Vad är rätt klasspolitik för klimatomställning? I den förra och förrförra bloggen refererade jag en tysk studie av hur social klass är kopplad till synen på klimatomställning. Här berättar jag om författarnas förslag till omställningspolitik.
Omställningspolitik
Jag antar att grupperna av omställningsvilliga och omställningsmotståndare i den tyska studien på ett ungefär motsvarar grupper i Sverige. Så det studiens författare föreslår för Tyskland tror jag är gångbart här.
Offentliga satsningar och omfördelning
Författarna föreslår offentlig utbyggnad av infrastruktur för mobilitet, byggnader, energiförsörjning, kollektivtrafik, skolor med mera. Satsningarna ska möjliggöra ett hållbart samhälle och motverka socialt skadliga och klimatskadliga praktiker. Satsningen gynnar marginaliserade grupper. Den skulle också kunna få förfördelade grupper som uppfattar omställning som hotfull att betrakta inskränkningar av ohållbara praktiker som legitima. Det här liknar idéerna om en Green New Deal som drivits bland annat av vänstern i USA. Förhoppningen är att inte bara de redan omställnings- och omfördelningsvilliga ska omfamna den här politiken. Nej, den skulle också kunna tala till många av de som studien klassade som defensiva motståndare och som lever under knappa förhållanden.
Som många andra konstaterar författarna att transformationen står och faller med omfördelning. Först och främst måste vi begränsa högutsläpparnas ekonomiska möjligheter att släppa ut. Det kan göras med höjda skatter, översta inkomstgränser, arvsskatt med mera. Lagar som begränsar det mest skadliga beteendet, som att äga och flyga privatjets, kan behövas. Det krävs också en omfördelning av den makt som förmögenheter ger. Den tyska studien, liksom annan erfarenhet, visar att mentalitetsgruppen liberala tillväxtoptimister skulle motsätta sig omfördelningen. Men övriga grupper skulle kunna ansluta till en sådan politik, menar författarna.
Sufficiens – tillräcklighet
En grundpelare i omställningen är att vi behöver reducera produktionen, och därför konsumtionen, till det som är tillräckligt. Vi måste reducera den till en nivå som håller oss inom de planetära gränserna, samtidigt som alla har tillräckligt för ett drägligt liv. Munkmodellen helt enkelt – som antagligen i princip är möjlig för planetens befolkning. Alla de omställningsvilliga mentaliteterna stöder det här i ord, även om bara en mindre grupp lever som de lär. Men här finns hopp vad gäller vissa av motståndsgrupperna som lever med knappa resurser. De är vana vid att nöja sig med det som är tillräckligt. Och lämnar som bekant betydligt mindre ekologiska fotavtryck än de med större resurser. Idén om en omfördelning som lämnar alla med tillräckligt men ingen med överflöd kan vara lättare att ta in för de här grupperna än för de priviligierade.
Demokratiskt utvecklade nya sätt att styra samhället
Ett samhälle där ekonomin inte drivs för vinst utan för en fösörjning som är tillräcklig måste styras annorlunda än idag. Det kräver nya makt- och kanske också beslutsstrukturer. Det nya samhället måste diskuteras fram. Och det kan inte bara vara de omställningsvilliga, välutbildade, de som redan tidigare deltagit i debatten, som ska utforma det nya samhället. Många ur den defensiva gruppen, som lever i knapphet och uppfattar förändring som ett hot, behöver delta i den demokratiska diskussionen. De har intressen att driva som personer i tidigare mer priviligierade klasspositioner inte kommer att driva åt dem.
Offentliga satsningar och omfördelning. En produktion som ger oss tillräckligt för att leva ett drägligt liv men som inte saboterar våra chanser att existera på planeten. Och en demokratisk process för att omdana samhället. Det här är inga nya förslag och jag gissar att många som läser den här texten redan längtar efter en sådan politik. Men klassanalysen gör det tydligare varför den behövs.
