Den 4:e maj kom domen i målet om olydnadsprotesten mot privatjetflyget på Bromma. Jeannette Eggers, en av deltagarna, har tidigare skrivit om såväl polisförhör som åtal och rättegång. Här berättar hon om sina känslor och tankar efter domslutet.
Jeannette Eggers är skogsforskare och aktivist. Foto Mona Bonta Bergman.
Jag och de övriga som inte sprutade färg blev frikända. Vilken lättnad. Inte främst för egen del, utan för att det är en seger för demokratin. För demonstrationsrätten. Det hade varit oerhört allvarligt om vi som bara höll i en banderoll eller mikrofon hade dömts för den civila olydnad som andra valde att göra. Nu återstår det att se om domen överklagas av åklagaren.
Varför ifrågasätts aldrig forskare som inte protesterar?
I samband med rättegången blev det återigen en debatt i media om hur aktivistiska handlingar av forskare (som civil olydnad) påverkar förtroendet för forskningen. Vid det här laget är jag väldigt trött på anklagelsen att civil olydnad eller liknande aktivistiska handlingar undergräver förtroendet för forskning. För det första framförs det argumentet ofta av kritiska forskare från deras bekväma kontor, utan bäring på det som forskningen faktiskt visar. Deras argument verkar mest baseras på magkänsla. För det andra: Vi är i ett existentiellt nödläge där hela mänsklighetens framtid och i princip allt vi älskar står på spel, och de kommande åren är helt avgörande.
Om vi forskare inte använder vårt förtroendekapital nu – när ska vi då göra det? Vad ska vi spara det till? Det kommer knappast finnas mycket utrymme för forskning i en värld med kollapsande ekosystem och samhällen. Och varför är det aldrig forskare som fortsätter som vanligt som får frågan: Varför ska samhället ta era (eller era kollegors) alarmerande forskningsresultat på allvar när ni inte själva beter er som om ni gjorde det? Hur påverkar det förtroendet för forskningens allvarliga budskap?
Konsekvenser för oss åtalade
Det har gått mer än två och ett halvt år mellan protestaktionen och domen. En väldigt lång tid. För vissa av mina medåtalade har det fått allvarliga konsekvenser – Isabelle fick avslag på sin ansökan om svenskt medborgarskap. För min del var konsekvenserna lindrigare. Vid sidan av några personpåhopp och en uthängning i högerextrem media har responsen varit övervägande positiv. Men det har varit energi- och tidskrävande. Det hade varit skönt med lite semester då jag är i stort behov av återhämtning, men det får vänta, nu stundar en intensiv period med forskningsansökningar och annat. Fler löften om att mer forskning ska göra samhället bättre på något sätt… samtidigt som kunskapsföraktet bland våra makthavare blir allt tydligare.
Så kan du stödja
Jag är glad att tingsrätten gick emot åklagarens yrkande och inte dömde min aktivistvän Björn till fängelse. Samtidigt är det synd att rätten inte accepterade nödrättsargumenten, så mina modiga aktivistvänner som sprutade färg har dömts till skadestånd och dagsböter, totalt drygt 120 tkr. Bidrag till att betala detta är varmt välkomna. Du kan skicka ditt bidrag till Extinction Rebellion, Swish: 123 642 18 53 eller Bankgiro: 499-0230 (skriv ”klimat”). Skulle det bli ett överskott går det till XR:s kassa för klimatkampen.
Forskaren och aktivisten Jeannette Eggers åtalades tillsammans med andra personer för sin protestaktion mot privatflyget på Bromma flygplats. Den här veckan hölls rättegången. Här berättar hon själv om den upplevelsen. Och återger sin slutplädering. Dom förkunnas den 4 maj kl 11.
Nu är rättegången över. Det var en surrealistisk upplevelse. I tre hela dagar satt ett trettiotal högutbildade människor – forskare, psykologer, ingenjörer, advokater, en domare, nämndemän med flera – i en högsäkerhetsrättssal och diskuterade huruvida det ska anses vara brottsligt att protestera mot en dödlig verksamhet (privatflyg) genom att hålla upp banderoller samtidigt som det sprutas färg på fasaden av Brommas privatflygsterminal. Samtidigt som larmrapporterna om klimatnödläget och ekologisk kollaps blir alltmer dystopiska, krig och folkmord pågår och fascismen visar sitt fula ansikte igen runtom i världen. Vilket slöseri med tid och rättsväsendets resurser.
En ovanlig rättegång
Det var min första rättegång och jag har således inget att jämföra med. Men jag har förstått att det var en väldigt ovanlig rättegång. Som en av mina medåtalades advokater (som brukar försvara ”vanliga” kriminella) påpekade så sticker brottsmålet ut: dels var vi ovanligt många kvinnor bland de åtalade, utbildningsnivån var hög, rättegången var allmänbildande om klimatnödläget och drivkraften bakom ”brottet” var att rädda liv, inte egennytta. Det var också den första rättegången i vilken advokaten har fått bevisning avvisad. Men rättegången stack också ut på ett positivt sätt: vi åtalade fick i stort sett tala till punkt, vi fick ställa frågor till varann under förhören, och vi fördes inte in i högsäkerhetsrättssalen (som vi var i av utrymmesskäl) av vakter.
Stickning förbjuden
Jag hade tagit semester för rättegångsveckan. Som under polisförhöret ville jag sticka på en röd halsduk även under rättegången. Det gick dock inte för sig. Varken med trästickor eller böjbara plaststickor som är mindre farliga än pennor. Så är reglerna, tydligen.
Jag hade ingen egen advokat för att hålla kostnaderna nere ifall jag blir dömd. Så jag försvarade mig själv. Hela den här processen har lärt mig en hel del om det svenska rättssystemet och var på så vis en intressent erfarenhet.
I min slutplädering tackade jag mina medåtalade och deras advokater, vilkas framföranden jag kunde åberopa i mitt eget försvar. I min slutplädering behövde jag således inte gå in på demonstrationsrätten, Århuskonventionen eller andra lagtexter, utan kunde lägga ut mina motiv för mitt deltagande i protestaktionen.
Här är vad jag sade:
”I min forskning gör jag konsekvensanalyser för skogen som sträcker sig 30 – 100 år in i framtiden. Redan i den allra första forskningsartikeln jag var med på för över 20 år sedan varnade jag tillsammans med andra forskare för klimatförändringarnas effekter på skogen. Varningarna har sedan dess blivit alltmer alarmerande. Och det gäller inte bara skogen – utan alla ekosystem.
Korallreven är vi redan på väg att förlora – andra ekosystem står på tur så småningom. I princip allt komplext liv på jorden är i farozonen – inklusive människan. Nyss publicerade jag tillsammans med andra forskare en artikel där vi visade att stora delar av södra Sverige blir klimatmässigt olämpliga för gran, ett av Sveriges främsta trädslag, innan dagens ungskog har hunnit växa upp.
Trots att jag gör mitt yttersta för att kommunicera dessa varningar, både på arbetstid och på min fritid, så är jag tämligen säker på att det inte kommer att påverka politiken nämnvärt. Problemet är inte brist på information – vi forskare har varnat i flera årtionden – utan problemet är en salig blandning av demokratiunderskott, desinformation, lobbyism, kortsiktighet och girighet. Och det problemet kommer vi inte åt med ännu mer forskning.
Utan vi behöver agera på den kunskap vi redan har. Och då har forskare som jag ett särskilt ansvar. Om inte forskare som jag, som på arbetstid studerar klimatupphettningens konsekvenser, visar genom våra handlingar att det faktiskt är allvar, varför ska samhället då göra det?
Jag deltog inte i den här protestaktionen för att bidra till skadegörelse. Jag deltog i syfte att rädda liv. I mitt jobb som forskare gör jag som sagt långsiktiga konsekvensanalyser. Som jag visade i min sakframställan så gjordes en konsekvensberäkning för Grafairs privatflyg. Om man räknar konservativt så kommer koldioxidutsläppen från privatflyg som har landat i Grafair sedan vår protestaktion leda till att ungefär åtta människor dör i förtid under detta århundrade. Det var den skadan jag var där för att förhindra. Jag ville protestera mot att vi tillåter obscent rika människor att genom sina handlingar bidra till att andra människor dör i förtid.
Jag deltog för att jag vet vad det innebär att förlora en älskad människa i förtid. Vi är nog många i det här rummet som vet det. Jag hade inte kunnat göra något för att rädda den älskade människan som jag har förlorat. Mitt förstfödda barn, som jag bär i mitt hjärta sedan hans död. Om han hade fått leva skulle han fylla 20 år om två veckor – alltså ungefär samtidigt som vi får domen efter den här rättegången. Mitt barn dog inte på grund av en klimatrelaterad händelse. Men många andra barn och vuxna gör det, redan idag. Och många, många fler barn och vuxna kommer att dö i förtid. Hur många ligger i våra händer. Vår passivitet dödar. Vår ovilja att agera, att sätta gränser, dödar.
Jag har två barn i livet. De är tonåringar nu. Jag minns vilken enorm tacksamhet och glädje jag kände när de föddes. Det är också känslor jag bär i mitt hjärta. Som de allra flesta andra föräldrar vill jag göra allt i min makt för att mina barn ska ha ett bra liv – i ett stabilt samhälle på en beboelig planet med fungerande ekosystem. Och det är vi på väg att förlora. Våra barn och kommande generationer riskerar att förlora allt. Helt i onödan. Forskningen visar nämligen att det går att garantera värdiga liv för alla, inom planetens gränser.
Om vi vill ge våra och framtida barn goda förutsättningar för en dräglig framtid finns inget utrymme för lyxkonsumtion som att flyga privatflyg. Jag deltog i den här protestaktionen för att bidra till att ge mina och andras barn en chans till en hanterbar framtid.
Jag deltog även för att jag är medveten om vilka ohyggliga konsekvenser det kan få när människor inte protesterar mot stora orättvisor. Jag är född och uppvuxen i Tyskland. Jag har ofta funderat över vem jag hade velat vara i Tyskland på 1930-talet, när det blev allt tydligare vartåt det barkade. Hade jag vågat vara en del av motståndet? Eller hade jag blundat, som de flesta andra? Det kan jag inte veta. Men vi är i en på många sätt liknande situation idag. Många miljoner, kanske till och med miljarder människor riskerar att dö i förtid om vi lämnar det som forskare kallar livets korridor, det temperaturintervall inom vilket vi vet säkert att mänskligt liv kan förekomma. Om vi håller oss inom det intervallet avgörs av våra handlingar under de kommande åren.
Och jag har bestämt mig för vem jag vill vara idag, i denna avgörande tid, där hela vår framtid, och framtiden för allt och alla vi älskar, står på spel: jag vill inte vara passiv. Jag vill inte vara en medlöpare. Jag vill kunna se tillbaka på denna tid om 10, 20 eller 30 år utan att ångra att jag inte gjorde mer. Mitt deltagande i protestaktionen var en kärlekshandling. Jag deltog för att jag älskar livet på den här planeten.
Om jag döms för att göra det som jag tycker är det moraliskt rätta att göra, utifrån den kunskap jag har, så må det vara så. Men jag kan i alla fall se mina barn i ögonen och säga: jag gör vad jag kan för att trygga er framtid. Det är viktigare än allt annat.”
Indivisible har kontaktat Guinness rekordbok för att anmäla No Kings den 28 mars som kandidat till världens största demo någonsin. Idag, måndagen före marschen på lördag, räknar de in över 3000 hittills planerade och anmälda events.
Inga diktatorer i Stockholm
Eventen inkluderar flera stödmanifestationer i Europa, inklusive en i Stockholm. Stockholms-arrangörerna kallar sin demo för No Dictators eftersom Sverige är en monarki. Som inbiten antimonarkist skulle jag gärna protestera mot Trump och svensk monarki samtidigt. Men jag tror mig fatta arrangörernas poäng: det är inte kungar i allmänhet som protesten gäller utan att folk agerar som kungar i länder där det inte finns några.
De svenska arrangörernas take ligger helt i linje med No Kings allmänna idé: bredd, bredd, bredd! I de här manifestationerna ska alla kunna samlas som inte står ut med det auktoritära maktövertagandet i USA. Ledsna och lidande liberaler, deprimerade och desillusionerade demokrater, vredgade och visionära vänsterkrafter ska kunna tåga tillsammans. I Sverige innefattar inbjudan förstås även rojalister.
Förutom idén om att bygga ett motstånd som är så omfattande som möjligt har de här jättemarscherna andra syften. De kan vara värda att reflektera över. Ledarna för Indivisible nationellt (fast de inte vill kalla sig ledare) Leah Greenberg och Ezra Levin, upprepar ofta att inga enstaka demonstrationer är stora nog för att besegra Trump-regimen. Nej, de är en taktik som är en del av en vidare strategi.
Nya aktivister och kollektiv identitet
Ett syfte med manifestationerna är att värva aktivister. Indivisibles företrädare pratar om hur viktigt det är att ge människor som deltar i No Kings chans att engagera sig lokalt. Planera ett möte inom ett par veckor efter No Kings för att nå nya intresserade, manar de.
Och så ska No Kings hjälpa till att bygga en kollektiv identitet. Det handlar om att skapa en motståndsidentitet både lokalt och över hela USA. Den som tågar med andra bakom samma banderoller och under plakat med liknande budskap är del i ett gemensamt projekt. Ett projekt som är både rationellt och känslomässigt.
Mod smittar
Ett tredje syfte är att ge andra hopp och energi – ”courage is contagious” är en slogan. Och det hänger ihop med det kanske viktigaste av allt: att bryta passiviteten och känslan av att det som händer är oundvikligt.
För i analysen av vad det är Trump & Company gör, pekar Indivisble på en underliggande taktik. Kanonaden av vansinniga och skrämmande åtgärder – kriget i Iran, bärsärkagången mot forskning och undervisning på universiteten, attackerna på transpersoner, ICE härjningar, angreppen på press, teve och enskilda kritiker och allt annat som regeringen satt igång – handlar också om att överväldiga motståndarna. På så sätt vill de få alla att var för sig titta ner i backen och bestämma att stormen är för stark. Så häftig att det bara gäller att ta skydd tills den bedarrat. Därför att inget kan göras. Det fiffiga med strategin från MAGAs synvinkel är att när människor väl börjat tro att inget kan göras blir föreställningen självuppfyllande. Och ingen gör motstånd.
Det är inte främst genom våld som det auktoritära styret kommer till makten utan genom samtycke. Genom att var och en tittar ner i marken kan maktövertagandet fortsätta ostört. Den kollektiva känslan frodas att Donald Trump är oundviklig och att hans regerande är det nya normala.
No Kings 28 mars synar Trumps bluff
Så en viktig funktion för No Kings är att bryta känslan av att maktövertagandet är oundvikligt. No Kings första mål är att syna bluffen, säger arrangörerna. För det som händer är varken normalt eller oundvikligt.
Just det här tänker jag vi kan lära oss något av i Sverige. Det gör det spirande motståndet mot Tidö-regeringens angrepp på invandrade svenskars rättigheter så viktigt.
Det är nämligen inte normalt att stora grupper människor misstänkliggörs och straffas för att de inte är födda i Sverige. Att personer som inte är misstänkta för brott låses in i veckor och månader är högst onormalt. Att människor som vuxit upp i Sverige och inte har något annat hemland plötsligt får veta att de inte hör hemma här, det är faktiskt allt annat än normalt. Och att människor som inte har något annat ”hemma” än Sverige utvisas till diktaturer har hänt förr, men inte på flera decennier som inslag i en politik som beskrivs som normal.
Det finns inte heller något i den här politiken som är oundvikligt. Den förs eftersom tillräckligt många har röstat fram sd och de har blivit starka nog för att ställa villkor i svensk politik.
Det är faktiskt inte heller riktigt normalt att anse att ett av de rikaste och tryggaste länderna i världen (jo, Sverige är faktiskt det, bland de 20 rikaste länderna sett till BNP per capita och på plats 143 av 205 vad gäller andelen mord per 100 000 invånare, enligt denna wiki-beräkning) knappt har möjlighet att ta emot flyktingar. Kanske kommer vi tillbaks till insikten att Sverige faktiskt kan ta emot rätt många flyktingar när vi väl synat och genomskådat bluffen att det som Tidö-partierna sysslar med är normalt och oundvikligt.
Så länge håller jag tummarna för att No Kings 28 mars hamnar i Guinness rekordbok.
Visselpipor delas ut gratis i ett grannskap i Oakland. Syftet är att kunna varna för ICE.
Meta har upptäckt att jag stannar till vid reels av massdemonstrationer i mitt Facebook-flöde. Så nu kan jag glädjas åt åsynen av den ena stora anti-ICE-demon efter den andra. På videos tagna ovanifrån myllrar människor fram i vad som ser ut som oändliga tåg.
Motstånd mot ICE
De hänsynslösa ICE-aktionerna har alltså mobiliserat motståndet mot en migrationspolitik som gått över styr. Och mot en regim som hela tiden förflyttar sig närmare den auktoritära staten. (Senast har inrikessäkerhetsdepartementet krävt att Google, Meta och andra techföretag ska ange konton på bland annat YouTube, Facebook och Instagram som motsätter sig ICE agerande. Det rapporterar New York Times.)
Mitt flöde visar tiotusentals upprörda människor som kräver stopp för den maskerade polisstyrkan ICE rättslösa härjningar. Men det som inte syns är hur lokalt välorganiserade och förankrade i sociala rörelser de här gräsrotsprotesterna är. Det gör dem extra intressanta.
Lokalt
Gräsrotsorganisering är till sin natur lokal. Alla betonar det. På ett möte om motstånd mot ICE i Minnesota berättade en folkrörelseledare hur hon plötsligt fann sig själv ”i skyttegravarna”. Där var hon tillsammans med andra föräldrar i grannskapet. De försökte hålla sina barn säkra i vad de uppfattade som ett nödläge. De ville stötta varandra och hjälpa familjer som inte vågade gå ut och handla mat.
En annan ledare svarade bestämt på frågan vad som var det första att göra för den som ville förbereda sig på ICE ankomst: lär känna dina grannar! För solidaritet mellan grannar är en hörnsten i gräsrotsrörelsen.
Indivisible, bildad av demokratiska kongressarbetare under Trumps första presidentperiod, betonade redan från början lokal organisering. Och en organisatör i rörelsen Bay Resistance, startad vid samma tid, beskrev för mig arbetet med pods, självorganiserade grannskapsgrupper. Den senaste siffra jag hörde var att det fanns 15.000 personer i podstrukturen.
Det här tror jag är en nyckel till förändring. Något annat står på spel om din granne faktiskt inte kan köpa mat, än när du ser människor hungra på teve. Grannfamiljen är dina vänner eller åtminstone bekanta. När lokalgrupperna kan stödja och lära av varandra kan den här typen av organisering bli effektiv på allvar. Med moderna medier är det lättare än någonsin. Eller mindre svårt – någon enkel uppgift är det ju inte.
Välorganiserat
När jag jobbade i Kalifornien i höstas slogs jag av hur välorganiserat motstånd mot ICE, liksom resten av gräsrotsmotståndet, är. Trots att det mesta planeras och genomförs helt ideellt. Vikten av att organisera sig väl framhölls också på Minnesota-mötet. En av deltagarna pratade om organiseringen när Rosa Parks 1955 vägrade ge upp sin plats till en vit man på bussen och blev en av medborgarrättsrörelsens förgrundsfigurer.
Parks var inte, som jag har föreställt mig, en kvinna som helt enkelt fick nog en dag. Som ruttnade på förtrycket och resolut vägrade resa sig för en vit man. Hon var inte heller enbart en trött sömmerska på väg hem som av en ingivelse tog strid, som historieskrivningen i USA tydligen gjort gällande. Trött var hon kanske och nog hade hon fått. Men framför allt var hon en erfaren aktivist inom en rörelse som taktiskt hade planerat hennes aktion. Efter att hon arresterats för sin vägran vidtog ett välorganiserat och omfattande motstånd.
Människorna jag ser tåga i mitt flöde har definitivt fått nog, kanske är de trötta. Och säkert har många gett sig ut på stundens ingivelse. Men manifestationerna är också resultat av ett väl planerat och långvarigt aktivistarbete.
Tradition av sociala rörelser
USA har en lång tradition av sociala rörelser som spelar roll även i den här mobiliseringen. Både Indivisble och Bay Resistance har ett nära samarbete med mängder av andra rörelser. På ett Bay Resistance-möte i Oakland som jag deltog i pratade representanter från en rad rörelser, bland dem Alliance of Californians for Community Empowerment. I ett material de delade ut berättade de om vad de kämpar för: ”Svarta invånare och latinos i östra Oakland betalar för mycket för att leva under usla förhållanden. Vi är en grupp grannar som går samman för att förändra saker vi inte behöver acceptera!” Ja just det, här är grannorganiseringen igen.
En annan aktivist, från California Pan-Ethnic Health Net-Work, talade om deras kampanj för sjukvård som folk har råd med. En organisation för regnbågsfamiljer berättade om sin verksamhet. ICE out of Dublin-kampanjen berättade om det senaste i deras kamp för att hindra öppnandet av ett förvar för personer som ICE griper i den kaliforniska orten Dublin.
När sedan en kampanjgrupp för att hjälpa studenter ta sig ifrån Gaza och till Kalifornien och några fler rörelser hade informerat om sin verksamhet, var klockan mycket. Det var så sent att det utlovade minglet med pizza och godsaker blev väldigt kort. Själv snappade jag åt mig några pizzabitar och kakor innan jag gick ut i novemberkvällen, stärkt inte bara av godbitarna.
Dags för No Kings igen
Den 28 mars planerar rörelsen nästa omgång No Kings-demonstrationer över hela landet. Förhoppningen är att det blir den största manifestationen i USA någonsin. Organisatörerna vill se fler än de sju miljoner som protesterade i oktober förra året. Det kan mycket väl bli verklighet eftersom demonstrationerna kommer att vara välorganiserade av en nationell samordningskommitté, men framför allt lokalt. Och för att en uppsjö av sociala rörelser kommer att jobba stenhårt med mobiliseringen.
Helgens nyheter visade stora gatuprotester mot ICE ihjälskjutning av en obeväpnad kvinna. ICE brutala framfart har väckt motståndet runt om i USA. Vad nyhetskonsumenterna sällan får veta är att regimmotståndet är så mycket mer än ilska på gatorna och No Kings!-demonstrationerna. Det är också ett gräsrotsmotstånd mot Trump med väl utvecklade strategier som vi kan lära oss av i Sverige.
Gräsrotmotstånd mot Trump: strategier
En snabbt växande, välorganiserad och strategiskt planerande proteströrelse på gräsrotsnivå, som rörelserna Indivisble i hela USA och Bay Reistance i norra Kalifornien, bygger motståndet. Deras strategier är värda att fördjupa sig i.
En demokrati riggad för vita och rika
Indivisibles mål är att besegra Trumps agenda. Men visionen, säger Indivisibles nationella organisation, är större än så: det är en “riktig demokrati – av, genom och för folket”. De analyserar läget: “…för det första var vår demokrati riggad från start till förmån för de vita och rika. För det andra har en allians av vita nationalister och de ultrarika under de senaste decennierna arbetat aktivt för att ytterligare underminera demokratin och cementera sitt grepp om makten permanent. Det är så vi fick Trump.”
Indivisible är starkt kritiskt mot att miljardärer och storföretag har så mycket makt över samhället och politiken. Många av deras och Bay Resistance aktioner riktar sig mot storföretag – som isskrapemanifestationerna. Jag har visserligen inte sett någon gemensam formulering av hur de vill att det ekonomiska systemet ska organiseras i den demokratiska visionen. Men många ställer sig bakom det som politiker på det Demokratiska partiets vänsterkant kallar demokratisk socialism.
Analys av nuläget
Analysen av den auktoritära makten är en styrka i Indivisibles strategipaket. De tar avstamp i den läsvärda The Authoritarian Playbook av den ideella organisationen Protect Democracy. Analysen utgår från att auktoritära regimer numer sällan tar makten genom militärkupper utan skaffar och utökar sitt inflytande i små steg, som kan vara svåra att upptäcka. Det här är vad auktoritära makthavare gör för att utöka sin makt, enligt boken:
De försöker politisera oberoende institutioner (till exempel rättsväsendet)
De sprider desinformation
De utökar den exekutiva makten på bekostnad av maktsystemets kontroller och motvikter
De krossar kritik och motstånd
De gör sårbara och marginaliserade grupper till syndabockar
De försöker korrumpera val
De underblåser våld
Allt det här syns tydligt under Trumps andra presidentperiod.
Motstrategin
Indivisibles strategi vilar också på skrifter av rörelsens båda grundare Leah Greenberg och Ezra Levin, kongresspersonal under Obama. År 2016 publicerade de tillsammans med två medförfattare Indivisible: A Practical Guide for Resisting the Trump Agenda. Kring den utvecklades sedan rörelsen Indivisible, som snabbt fick grupper över hela landet. Inför valet 2024 levererade Indivisible A Practical Guide to Democracy on the Brink.
Deras gräsrotsmotstånd mot Trump har flera strategiska byggstenar. Det baseras på lokalt delvis fristående arbete av grupper runt om i USA. Idén att bilda breda koalitioner och lokala nätverk med andra rörelser som kämpar för större jämlikhet, mindre rasism och fördjupad demokrati är också central. Civilt motstånd baserat på icke-våld är ett viktigt medel. Det här ingår i planen framåt:
Besegra MAGA
Rörelsen kämpar för att Trump-regimen ersätts med ett så demokratiskt styre som möjlig – först i mellanårsvalen 2026, därefter i presidentvalet 2028. Därför stödjer de progressiva lokala kandidater, som Aftyn Behn, en kandidat för det Demokratiska partiet med bakgrund i just Indivisible.
Motverka den skada MAGA gör
Många organiserar sig i solidaritet med dem som attackeras av regimen. Det handlar om att hålla varandra säkra och försöka möta konkreta behov: erbjuda ekonomiskt stöd till den kvinna som måste resa till en annan delstat för att få en säker abort. Eller hålla vakt vid skolor och varna papperslösa migranter som hämtar sina barn där: ICE kommer! Inte minst ICE-motståndet är väl organiserat av många slags rörelser.
Icke-våld
Både Indivisible och Bay Reistance erbjuder träning i strategiskt icke-våld. Mycket handlar om att planera och genomföra fredliga olydnadsaktioner som når ut med sitt budskap. En av de organisationer som erbjuder den här träningen är Freedom Trainers. Diskussionerna handlar mycket om risk – att medvetet ta risker, att i förväg bestämma vilka risker var och en är beredd att ta – bli gripen, bortsläpad, åtalad, riskera tårgas i ögonen eller sitt rykte på jobbet.
Men det handlar också om vad risktagandet betyder för själva aktionen. På en träning jag deltog i gjorde vi rollspel och en grupp iscensatte en protest mot ICE. Upplägget var att äldre kvinnor (med inspiration från latinamerikanska mor- och farmödrar) skulle stå i första ledet och vägra flytta sig. En annan del av gruppen hade då formerat en skyddsgrupp för att om möjligt bespara frontkvinnorna batongslag, knuffar eller gripande. Men det var fel sätt att betrakta risk, kom vi fram till. Hela den kommunikativa poängen var att personer som verkade bräckligare än genomsnittet skulle ställa sina kroppar i vägen. De skulle frivilligt utsätta sig för risk, som en markering av hur viktig deras protest var.
Risk och strategi
Organisationerna hanterar risk på andra sätt också. Med Trump växer faran för regimmotståndare. Jag imponerades av rörelsernas oförvägenhet. När jag pratade med organisatörer på lokalnivå om risk sa de att de räknade med att de själva var så obetydliga att de säkert skulle glida under radarn. Men även ledarfigurerna i Indivisible, som knappast klarar sig under radarn, är mycket frispråkiga. Och de som lär ut våldsfritt motstånd gör det öppet.
Vi kan inte ta oss ur den här situationen utan att riktigt många människor tar vissa risker, skriver Indivisible. Och just så tror jag det är. Det handlar inte bara om fysisk risk som kan uppstå i mötet med en militärpolis som ICE. Den typen av manifestationer kan ändå bara utgöra en del av ett bredare motstånd. Det gäller också risken att ens chef kallar upp en till samtal, att ens syster blir upprörd, eller att ens nattro störs. Vissa kan faktiskt förlora jobbet.
Men på det stora hela handlar riskfrågan om att världen blir farligare för alla om de auktoritära krafternas frammarsch inte möter motstånd. Det har också med rörelsens självförtroende att göra tänker jag. Självcensur undergräver känslan av att det går att göra något. Rädsla föder rädsla. Men gemensamt motstånd skapar kraft och tillförsikt.
Protest mot varuhuskedjan Home Depots villighet att hjälpa ICE
Inför varje nyår det här decenniet har världen tett sig mörkare och mer skrämmande. Men jag vill berätta om motstånd mot vansinnet som ger mig hopp. Jag har just kommit hem från en termin i Kalifornien. Där flödar kreativiteten i Trump-motståndet och allt fler organiserar sig för en rättvisare värld.
Vad gör Trump-motståndet?
Fullt hallabalo inne i varuhuskedjan Home Depots butik i Oakland, Kalifornien! Bland hyllorna med verktyg, spik, spackel, elvaror och tusentals andra hemfixarprylar spelar en blåsorkester. Ett tåg av människor som skanderar och håller upp plakat ”ICE out of Home Depot!” slingrar fram. Många viftar med isskrapor – ice scrapers – som de sedan bildar kö för att betala. När de betalat skraporna ställer de sig i kö för att lämna tillbaks dem.
Isskrapor – årets julklapp?
Kunderna köper och returnerar inte isskraporna för att de plötsligt kommit på att behovet av att skrapa is faktiskt inte är så stort under Kaliforniens milda vinter. De gör det som protest mot Home Depots alltför goda samarbete med ICE. ICE är den federala styrka som Trump-regeringen utökat för att gripa och utvisa papperslösa migranter. ICE kommer ofta till Home Depots parkeringsplatser eftersom daglönearbetare samlas där för att hitta jobb. Isskrapsaktionen har upprepats i flera städer i USA de senaste månaderna.
De flesta i personalen ser glada ut, möjligen med undantag av kvinnan som ska organisera kön till självbetalningskassorna. För det är mycket troligt att de själva eller deras vänner och familjer känner av stressen från ICE.
Utanför butiken står demonstranter med banderoller och sjunger julsånger med egenkomponerade texter, till exempel en variant på White Christmas.
I’m dreaming of an ICE-free Christmas Just like the ones we used to know Where the treetops glisten and kids don’t listen to ICE detaining folks they know.
I’m dreaming of an ICE-free Christmas with every protest card I write May our laws be fairly applied And may all our Christmases be bright
En rad organisationer samordnar aktionen. De har pratat med daglönearbetarna i förväg om hur de ser på saken. Förutom att de förstås inte vill bli gripna och utvisade, vill de ha möjlighet att använda kundtoaletterna och köpa mat på området. De vill bli behandlade med normal respekt, helt enkelt. Arrangörerna ordnar en insamling till de daglönearbetare som inte kan söka jobb där just på manifestationsdagen.
Fredliga, fyndiga och roliga aktioner är en av flera metoder som bland andra rörelserna Indivisible och Bay Resistance använder i Trump-motståndet. De stora manifestationerna No Kings! runt om i USA är också arrangerade av en uppsjö organisationer. Indivisible hade en central arrangörsroll i den senaste med sju miljoner deltagare. Jag kände inte till de här rörelserna innan jag kom till Kalifornien. Men jag har deltagit i deras möten och aktiviteter hela hösten. Jag blev peppad och imponerad av deras arbete, så jag ska berätta om det i några bloggar.
Indivisible och Bay Resistance – del av Trump-motståndet
Indivisible bildades 2017 som ett svar på Trumps första valseger. ”Vi är en gräsrotsrörelse av tusentals lokala Indivisible-grupper med uppgift att välja progressiva ledare, återuppbygga demokratin och besegra Trump-agendan”, skriver de på sin hemsida. Men många i rörelsen vill mer än så, vilket jag återkommer till i nästa blogg. Bay Resistance beskriver sig som ett nätverk av organisationer, fackföreningar och grannskapsgrupper i the Bay Area. (The Bay Area är San Fransisco och omkringliggande städer och områden i norra Kalifornien). De formulerar sin uppgift som att försvara ”våra samhällen (communities), vår rörelse och vår planet”. Och som att flytta fram positionerna vad gäller ekonomisk rättvisa, klimaträttvisa, genusrättvisa och rasmässig rättvisa.
Växer snabbt
Rörelserna växer snabbt. Indivisbles grundare, paret Leah Greenberg och Ezra Levin, har veckomöten på Zoom där de pratar strategi och kommenterar frågor från deltagarna. De börjar alltid med att hälsa nya Indivisible-grupper runt om i landet välkomna. Det hade tillkommit tio på en vecka berättade de på det senaste mötet. På de möten jag deltagit i har det varit mellan 6 700 och drygt 8 400 deltagare. Flest var med när humöret var på topp efter den senaste lyckade No Kings!-manifestationen och framgångarna för demokraterna i flera val. Inte minst valet av Zohran Mamdani till borgmästare i New York. Även Bay Resistance växer så det knakar.
Det politiska arbetet för och gentemot det demokratiska partiet är också viktigt. Flera personer jag pratat med i organisationerna har varit aktiva, kanske startat sitt politiska engagemang, i kampanjer för enskilda kandidater som Bernie Sanders eller Kamala Harris. Indivisible försöker påverka partiet genom att stötta radikala kandidater. Grundarna analyserar vilka kandidater de vill stödja längs två axlar. Den ena är vänster-högeraxeln. Den andra mäter hur mycket kandidaterna är beredda att kämpa emot utvecklingen mot auktoritarism. Indivisible vill ersätta kandidater som lägger sig platt (spelar döda som de säger) med de som kämpar för demokratin. Rörelsen utarbetar just nu en strategi för att stötta kandidater som lever upp till deras krav i primärvalen nästa år.
Grundläggande rättvisefrågor är också väsentliga i organisationernas arbete. Båda samarbetar med rörelser som jobbar för allas tillgång till sjukvård och möjlighet att försörja sig, mot diskriminering och ojämlikhet. Och de organiserar egna kampanjer på sådana teman.
Det finns arbetsgrupper för klimatet men det arbetet verkar inte prioriterat just nu. Och jag förstår att det är lättare att samla folk i Trump-motståndet än att mobilisera för klimatet. Men jag är inte säker på att det är rätt prioritering på sikt. Jag är inte heller säker på att de gör fel – här finns tiotusentals människor som engagerar sig för en drägligare värld.
Och de gör det enligt en väl uttänkt strategi, som jag ska berätta om i nästa blogg.
Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU och klimataktivist. 2023 deltog hon i en protest mot privatflyget på Bromma där deltagarna använde sig av civil olydnad. Tidigare har hon skrivit om polisförhöret som följde, nu är hon åtalad. Här berättar hon själv.
Åtal för skadegörelse
I början på november, drygt två år efter demonstrationen mot privatflyg, kom slutligen åtalet. Jag och mina 16 medaktivister – merparten av vilka också är forskare – åtalas för skadegörelse respektive medhjälp till skadegörelse.
Jag har ju vetat länge att den dagen skulle komma. Tidigare i höst fick vi se förundersökningsprotokollet – en lunta på drygt 600 sidor. Ordet sabotage förekommer 122 gånger i protokollet – trots att vi inte längre misstänks för det. Nu har vi alltså en tid för rättegång. Direkt efter påsk ska vi sitta i Attunda tingsrätt och försvara oss. Nyheten om åtalet spreds i media innan delgivningen landade i min brevlåda.
En svart tid
Det är mycket som har hänt under tiden mellan demonstrationen och åtalet. Ännu en planetär gräns har överskridits – havsförsurningen har nått farliga nivåer. Den första tippningspunkten i klimatsystemet har passerats – korallreven i varma vatten ser ut att vara bortom räddning. 1,5 graders-gränsen – som världen har förbundit sig till i Parisavtalet – är inte längre inom räckhåll. Vi har bevittnat otaliga klimatrelaterade katastrofer – översvämningar, värmeböljor, stormar och bränder. Vi har sett beväpnade konflikter, krig och folkmord. Utsläppen fortsätter att öka, demokratin är på tillbakagång och repressionen mot miljöförsvarare tilltar världen över. Kort sagt: väldigt mycket går åt fel håll och det är ont om ljusglimtar.
Att mitt i allt detta åtalas för att ha deltagit i en klimatdemonstration känns ganska surrealistiskt. Den första tiden efter åtalet var ganska jobbig. Hur skulle mina kollegor reagera? Mina chefer? Jag forskar trots allt inom en synnerligen konservativ bransch. Skulle en eventuell dom få konsekvenser för mitt jobb? Det blev några obekväma samtal och blandade reaktioner.
Flyg och död
Efter några dagar kom ilskan tillbaka och trängde undan oron. Vi åtalas medan de överrikas dekadenta överkonsumtion tillåts fortgå. Jag räknade lite. Sedan oktober 2023, det vill säga från och med aktionen som vi nu åtalas för och fram till nu, november 2025, var det 7056 privatflyg-landningar på Bromma. Varje flyg står i genomsnitt för utsläpp av 3,6 ton CO2. Enligt tusenton-regeln leder förbränningen av 1000 ton kol (vilket motsvarar utsläpp av ungefär 3600 ton koldioxid) till att en person dör i förtid under detta århundrade av klimatrelaterade katastrofer som värmeböljor. 7056 privatflyg orsakar därmed, på ett ungefär, att sju människor dör i förtid.
Sju människor som dör i förtid – bara på grund av utsläppen från privatflyg som landade i Grafair under de drygt två år som gått sedan vi demonstrerade för ett förbud mot privatjets. Totalt stod privatflygandet i världen år 2023 för otroliga 15,6 miljoner ton koldioxid – vilket enligt samma räknesätt som ovan motsvarar 4250 förtida dödsfall. Utsläppen från privatflyg ökade med 46% mellan 2019 och 2023, och branschen förväntar sig en fortsatt stark tillväxt. Enligt en rapport från tankesmedjan Transport & Environment är utsläppen från ett privatflyg mellan 5 och 14 gånger större per passagerare än från ett normalstort passagerarflygplan – och hela 50 gånger större än från ett tåg.
För varje månad som privatflygandet tillåts fortgå blir den förväntade dödssiffran högre – med en allt snabbare tillväxttakt. Allt fler döda, och mångdubbelt så många anhöriga som behöver hantera sorgen det innebär att förlora en människa man älskar – helt i onödan. Död, förlust och sorg – för att vår egen och andra länders regeringar aktivt väljer att låta detta ske, och för att överrika människor tar sig friheten att använda privatflyg som andra använder taxi – medan resten av mänskligheten betalar priset, ibland med sina liv.
De överrikas orimliga utsläpp
Nyss kom ännu en rapport från Oxfam som uppmärksammade hur den ”ökande ojämlikheten undergräver och i vissa fall omöjliggör klimatomställningen”. Oxfam och Stockholm Environment Institute (SEI) har kartlagt svenskars konsumtionsbaserade utsläpp. De kom fram till att utsläppen från de rikaste 1% i Sverige har ökat med 24% sedan 1990, medan de rikaste 0,1% har ökat sina utsläpp med 44%. Samtidigt minskade utsläppen från de 50% med lägst inkomst med 31%. För att citera Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige: ”Det är ett misslyckande att politiken inte reglerar de allra största utsläpparna, trots att majoriteten av befolkningen vill se en mer ambitiös klimatpolitik. Oxfam Sverige föreslår flera åtgärder. För det första behöver de rikastes utsläpp minska snabbt. Vi föreslår förbud eller kraftig beskattning av privatflyg och lyxyachter.”
En smått absurd detalj i sammanhanget är att Grafair Flight Management AB, det av miljardärsfamiljer ägda bolaget som tar hand om privatflygplan och bedriver taxiflyg på Bromma och utanför vars terminal vi protesterade, yrkar skadestånd solidariskt av oss alla som deltog i demonstrationen. Ironin är död.
Min aktivism är en kärlekshandling. Jag gör det jag gör utav kärlek till mina barn och till livet på den här planeten. Jag gör det även för att jag avskyr orättvisor. Det tar emot att göra något som kan vara straffbart. Men med tanke på de katastrofala riskerna vi står inför, och på den enorma orättvisan i att överrika personer tillåts göra så mycket skada så undrar jag varför vi inte är fler som protesterar högljutt. Man kan ju tycka att det är viktigare att göra det som är moraliskt rätt än att lyda en orättvis lagstiftning?
Motstånd mot ICE var ett viktigt tema i No Kings!-manifestationerna den 18 oktober i år
Jag är kvar i Kalifornien och här är motstånd mot ICE ett centralt inslag i mobiliseringen mot den alltmer auktoritära staten.
Motståndet
I förrförra bloggen skrev jag om hur gruppen papperslösa personer utsetts till den värsta inre fienden, den illegala främlingen. Och om hur den ”fienden” blir förevändningen för att först skicka specialstyrkor för att gripa och utvisa, sedan militären för att försvara specialstyrkorna.
Motstånd mot ICE
Den 22 oktober kallade motståndsnätverket Indivisibles lokalavdelning till Zoom-möte med anledning av att regeringen börjat skicka ICE-styrkor till San Fransisco. 5000 personer mötte upp virtuellt – fler fick inte plats och måste titta i efterhand. Bay Resistance, en annan av den uppsjö av organisationer som försöker försvara demokratin, ledde mötet. En manifestation dagen efter att presidenten skickat militären till staden var planerad. Men demonstranter var på plats redan samma kväll för att hindra ICE-fordonen att köra in till militärbasen. Det blev visst tumult.
Av outgrundlig anledning lyckades San Fransiscos borgmästare övertala presidenten att dra tillbaka styrkorna – presidenten meddelade nådigt att staden skulle få en chans till att reda upp sina problem.
Jag tror inte fristen kommer att vara länge. För staden kommer inte att bistå i jakten på papperslösa. San Fransisco är en sanctuary city som gör så lite den kan för att hjälpa de federala myndigheterna hitta och gripa migranter utan uppehållstillstånd. Och universitetet meddelar de anställda att det ska förbli en trygg plats för alla, oavsett migrationsstatus. De håller webbinarier på temat Know Your Rights.
Koll på ICE
Olika frivilligorganisationer gör motstånd mot ICE genom att hålla koll. The National Day Laborer Organization Network höll också ett Zoom-möte samma dag med 660 deltagare. Jag kom inte in eftersom mötet då var fullt. Nätverket, som enligt sin hemsida har över 65 medlemsorganisationer runt om i landet, har lång erfarenhet av att stötta daglönearbetare. Just nu är en huvuduppgift att hålla koll på ICE-patruller, varna dem som är i farozonen och informera dem om deras rättigheter. Adopt a Corner kallar de den verksamheten (eftersom daglönare söker jobb och också grips på speciella ställen). Nu bildas Adopt a School lokalt där jag är (eftersom ICE också koncentrerar sig på skolor för att gripa föräldrar som lämnar eller hämtar sina barn).
Motståndet är kreativt. När jag först kom till Kalifornien hörde jag talas om appen IceBlock som tagits fram för att rapportera i realtid var ICE-agenter befinner sig. Appen hade en miljon användare. Nu har Apple tagit bort IceBlock från sin App Store efter påtryckningar från regeringen. Men enligt appens hemsida funkar den fortfarande för dem som har den nerladdad.
Det senaste är att motståndet nu också talar ekonomins språk. Indivisible har dragit igång en kampanj för att få folk att säga upp sina Spotify-abonnemang. Eftersom Spotify kör annonser för att rekrytera ICE-agenter.
Stöd till de drabbade
Motstånd mot ICE fyller både funktionen att skydda jagade människor och att försvåra militariseringen av samhället. Andra aktiviteter är mest inriktade på stöd till migranter. Olika nätverk organiserar medföljare till migrationsdomstolarna och många advokater rådger gratis. Organisationen som låtit sätta upp de här anslagen på min pendeltågsstation erbjuder rättshjälp och jobbar med Rapid Response när ICE griper någon.
Due Process! stod det på en del plakat i den No Kings! demo jag hade glädjen att tåga i. Det syftar på de rättsvidriga ingripandena mot migranter – maskerade styrkor griper och låser in dem. De erbjuds ingen rättshjälp. Ett sätt att försöka försvara rättigheter, eller ha underlag för att klaga när de kränks, är dokumentation.
Dokumentation
Court watchers är frivilliga som sitter på åskådarplats under migrationsdomstolens rättegångar. De antecknar för att kunna ställa makten till svars. Flera ideella organisationer i landet utbildar court watchers. De som jobbar med Adopt a corner filmar gripanden som ICE genomför.
En annan metod som jag tror kan vara effektiv, eftersom den enar människor emot regimen, är offentlig solidaritet med de värst utsatta.
Offentligt ställningstagande
Indivisible uppmuntrar butiker och matställen att sätta upp ett solidariskt anslag utanför lokalen. Anslaget deklarerar att migranter, men inte ICE, är välkomna. Jag tycker den här enkla idén är genial, men tyvärr har jag bara sett enstaka butiker eller caféer som verkligen har anslaget uppe.
Motstånd bedrivs alltså på många sätt och det handlar också om att blicka framåt och förstå hur regimen planerar.
Hindra etablering och förskansning
Att skapa nya strukturer är ett sätt för regimen att förskansa sig. Det pratas mycket om alla regeringens nerskärningar. Men stora pengar har också satsats, till exempel 45 miljarder dollar över en femårsperiod för att bygga ut ICE förvarenheter runt om i landet. En anstalt kan bli en lönande och jobbskapande affär för en fattig stad. Det permanentar politiken. Så en metod är att organisera motståndet mot att sådana enheter öppnas från början, viket är ett förslag till en lokal kampanj här.
Frukten ruttnar
Till sist: regeringens politik motiverar också annat motstånd. Delar av jordbrukssektorn är beroende av utländsk arbetskraft. I juni i år rapporterade tidskriften Newsweek att frukten ruttnar i Kalifornien, Pennsylvania, Texas och andra delstater. Därför att upp till 70% av säsongsarbetskraften inte kom för att jobba av rädsla för att bli gripna. Så regimen skapar nya motståndare på landsbygden.
Mångfaldigt motstånd
Jag har velat berätta om den motståndsmångfald som människor utvecklar här. Och jag tänker att vi kan lära oss något i Sverige. Till exempel att det som pågår just när jag skriver, att den ena efter den andra svenska kommunen vägrar att prata ”frivilligt återvändande” med regeringen inte händer en dag för tidigt. Vem vet, kanske minskar tydliga ”nej” nu risken för att maskerade specialstyrkor ska skickas på migrantjakt i svenska städer sedan.
Samtidigt vill jag inte vara naiv. Regimen här agerar snabbt och målmedvetet för att lägga under sig mer makt. Och jag befinner mig i en demokratstyrd och progressiv delstat. Landets befolkning står verkligen inte enad i solidaritet med migranterna eller i regimmotståndet. Hatet mot invandrare frodas. Och hundratusentals människor engagerar sig inte alls i politiken. Så jag ser ett utbrett och kreativt motstånd, men vad som kommer att hända under de närmaste månaderna och åren vågar jag inte sia om.
Men jag tänker blogga mer om hur olika grupper sätter sig till motvärn.
Jag är i Kalifornien och jobbar. Nu förstår jag bättre varför auktoritära regimer ägnar så mycket tid åt att måla upp landets inre fiender.
Varför behöver de fiender?
Politiska partier av alla schatteringar, i regering och i opposition, behöver motståndare – så är det politiska systemet konstruerat. Men auktoritära makthavare behöver skarpa fiendebilder. De skapar övertydliga ”dom” som hotar ”oss”.
Fascismens fiendeskapande
Filosofen Jason Stanley har skrivit en lättillgänglig och läsvärd bok (finns på svenska) om hur fascism fungerar. Stanley ser auktoritarism, hierarki, renhet och kamp som fascismens centrala idéer. Och kamp kräver fiender. Därför är fiender en viktig del av ideologin och att ständigt prata om dem blir taktiskt viktigt. Stanley har nyligen lämnat sitt land för universitetet i Toronto. Här berättar han och andra som studerat fascism varför de valt att lämna hemlandet.
Historikern George Mosse analyserade den traditionella fascismens kultur, idévärld och estetik. Han förstod den som sprungen ur den manliga erfarenheten av första världskriget. Fascismens fiendeskapande var ett resultat av dess betoning av kampen.
Vad Stanley och Mosse säger är att fascism glorifierar kamp och använder kampretorik för att vinna själar och kroppar. Och vare sig en vill kalla olika delar av extremhögern för fascistisk eller inte, är det tydligt att fiendeskapandet är centralt i deras retorik.
Kampretorik blir vardag
Regimen i landet där jag befinner mig tar bestämda steg i en auktoritär riktning. Kampretoriken är vardag. Det här deklarerade presidenten i september i år när försvarsdepartementet bytte namn:
Namnet ”Krigsdepartementet” (…) visar vår förmåga och vilja att slåss och vinna krig för vår nations räkning med omedelbar beredskap – inte bara att försvara oss. Detta namn skärper departementets fokus på våra egna nationella intressen och våra motståndares fokus på vår vilja och beredskap att föra krig för att säkra det som är vårt. Jag har därför beslutat att detta departement åter ska kallas Krigsdepartementet och att dess chef ska bära titeln krigsminister.
Både presidenten och krigsministern glorifierar ständigt våldet. När krigsministern den 19 oktober talade till Marinkåren som fyller 250 år, fick den militära publiken höra vilka de är: de som ”kill bad guys”, de som ”break things for a living”. Det är visserligen sant att deras jobb är att döda och förstöra, men jag tror ändå publiken blev lite brydd över att få denna sanning serverad på det här sättet. Eller i varje fall var hurraropen mer tveksamma efter det uttalandet än under andra delar av talet.
Militären har just för åtminstone sjunde gången beskjutit och sänkt en båt på internationellt vatten. Presidenten ler och kallar de dödade knarksmugglare. Och det är möjligt att de var, men de har inte precis behandlats som misstänkta brottslingar. Deras namn är okända. Stormakten dödar dem som fiendesoldater i ett krig.
Knarksmugglarna är yttre fiender. De kan behövas för att mobilisera en befolkning för att till exempel storsatsa på militären. Rally round the flag som det heter. Inre fiender kan användas för samma och fler syften.
Bygga upp ett hot att kunna slå till emot
När retoriken går ut på att vårt land hotas inifrån är det lätt att också kräva hårdare politik, inskränkta rättigheter, mer övervakning, hårdare straff och till sist militarisering. Alltså exakt det som pågår i landet där jag befinner mig. Presidenten skickar trupper till städer i delstater där demokraterna styr. Mot delstatsguvernörers och borgmästares vilja. Meningen, säger han och andra ministrar, är att militären ska bekämpa brottsligheten och försvara specialstyrkorna som skickats för att gripa ”illegala främlingar”.
Skapa splittring
En regim kan också använda inre fiender för att splitta befolkningen. Social identitetsteori utvecklades genom socialpsykologiska experiment på 1970-talet. Experimenten visade hur lätt det är att få folk att favorisera den grupp som de själva tycker sig tillhöra. I experiment med konstruerade grupperingar räckte det ofta att berätta för försökspersonerna vilken kategori de tillhörde för att få dem att värdera den ”egna” gruppen högre. Extremhögern utnyttjar den här psykologiska mekanismen till max. Och den passar väl för fascismens fiendeskapande.
Hacka in ideologin
Som bekant har hatretoriken kommit att förgifta det offentliga samtalet i flera länder. Det är fascismens språk (även om andra än fascister också talar det). Hatretoriken hjälper regimer att normalisera extraordinära åtgärder. Den kan få oss att betrakta politiken som en kamp som kräver våld. Och den normaliserar att rättigheter sätts ur spel. Misstänkta knarksmugglare (som eventuellt är fiskare) ska inte lagföras, de ska dödas. Personer som kanske saknar uppehållstillstånd kan gripas på gatan, på arbetsplatsen eller i sitt hem, föras bort av beväpnade och maskerade specialpoliser och fängslas.
Men attackerna mot människor som misstänks för att vara ”illegala” har också mött många typer av motstånd, inte bara demonstrationer i vissa städer. Och politikens konsekvenser skapar nya motståndare mot regimen. Det skriver jag om nästa gång.
Jag är i Kalifornien och jobbar. Först nu börjar jag förstå hur viktiga inre fiender är i byggandet av en auktoritär stat.
”Illegala” som den auktoritära statens inre fiender
Presidenten och hans ministrar har visserligen många verkliga och påhittade motståndare att hålla reda på. Men just nu är den auktoritära statens viktigaste inre fiender the illegal aliens. Regeringsföreträdare använder ständigt termen: ”illegal utlänning” eller ”främling”. Att kalla en person ”illegal” är förstås avsiktligt nedsättande. Din granne som låtit renovera huset svart har begått en illegal handling. Men du säger inte att hon är illegal.
Regeringskritiska medier säger hellre undocumented om personer som är i landet utan papper på att få vara det.
Det hatkapital mot migranter, speciellt papperslösa, som delar av högern byggt upp under decennier, ger nu utdelning. Det märks i både ord och handling.
”Illegala” i försvaret av nedskärningspolitiken
Nu pågår ju en shutdown med de federala ekonomiska medlen låsta eftersom regeringens budget inte fått tillräckligt stöd i båda kamrarna. Statsanställda är permitterade utan lön. Vissa statsanställda, bland annat militären, tvingas jobba ändå. Obetalt. Stödprogram står utan finansiering. Det är mycket otryggt att inte veta hur vi ska få mat på bordet, konstaterade en ensamstående mamma i nyhetssändningen. Shutdown är alltså inte populärt. Att president, regering, och kongressledamöter fortsätter att jobba med lön gör knappast nedstängningen mer lättsmält.
Partierna skyller förstås på varandra. Demokraterna vägrade godkänna budgeten därför att den gör sjukvården för fattigare grupper dyrare. Det är deras försvar för nedstängningen. Republikanerna försvarar sig med ett återkommande argument: nedstängningen är demokraternas fel för att de vill ge de ”illegala främlingarna” sjukvård på skattebetalarnas bekostnad. De låter allt gå i stå för att kunna strö pengar över de illegala!
Republikanernas försvar ät till största delen lögn – papperslösa har inte tillgång till sjukvård nu och skulle inte få det med demokraternas förslag. Utom i nödfall i vissa lägen. CNN reder ut frågan här.
Men vem som ljuger är inte poängen. Utan att exemplet illustrerar hur republikanerna och andra på högerkanten har lyckats etablera den ”illegala främlingen” som central fiende. Dessa demoniserade personer är nu de viktigaste av den auktoritära statens inre fiender. Högern har gjort det så effektivt att själva påståendet att demokraterna vill subventionera den här fiendegruppens sjukvård (vilket de alltså inte driver) blir ett tungt slagträ.
Den här fiendegruppen blir också mycket praktisk att använda när president och regering vill tillskansa sig mer makt genom handling, militär handling. De använder de ”illegala” för att motivera militariseringen.
”Illegala” som ursäkt för att skicka trupper
ICE står för Immigration and Customs Enforcement, en federal polismyndighet som bland annat ska skydda landet mot olaglig invandring. De kan arrestera personer de misstänker är illegalt i landet, helt utan misstanke om kriminalitet. De arbetar beväpnade och maskerade. Just nu åker ICE- grupper runt och sprider skräck bland framför allt migranter. Att de är maskerade och inte måste legitimera sig har lett till att andra kunnat låtsas vara myndighetspersoner och skrämt och rånat till exempel latinamerikaner i USA.
Det här har orsakat protester i många städer. (Jag ska berätta om det i en annan blogg.) Folk demonstrerar mot ICE och hjälper dem de jagar att komma undan. Regimen använder protesterna som förevändning för att skicka militären till delstater där demokraterna styr. Trots att guvernörer och borgmästare där ljudligt motsätter sig det. De ser inga ordningsproblem som den lokala polisen inte kan hantera. Ett annat regeringsargument är att en viss stad har så hög brottslighet att en insats av de nationella styrkorna krävs. Brottslingarna sägs ofta vara just ”illegala främlingar”. Nu kan de ”illegala” alltså användas i ytterligare ett argument: ICE-personalen måste skyddas och få utföra sitt arbete ifred.
Den välkända versen av Martin Niemöller påpekar att alla till slut drabbas i diktaturen om vi inte skyddar varandra:
Först kom de för socialisterna, och jag teg — jag var ju inte socialist.
Sedan kom de för fackföreningsfolket, och jag teg — jag var ju inte med i någon fackförening.
Sedan kom de för judarna, och jag teg — jag var ju inte jude.
Sedan kom de för mig — och då fanns det ingen kvar som kunde tala för mig.
Jag vill lägga till att attackerna mot de inre fienderna också kan vara en integrerad del av själva maktövertagandet. På ett sätt som jag inte förstått tidigare.
Men varför är den här utstötningspolitiken mot inre fiender så viktig för högerauktoritära rörelser i allmänhet? Om det handlar nästa blogg.
