman för att förändra saker vi inte behöver acceptera!” Ja just det, här är grannorganiseringen igen.

En annan aktivist, från California Pan-Ethnic Health Net-Work, talade om deras kampanj för sjukvård som folk har råd med. En organisation för regnbågsfamiljer berättade om sin verksamhet. ICE out of Dublin-kampanjen berättade om det senaste i deras kamp för att hindra öppnandet av ett förvar för personer som ICE griper i den kaliforniska orten Dublin.

När sedan en kampanjgrupp för att hjälpa studenter ta sig ifrån Gaza och till Kalifornien och några fler rörelser hade informerat om sin verksamhet, var klockan mycket. Det var så sent att det utlovade minglet med pizza och godsaker blev väldigt kort. Själv snappade jag åt mig några pizzabitar och kakor innan jag gick ut i novemberkvällen, stärkt inte bara av godbitarna.

Dags för No Kings igen

Den 28 mars planerar rörelsen nästa omgång No Kings-demonstrationer över hela landet. Förhoppningen är att det blir den största manifestationen i USA någonsin. Organisatörerna vill se fler än de sju miljoner som protesterade i oktober förra året. Det kan mycket väl bli verklighet eftersom demonstrationerna kommer att vara välorganiserade av en nationell samordningskommitté, men framför allt lokalt. Och för att en uppsjö av sociala rörelser kommer att jobba stenhårt med mobiliseringen.

Vad vet vi egentligen om klimatprotesters effekt? En ny studie sammanställer forskningen.

Forskningen pekar mot att disruptiva, störiga, protester kan öka stödet till den del av klimatrörelsen som demonstrerar laglydigt: de som blir arga när Just Stop Oil blockerar motorvägen kan av bara farten identifiera sig med Fridays for Futures tillståndsgivna demonstration. Fenomenet kallas radikala flanken-effekten. Men utöver den – vad vet vi om ifall protester egentligen funkar? Forskarintresset för frågan är rätt stort och de flesta som studerar klimatprotester vill att protesterna ska ha effekt. Det gäller till exempel en av författarna till en ny artikel som sammanställt resultat från 50 studier. Hon heter Laura Thomas-Walters, forskar vid Yales universitet och har tidigare jobbat med klimatrörelsen i Storbritannien. Glädjande för henne och många andra pekar forskningsöversikten mot att protester faktiskt påverkar.

Klimatprotesters effekt på människor och medier

Framförallt finns tydliga belägg för att folk i allmänhet lägger märke till och tar intryck av protester. En tysk studie visar till exempel att allmänhetens oro för den globala upphettningen ökade efter demonstrationer. En experimentstudie (de intervjuade fick läsa fejknyheter om oliks slags protester och svara på attitydfrågor) från USA gav samma resultat vad gällde väljare som identifierade sig som demokrater eller oberoende. Men de som identifierade sig med republikanerna påverkades inte alls.

Utanför experimentvärlden, i det verkliga samhället, spelar medier en viktig roll för att rama in frågor och lyfta dem i debatten. Klimatprotester kan få ordentligt med medial uppmärksamhet – större täckning än extrema väderhändelser, enligt en studie. Medierna verkar särskilt intresserade av aktioner riktade mot industrin. Om rapporteringen sen är negativ eller positiv varierar förstås både med protestens natur och mediets vinkling. Olagliga protester tenderade till exempel att rapporteras på ett mer negativt sätt än lagliga i Storbritannien, enligt en studie.

Klimatprotesters effekt på politiken

Att människor oroar sig och medierna rapporterar om en fråga betyder ju inte automatiskt att samhället förändras till det bättre. Men ett steg mot förändring kan vara när frågorna flyttar in i politiken. Några studier pekar mot att klimatprotester påverkat tyska väljares partival. Annan forskning från Tyskland och Storbritannien visar klimatprotesters effekt på hur mycket politiker pratar om miljö- eller klimatfrågor.

Ännu intressantare är en brittisk studie som demonstrerar att klimatprotester följs av mer klimatdebatt i parlamentet. Politiker som intervjuades var övertygade om att protesterna också hade bidragit till att viktiga klimatbeslut togs.  En intressant forskningsrapport som kartlagt klimatrörelsen i Australien ger också många exempel på att protester har gett de önskade resultaten i form av politiska beslut. Inte de stora och avgörande tyvärr – Australien har fortfarande en totalt usel klimatpolitik – men mindre beslut som ändå går i rätt riktning. Som att få en delstatsregering att besluta stänga ett kolkraftverk.

Störiga protester skadar inte

Disruptiva protester (i varje fall fredliga) har enligt flera av studierna inte någon negativ effekt på inställningen i klimatfrågor, som en del journalister gärna hävdar. Forskarna hittar ingen backlash vad gäller själva klimatfrågan. Bilisten som fått stå i kö när Just Stop Oil limmat fast sig på motorvägen kanske kommer kokande till jobbet och vill att packet ska buras in. Men det säger inte att hen blir mindre oroad av klimatkrisen eller mer obenägen att vilja se en effektiv klimatpolitik. Och varför skulle hen egentligen bli det?

Om du frågar en samhällsvetare som studerat sociala rörelser om det är bra eller dåligt att kasta soppa på konstverk för att stoppa användningen av fossilt bränsle, får du inget tydligt svar. Det är så många omständigheter som spelar in. Men flera nya studier pekar mot att disruptiva – störiga – protester (blockera motorvägar, spraya slagord på väggar, limma fast sig på landningsbanor) kan ge åtminstone ett resultat: radikala flanken-effekten.

Radikala flanken-effekten inträffar när radikala, våldsamma eller störiga protester leder till ökat stöd för andra rörelser med samma budskap som protesterar på mer accepterade sätt. Effekten kan hjälpa moderata klimatrörelser att få nya aktiva medlemmar och stöd. Det kan i sin tur öka trycket på regeringar och företag att agera för den nödvändiga samhällsomställningen. Effekten bygger på att olika delar av klimatrörelsen använder skilda taktiker, radikala och moderata.

Forskning om radikala flanken-effekten

Forskningen pekar mot att åtminstone våldsamma protester (disruptiva protester behöver inte använda våld) oftast minskar en rörelses stöd. Men om en rörelse har både en moderat och en radikal flank, kan de radikala protesterna ge ökat stöd för den moderata falangen.

Flera nya studier ger exempel. I en fick försökspersoner läsa beskrivningar av fiktiva miljörörelser. Då de läste om en rörelse som protesterade lugnt och lagligt, blev de mer benägna att donera eller ansluta sig till den om det också fanns aktivister som agerade med våldsamma medel för samma sak. En annan studie kom till samma resultat. Beskrivningen av fiktiva aktivisters förstörelse och våld fick experimentpersonerna att ta avstånd från den delen av rörelsen. Men den gjorde dem mer villiga att delta i ett event eller skriva under en petition för den moderata rörelse som uppgavs verka för samma sak.

Verkliga protester och radikala flanken-effekten

Ännu mer intressant är en studie av effekterna av verkliga händelser. Den jämförde folks inställning till den konventionellt protesterande brittiska grenen av Friends of the Earth före och efter det att Just Stop Oil genomförde flera uppmärksammade trafikblockader 2022. Stödet till Friends of the Earth ökade. Av allt att döma som ett resultat av Just Stop Oils störiga protester.

En förklaring till radikala flanken-effekten är att identifikationen med den moderata rörelsen ökar. Den gör det på grund av kontrasten mot den störiga rörelsen.

Annan forskning menar att både lugna och störiga protester behövs eftersom olika protester påverkar olika grupper. För dem som redan sympatiserar med ett visst budskap är det lättare att gå med i en rörelse som bara använder lagliga protestmetoder. De riskerar vare sig polisrepression (i varje fall är risken mindre) eller att tappa ansiktet inför vänner, familj och kolleger. De behöver inte ta steget till att själva bli civilt olydiga. Samtidigt kan störiga protester öka trycket på makthavare som är helt emot budskapet och inte låter sig övertalas av aldrig så stora protestmarscher.

Mer forskning och mer action!

Men som vanligt i samhällsvetenskap råder ingen enighet. Det finns också studier som sökt men inte hittat någon radikala flanken-effekt. Och det finns forskare som hävdar att det inte är så säkert att folk skräms bort av våldsamma protester; det beror av sammanhanget. Men många är ense om att störiga protester kan behövas för att dra uppmärksamhet till en fråga när medierna är ointresserade av demos och petitioner.

Det behövs mer forskning om den radikala flanken-effekten och om hur olika slags protester kan påverka. Jag tycker till exempel att forskningen dåligt håller isär olika slags störiga protester – det är ändå stor skillnad mellan fredlig civil olydnad och sabotage, upplopp och våld mot människor. Och vilket slags störiga protester fungerar bäst? De där logiken är lätt att fatta (som att blockera en landningsbana) eller de som kanske får mer mediauppmärksamhet men inte framstår som helt motiverade (soppa på tavlor)? Och finns det en radikala flanken-effekt också för mer och mindre radikala krav, inte bara protestformer?

Göra och testa!

Att det behövs mer forskning tycker jag ju för att jag är samhällsvetare och tror att forskning om samhället är meningsfull. Men det betyder inte att samhällsvetenskapen kommer att hitta svaret på vad exakt som behöver göras. Minst lika viktigt är att testa olika strategier och lära av försöken, att göra. Det borde stå klart nu att världens ekonomiska och politiska makthavare inte kommer leda den nödvändiga samhällsomställningen om de inte pressas till det – eller ersätts av andra makthavare.

Radikala flanken-effekten pekar också mot att det behövs flera olika sätt att agera, av olika grupper i många sammanhang. En myriad strategier kan vara det som krävs.

Här är de texter jag diskuterat (och en till)

Den här forskningsartikeln och den här, redovisar experiment som visat på radikala flanken-effekten, medan detta är artikeln om effekten av Just Stop Oils disruptiva aktioner. Den här korta texten ur tidskriften Nature berättar om några intressanta resultat i den nyare forskningen om klimat- och miljöprotester. (Alla texterna är på engelska.)