Kategori: Auktoritarism

Jag är kvar i Kalifornien och här är motstånd mot ICE ett centralt inslag i mobiliseringen mot den alltmer auktoritära staten.

Motståndet

I förrförra bloggen skrev jag om hur gruppen papperslösa personer utsetts till den värsta inre fienden, den illegala främlingen. Och om hur den ”fienden” blir förevändningen för att först skicka specialstyrkor för att gripa och utvisa, sedan militären för att försvara specialstyrkorna.

Motstånd mot ICE

Den 22 oktober kallade motståndsnätverket Indivisibles lokalavdelning till Zoom-möte med anledning av att regeringen börjat skicka ICE-styrkor till San Fransisco. 5000 personer mötte upp virtuellt – fler fick inte plats och måste titta i efterhand. Bay Resistance, en annan av den uppsjö av organisationer som försöker försvara demokratin, ledde mötet. En manifestation dagen efter att presidenten skickat militären till staden var planerad. Men demonstranter var på plats redan samma kväll för att hindra ICE-fordonen att köra in till militärbasen. Det blev visst tumult.

Av outgrundlig anledning lyckades San Fransiscos borgmästare övertala presidenten att dra tillbaka styrkorna – presidenten meddelade nådigt att staden skulle få en chans till att reda upp sina problem.

Jag tror inte fristen kommer att vara länge. För staden kommer inte att bistå i jakten på papperslösa. San Fransisco är en sanctuary city som gör så lite den kan för att hjälpa de federala myndigheterna hitta och gripa migranter utan uppehållstillstånd. Och universitetet meddelar de anställda att det ska förbli en trygg plats för alla, oavsett migrationsstatus. De håller webbinarier på temat Know Your Rights.

Koll på ICE

Olika frivilligorganisationer gör motstånd mot ICE genom att hålla koll. The National Day Laborer Organization Network höll också ett Zoom-möte samma dag med 660 deltagare. Jag kom inte in eftersom mötet då var fullt. Nätverket, som enligt sin hemsida har över 65 medlemsorganisationer runt om i landet, har lång erfarenhet av att stötta daglönearbetare. Just nu är en huvuduppgift att hålla koll på ICE-patruller, varna dem som är i farozonen och informera dem om deras rättigheter. Adopt a Corner kallar de den verksamheten (eftersom daglönare söker jobb och också grips på speciella ställen). Nu bildas Adopt a School lokalt där jag är (eftersom ICE också koncentrerar sig på skolor för att gripa föräldrar som lämnar eller hämtar sina barn).

Motståndet är kreativt. När jag först kom till Kalifornien hörde jag talas om appen IceBlock som tagits fram för att rapportera i realtid var ICE-agenter befinner sig. Appen hade en miljon användare. Nu har Apple tagit bort IceBlock från sin App Store efter påtryckningar från regeringen. Men enligt appens hemsida funkar den fortfarande för dem som har den nerladdad.

Det senaste är att motståndet nu också talar ekonomins språk. Indivisible har dragit igång en kampanj för att få folk att säga upp sina Spotify-abonnemang. Eftersom Spotify kör annonser för att rekrytera ICE-agenter.

Stöd till de drabbade

Motstånd mot ICE fyller både funktionen att skydda jagade människor och att försvåra militariseringen av samhället. Andra aktiviteter är mest inriktade på stöd till migranter. Olika nätverk organiserar medföljare till migrationsdomstolarna och många advokater rådger gratis. Organisationen som låtit sätta upp de här anslagen på min pendeltågsstation erbjuder rättshjälp och jobbar med Rapid Response när ICE griper någon.

Due Process! stod det på en del plakat i den No Kings! demo jag hade glädjen att tåga i. Det syftar på de rättsvidriga ingripandena mot migranter – maskerade styrkor griper och låser in dem. De erbjuds ingen rättshjälp. Ett sätt att försöka försvara rättigheter, eller ha underlag för att klaga när de kränks, är dokumentation.

Dokumentation

Court watchers är frivilliga som sitter på åskådarplats under migrationsdomstolens rättegångar. De antecknar för att kunna ställa makten till svars. Flera ideella organisationer i landet utbildar court watchers. De som jobbar med Adopt a corner filmar gripanden som ICE genomför.

En annan metod som jag tror kan vara effektiv, eftersom den enar människor emot regimen, är offentlig solidaritet med de värst utsatta.

Offentligt ställningstagande

Indivisible uppmuntrar butiker och matställen att sätta upp ett solidariskt anslag utanför lokalen. Anslaget deklarerar att migranter, men inte ICE, är välkomna. Jag tycker den här enkla idén är genial, men tyvärr har jag bara sett enstaka butiker eller caféer som verkligen har anslaget uppe.

Motstånd bedrivs alltså på många sätt och det handlar också om att blicka framåt och förstå hur regimen planerar.

Hindra etablering och förskansning

Att skapa nya strukturer är ett sätt för regimen att förskansa sig. Det pratas mycket om alla regeringens nerskärningar. Men stora pengar har också satsats, till exempel 45 miljarder dollar över en femårsperiod för att bygga ut ICE förvarenheter runt om i landet. En anstalt kan bli en lönande och jobbskapande affär för en fattig stad. Det permanentar politiken. Så en metod är att organisera motståndet mot att sådana enheter öppnas från början, viket är ett förslag till en lokal kampanj här.

Frukten ruttnar

Till sist: regeringens politik motiverar också annat motstånd. Delar av jordbrukssektorn är beroende av utländsk arbetskraft. I juni i år rapporterade tidskriften Newsweek att frukten ruttnar i Kalifornien, Pennsylvania, Texas och andra delstater. Därför att upp till 70% av säsongsarbetskraften inte kom för att jobba av rädsla för att bli gripna. Så regimen skapar nya motståndare på landsbygden.

Mångfaldigt motstånd

Jag har velat berätta om den motståndsmångfald som människor utvecklar här. Och jag tänker att vi kan lära oss något i Sverige. Till exempel att det som pågår just när jag skriver, att den ena efter den andra svenska kommunen vägrar att prata ”frivilligt återvändande” med regeringen inte händer en dag för tidigt. Vem vet, kanske minskar tydliga ”nej” nu risken för att maskerade specialstyrkor ska skickas på migrantjakt i svenska städer sedan.

Samtidigt vill jag inte vara naiv. Regimen här agerar snabbt och målmedvetet för att lägga under sig mer makt. Och jag befinner mig i en demokratstyrd och progressiv delstat. Landets befolkning står verkligen inte enad i solidaritet med migranterna eller i regimmotståndet. Hatet mot invandrare frodas. Och hundratusentals människor engagerar sig inte alls i politiken. Så jag ser ett utbrett och kreativt motstånd, men vad som kommer att hända under de närmaste månaderna och åren vågar jag inte sia om.

Men jag tänker blogga mer om hur olika grupper sätter sig till motvärn.

Jag är i Kalifornien och jobbar. Nu förstår jag bättre varför auktoritära regimer ägnar så mycket tid åt att måla upp landets inre fiender.

Varför behöver de fiender?

Politiska partier av alla schatteringar, i regering och i opposition, behöver motståndare – så är det politiska systemet konstruerat. Men auktoritära makthavare behöver skarpa fiendebilder. De skapar övertydliga ”dom” som hotar ”oss”.

Fascismens fiendeskapande

Filosofen Jason Stanley har skrivit en lättillgänglig och läsvärd bok (finns på svenska) om hur fascism fungerar. Stanley ser auktoritarism, hierarki, renhet och kamp som fascismens centrala idéer. Och kamp kräver fiender. Därför är fiender en viktig del av ideologin och att ständigt prata om dem blir taktiskt viktigt. Stanley har nyligen lämnat sitt land för universitetet i Toronto. Här berättar han och andra som studerat fascism varför de valt att lämna hemlandet.

Historikern George Mosse analyserade den traditionella fascismens kultur, idévärld och estetik. Han förstod den som sprungen ur den manliga erfarenheten av första världskriget. Fascismens fiendeskapande var ett resultat av dess betoning av kampen.

Vad Stanley och Mosse säger är att fascism glorifierar kamp och använder kampretorik för att vinna själar och kroppar. Och vare sig en vill kalla olika delar av extremhögern för fascistisk eller inte, är det tydligt att fiendeskapandet är centralt i deras retorik.

Kampretorik blir vardag

Regimen i landet där jag befinner mig tar bestämda steg i en auktoritär riktning. Kampretoriken är vardag. Det här deklarerade presidenten i september i år när försvarsdepartementet bytte namn:

Namnet ”Krigsdepartementet” (…) visar vår förmåga och vilja att slåss och vinna krig för vår nations räkning med omedelbar beredskap – inte bara att försvara oss. Detta namn skärper departementets fokus på våra egna nationella intressen och våra motståndares fokus på vår vilja och beredskap att föra krig för att säkra det som är vårt. Jag har därför beslutat att detta departement åter ska kallas Krigsdepartementet och att dess chef ska bära titeln krigsminister.

Både presidenten och krigsministern glorifierar ständigt våldet. När krigsministern den 19 oktober talade till Marinkåren som fyller 250 år, fick den militära publiken höra vilka de är: de som ”kill bad guys”, de som ”break things for a living”. Det är visserligen sant att deras jobb är att döda och förstöra, men jag tror ändå publiken blev lite brydd över att få denna sanning serverad på det här sättet. Eller i varje fall var hurraropen mer tveksamma efter det uttalandet än under andra delar av talet.

Militären har just för åtminstone sjunde gången beskjutit och sänkt en båt på internationellt vatten. Presidenten ler och kallar de dödade knarksmugglare. Och det är möjligt att de var, men de har inte precis behandlats som misstänkta brottslingar. Deras namn är okända. Stormakten dödar dem som fiendesoldater i ett krig.

Knarksmugglarna är yttre fiender. De kan behövas för att mobilisera en befolkning för att till exempel storsatsa på militären. Rally round the flag som det heter. Inre fiender kan användas för samma och fler syften.

Bygga upp ett hot att kunna slå till emot

När retoriken går ut på att vårt land hotas inifrån är det lätt att också kräva hårdare politik, inskränkta rättigheter, mer övervakning, hårdare straff och till sist militarisering. Alltså exakt det som pågår i landet där jag befinner mig. Presidenten skickar trupper till städer i delstater där demokraterna styr. Mot delstatsguvernörers och borgmästares vilja. Meningen, säger han och andra ministrar, är att militären ska bekämpa brottsligheten och försvara specialstyrkorna som skickats för att gripa ”illegala främlingar”.

Skapa splittring

En regim kan också använda inre fiender för att splitta befolkningen. Social identitetsteori utvecklades genom socialpsykologiska experiment på 1970-talet. Experimenten visade hur lätt det är att få folk att favorisera den grupp som de själva tycker sig tillhöra. I experiment med konstruerade grupperingar räckte det ofta att berätta för försökspersonerna vilken kategori de tillhörde för att få dem att värdera den ”egna” gruppen högre. Extremhögern utnyttjar den här psykologiska mekanismen till max. Och den passar väl för fascismens fiendeskapande.

Hacka in ideologin

Som bekant har hatretoriken kommit att förgifta det offentliga samtalet i flera länder. Det är fascismens språk (även om andra än fascister också talar det). Hatretoriken hjälper regimer att normalisera extraordinära åtgärder. Den kan få oss att betrakta politiken som en kamp som kräver våld. Och den normaliserar att rättigheter sätts ur spel. Misstänkta knarksmugglare (som eventuellt är fiskare) ska inte lagföras, de ska dödas. Personer som kanske saknar uppehållstillstånd kan gripas på gatan, på arbetsplatsen eller i sitt hem, föras bort av beväpnade och maskerade specialpoliser och fängslas.

Men attackerna mot människor som misstänks för att vara ”illegala” har också mött många typer av motstånd, inte bara demonstrationer i vissa städer. Och politikens konsekvenser skapar nya motståndare mot regimen. Det skriver jag om nästa gång.

Jag är i Kalifornien och jobbar. Först nu börjar jag förstå hur viktiga inre fiender är i byggandet av en auktoritär stat.

”Illegala” som den auktoritära statens inre fiender

Presidenten och hans ministrar har visserligen många verkliga och påhittade motståndare att hålla reda på. Men just nu är den auktoritära statens viktigaste inre fiender the illegal aliens. Regeringsföreträdare använder ständigt termen: ”illegal utlänning” eller ”främling”. Att kalla en person ”illegal” är förstås avsiktligt nedsättande. Din granne som låtit renovera huset svart har begått en illegal handling. Men du säger inte att hon är illegal.

Regeringskritiska medier säger hellre undocumented om personer som är i landet utan papper på att få vara det.

Det hatkapital mot migranter, speciellt papperslösa, som delar av högern byggt upp under decennier, ger nu utdelning. Det märks i både ord och handling.

”Illegala” i försvaret av nedskärningspolitiken

Nu pågår ju en shutdown med de federala ekonomiska medlen låsta eftersom regeringens budget inte fått tillräckligt stöd i båda kamrarna. Statsanställda är permitterade utan lön. Vissa statsanställda, bland annat militären, tvingas jobba ändå. Obetalt. Stödprogram står utan finansiering. Det är mycket otryggt att inte veta hur vi ska få mat på bordet, konstaterade en ensamstående mamma i nyhetssändningen. Shutdown är alltså inte populärt. Att president, regering, och kongressledamöter fortsätter att jobba med lön gör knappast nedstängningen mer lättsmält.

Partierna skyller förstås på varandra. Demokraterna vägrade godkänna budgeten därför att den gör sjukvården för fattigare grupper dyrare. Det är deras försvar för nedstängningen. Republikanerna försvarar sig med ett återkommande argument: nedstängningen är demokraternas fel för att de vill ge de ”illegala främlingarna” sjukvård på skattebetalarnas bekostnad. De låter allt gå i stå för att kunna strö pengar över de illegala!

Republikanernas försvar ät till största delen lögn – papperslösa har inte tillgång till sjukvård nu och skulle inte få det med demokraternas förslag. Utom i nödfall i vissa lägen. CNN reder ut frågan här.

Men vem som ljuger är inte poängen. Utan att exemplet illustrerar hur republikanerna och andra på högerkanten har lyckats etablera den ”illegala främlingen” som central fiende. Dessa demoniserade personer är nu de viktigaste av den auktoritära statens inre fiender. Högern har gjort det så effektivt att själva påståendet att demokraterna vill subventionera den här fiendegruppens sjukvård (vilket de alltså inte driver) blir ett tungt slagträ.

Den här fiendegruppen blir också mycket praktisk att använda när president och regering vill tillskansa sig mer makt genom handling, militär handling. De använder de ”illegala” för att motivera militariseringen.

”Illegala” som ursäkt för att skicka trupper

ICE står för Immigration and Customs Enforcement, en federal polismyndighet som bland annat ska skydda landet mot olaglig invandring. De kan arrestera personer de misstänker är illegalt i landet, helt utan misstanke om kriminalitet. De arbetar beväpnade och maskerade. Just nu åker ICE- grupper runt och sprider skräck bland framför allt migranter. Att de är maskerade och inte måste legitimera sig har lett till att andra kunnat låtsas vara myndighetspersoner och skrämt och rånat till exempel latinamerikaner i USA.

Det här har orsakat protester i många städer. (Jag ska berätta om det i en annan blogg.) Folk demonstrerar mot ICE och hjälper dem de jagar att komma undan. Regimen använder protesterna som förevändning för att skicka militären till delstater där demokraterna styr. Trots att guvernörer och borgmästare där ljudligt motsätter sig det. De ser inga ordningsproblem som den lokala polisen inte kan hantera. Ett annat regeringsargument är att en viss stad har så hög brottslighet att en insats av de nationella styrkorna krävs. Brottslingarna sägs ofta vara just ”illegala främlingar”. Nu kan de ”illegala” alltså användas i ytterligare ett argument: ICE-personalen måste skyddas och få utföra sitt arbete ifred.

Sveriges läxa

Detta ser sannerligen ut som en genomtänkt strategi i en pågående militarisering. Vi behöver förstå det i Sverige. När de styrande utser en grupp till inre fiende kan det vara en strategi för att stärka greppet över hela befolkningen och ett hot mot demokratin.

Den välkända versen av Martin Niemöller påpekar att alla till slut drabbas i diktaturen om vi inte skyddar varandra:

Först kom de för socialisterna,
och jag teg — jag var ju inte socialist.

Sedan kom de för fackföreningsfolket,
och jag teg — jag var ju inte med i någon fackförening.

Sedan kom de för judarna,
och jag teg — jag var ju inte jude.

Sedan kom de för mig —
och då fanns det ingen kvar som kunde tala för mig.

Jag vill lägga till att attackerna mot de inre fienderna också kan vara en integrerad del av själva maktövertagandet. På ett sätt som jag inte förstått tidigare.

Men varför är den här utstötningspolitiken mot inre fiender så viktig för högerauktoritära rörelser i allmänhet? Om det handlar nästa blogg.