Kategorier
Aktivism

De Odelbara i USA 2

'My Family Fought Fascism. So Do I' står det på ett plakat som bars i en av No Kings! - demonstrationerna i oktober 2025.
Från en av No Kings! -marscherna i oktober 2025

Helgens nyheter visade stora gatuprotester mot ICE ihjälskjutning av en obeväpnad kvinna. ICE brutala framfart har väckt motståndet runt om i USA. Vad nyhetskonsumenterna sällan får veta är att regimmotståndet är så mycket mer än ilska på gatorna och No Kings!-demonstrationerna. Det är också ett gräsrotsmotstånd mot Trump med väl utvecklade strategier som vi kan lära oss av i Sverige.

Gräsrotmotstånd mot Trump: strategier

En snabbt växande, välorganiserad och strategiskt planerande proteströrelse på gräsrotsnivå, som rörelserna Indivisble i hela USA och Bay Reistance i norra Kalifornien, bygger motståndet. Deras strategier är värda att fördjupa sig i.

En demokrati riggad för vita och rika

Indivisibles mål är att besegra Trumps agenda. Men visionen, säger Indivisibles nationella organisation, är större än så: det är en “riktig demokrati – av, genom och för folket”. De analyserar läget: “…för det första var vår demokrati riggad från start till förmån för de vita och rika. För det andra har en allians av vita nationalister och de ultrarika under de senaste decennierna arbetat aktivt för att ytterligare underminera demokratin och cementera sitt grepp om makten permanent. Det är så vi fick Trump.”

Indivisible är starkt kritiskt mot att miljardärer och storföretag har så mycket makt över samhället och politiken. Många av deras och Bay Resistance aktioner riktar sig mot storföretag – som isskrapemanifestationerna. Jag har visserligen inte sett någon gemensam formulering av hur de vill att det ekonomiska systemet ska organiseras i den demokratiska visionen. Men många ställer sig bakom det som politiker på det Demokratiska partiets vänsterkant kallar demokratisk socialism.

Analys av nuläget

Analysen av den auktoritära makten är en styrka i Indivisibles strategipaket. De tar avstamp i den läsvärda The Authoritarian Playbook av den ideella organisationen Protect Democracy. Analysen utgår från att auktoritära regimer numer sällan tar makten genom militärkupper utan skaffar och utökar sitt inflytande i små steg, som kan vara svåra att upptäcka. Det här är vad auktoritära makthavare gör för att utöka sin makt, enligt boken:

  1. De försöker politisera oberoende institutioner (till exempel rättsväsendet)
  2. De sprider desinformation
  3. De utökar den exekutiva makten på bekostnad av maktsystemets kontroller och motvikter
  4. De krossar kritik och motstånd
  5. De gör sårbara och marginaliserade grupper till syndabockar
  6. De försöker korrumpera val
  7. De underblåser våld

Allt det här syns tydligt under Trumps andra presidentperiod.

Motstrategin

Indivisibles strategi vilar också på skrifter av rörelsens båda grundare Leah Greenberg och Ezra Levin, kongresspersonal under Obama. År 2016 publicerade de tillsammans med två medförfattare Indivisible: A Practical Guide for Resisting the Trump Agenda. Kring den utvecklades sedan rörelsen Indivisible, som snabbt fick grupper över hela landet. Inför valet 2024 levererade Indivisible A Practical Guide to Democracy on the Brink.

Deras gräsrotsmotstånd mot Trump har flera strategiska byggstenar. Det baseras på lokalt delvis fristående arbete av grupper runt om i USA. Idén att bilda breda koalitioner och lokala nätverk med andra rörelser som kämpar för större jämlikhet, mindre rasism och fördjupad demokrati är också central. Civilt motstånd baserat på icke-våld är ett viktigt medel. Det här ingår i planen framåt:

Besegra MAGA

Rörelsen kämpar för att Trump-regimen ersätts med ett så demokratiskt styre som möjlig – först i mellanårsvalen 2026, därefter i presidentvalet 2028. Därför stödjer de progressiva lokala kandidater, som Aftyn Behn, en kandidat för det Demokratiska partiet med bakgrund i just Indivisible.

Motverka den skada MAGA gör

Många organiserar sig i solidaritet med dem som attackeras av regimen. Det handlar om att hålla varandra säkra och försöka möta konkreta behov: erbjuda ekonomiskt stöd till den kvinna som måste resa till en annan delstat för att få en säker abort. Eller hålla vakt vid skolor och varna papperslösa migranter som hämtar sina barn där: ICE kommer! Inte minst ICE-motståndet är väl organiserat av många slags rörelser.

Icke-våld

Både Indivisible och Bay Reistance erbjuder träning i strategiskt icke-våld. Mycket handlar om att planera och genomföra fredliga olydnadsaktioner som når ut med sitt budskap. En av de organisationer som erbjuder den här träningen är Freedom Trainers. Diskussionerna handlar mycket om risk – att medvetet ta risker, att i förväg bestämma vilka risker var och en är beredd att ta – bli gripen, bortsläpad, åtalad, riskera tårgas i ögonen eller sitt rykte på jobbet.

Men det handlar också om vad risktagandet betyder för själva aktionen. På en träning jag deltog i gjorde vi rollspel och en grupp iscensatte en protest mot ICE. Upplägget var att äldre kvinnor (med inspiration från latinamerikanska mor- och farmödrar) skulle stå i första ledet och vägra flytta sig. En annan del av gruppen hade då formerat en skyddsgrupp för att om möjligt bespara frontkvinnorna batongslag, knuffar eller gripande. Men det var fel sätt att betrakta risk, kom vi fram till. Hela den kommunikativa poängen var att personer som verkade bräckligare än genomsnittet skulle ställa sina kroppar i vägen. De skulle frivilligt utsätta sig för risk, som en markering av hur viktig deras protest var.

Risk och strategi

Organisationerna hanterar risk på andra sätt också. Med Trump växer faran för regimmotståndare. Jag imponerades av rörelsernas oförvägenhet. När jag pratade med organisatörer på lokalnivå om risk sa de att de räknade med att de själva var så obetydliga att de säkert skulle glida under radarn. Men även ledarfigurerna i Indivisible, som knappast klarar sig under radarn, är mycket frispråkiga. Och de som lär ut våldsfritt motstånd gör det öppet.

Vi kan inte ta oss ur den här situationen utan att riktigt många människor tar vissa risker, skriver Indivisible. Och just så tror jag det är. Det handlar inte bara om fysisk risk som kan uppstå i mötet med en militärpolis som ICE. Den typen av manifestationer kan ändå bara utgöra en del av ett bredare motstånd. Det gäller också risken att ens chef kallar upp en till samtal, att ens syster blir upprörd, eller att ens nattro störs. Vissa kan faktiskt förlora jobbet.

Men på det stora hela handlar riskfrågan om att världen blir farligare för alla om de auktoritära krafternas frammarsch inte möter motstånd. Det har också med rörelsens självförtroende att göra tänker jag. Självcensur undergräver känslan av att det går att göra något. Rädsla föder rädsla. Men gemensamt motstånd skapar kraft och tillförsikt.

Kategorier
Aktivism

De Odelbara i USA 1

Protester mot att varuhuskedjan Home Depot tycks samarbeta med regeringen i jakten på papperslösa migranter är en del av Trump-motståndet. Två personer håller en skylt med texten "Respect our Neigbors. ICE out of Home Depot."
Protest mot varuhuskedjan Home Depots villighet att hjälpa ICE

Inför varje nyår det här decenniet har världen tett sig mörkare och mer skrämmande. Men jag vill berätta om motstånd mot vansinnet som ger mig hopp. Jag har just kommit hem från en termin i Kalifornien. Där flödar kreativiteten i Trump-motståndet och allt fler organiserar sig för en rättvisare värld.

Vad gör Trump-motståndet?

Fullt hallabalo inne i varuhuskedjan Home Depots butik i Oakland, Kalifornien! Bland hyllorna med verktyg, spik, spackel, elvaror och tusentals andra hemfixarprylar spelar en blåsorkester. Ett tåg av människor som skanderar och håller upp plakat ”ICE out of Home Depot!” slingrar fram. Många viftar med isskrapor – ice scrapers – som de sedan bildar kö för att betala. När de betalat skraporna ställer de sig i kö för att lämna tillbaks dem.

Isskrapor – årets julklapp?

Kunderna köper och returnerar inte isskraporna för att de plötsligt kommit på att behovet av att skrapa is faktiskt inte är så stort under Kaliforniens milda vinter. De gör det som protest mot Home Depots alltför goda samarbete med ICE. ICE är den federala styrka som Trump-regeringen utökat för att gripa och utvisa papperslösa migranter. ICE kommer ofta till Home Depots parkeringsplatser eftersom daglönearbetare samlas där för att hitta jobb. Isskrapsaktionen har upprepats i flera städer i USA de senaste månaderna.

De flesta i personalen ser glada ut, möjligen med undantag av kvinnan som ska organisera kön till självbetalningskassorna. För det är mycket troligt att de själva eller deras vänner och familjer känner av stressen från ICE.

Utanför butiken står demonstranter med banderoller och sjunger julsånger med egenkomponerade texter, till exempel en variant på White Christmas.

I’m dreaming of an ICE-free Christmas
Just like the ones we used to know
Where the treetops glisten
and kids don’t listen
to ICE detaining folks they know.

I’m dreaming of an ICE-free Christmas
with every protest card I write
May our laws be fairly applied
And may all our Christmases be bright

En rad organisationer samordnar aktionen. De har pratat med daglönearbetarna i förväg om hur de ser på saken. Förutom att de förstås inte vill bli gripna och utvisade, vill de ha möjlighet att använda kundtoaletterna och köpa mat på området. De vill bli behandlade med normal respekt, helt enkelt. Arrangörerna ordnar en insamling till de daglönearbetare som inte kan söka jobb där just på manifestationsdagen.

Fredliga, fyndiga och roliga aktioner är en av flera metoder som bland andra rörelserna Indivisible och Bay Resistance använder i Trump-motståndet. De stora manifestationerna No Kings! runt om i USA är också arrangerade av en uppsjö organisationer. Indivisible hade en central arrangörsroll i den senaste med sju miljoner deltagare. Jag kände inte till de här rörelserna innan jag kom till Kalifornien. Men jag har deltagit i deras möten och aktiviteter hela hösten. Jag blev peppad och imponerad av deras arbete, så jag ska berätta om det i några bloggar.

Indivisible och Bay Resistance – del av Trump-motståndet

Indivisible bildades 2017 som ett svar på Trumps första valseger. ”Vi är en gräsrotsrörelse av tusentals lokala Indivisible-grupper med uppgift att välja progressiva ledare, återuppbygga demokratin och besegra Trump-agendan”, skriver de på sin hemsida. Men många i rörelsen vill mer än så, vilket jag återkommer till i nästa blogg. Bay Resistance beskriver sig som ett nätverk av organisationer, fackföreningar och grannskapsgrupper i the Bay Area. (The Bay Area är San Fransisco och omkringliggande städer och områden i norra Kalifornien). De formulerar sin uppgift som att försvara ”våra samhällen (communities), vår rörelse och vår planet”. Och som att flytta fram positionerna vad gäller ekonomisk rättvisa, klimaträttvisa, genusrättvisa och rasmässig rättvisa.

Växer snabbt

Rörelserna växer snabbt. Indivisbles grundare, paret Leah Greenberg och Ezra Levin, har veckomöten på Zoom där de pratar strategi och kommenterar frågor från deltagarna. De börjar alltid med att hälsa nya Indivisible-grupper runt om i landet välkomna. Det hade tillkommit tio på en vecka berättade de på det senaste mötet. På de möten jag deltagit i har det varit mellan 6 700 och drygt 8 400 deltagare. Flest var med när humöret var på topp efter den senaste lyckade No Kings!-manifestationen och framgångarna för demokraterna i flera val. Inte minst valet av Zohran Mamdani till borgmästare i New York. Även Bay Resistance växer så det knakar.

Centrala uppgifter

Båda organisationerna jobbar med kampanjer och aktioner på längre och kortare sikt. Motståndet mot ICE och försvaret av migranters rättigheter har förmodligen varit den fråga som tagit mest energi på senare tid.

Det politiska arbetet för och gentemot det demokratiska partiet är också viktigt. Flera personer jag pratat med i organisationerna har varit aktiva, kanske startat sitt politiska engagemang, i kampanjer för enskilda kandidater som Bernie Sanders eller Kamala Harris. Indivisible försöker påverka partiet genom att stötta radikala kandidater. Grundarna analyserar vilka kandidater de vill stödja längs två axlar. Den ena är vänster-högeraxeln. Den andra mäter hur mycket kandidaterna är beredda att kämpa emot utvecklingen mot auktoritarism. Indivisible vill ersätta kandidater som lägger sig platt (spelar döda som de säger) med de som kämpar för demokratin. Rörelsen utarbetar just nu en strategi för att stötta kandidater som lever upp till deras krav i primärvalen nästa år.

Grundläggande rättvisefrågor är också väsentliga i organisationernas arbete. Båda samarbetar med rörelser som jobbar för allas tillgång till sjukvård och möjlighet att försörja sig, mot diskriminering och ojämlikhet. Och de organiserar egna kampanjer på sådana teman.

Det finns arbetsgrupper för klimatet men det arbetet verkar inte prioriterat just nu. Och jag förstår att det är lättare att samla folk i Trump-motståndet än att mobilisera för klimatet. Men jag är inte säker på att det är rätt prioritering på sikt. Jag är inte heller säker på att de gör fel – här finns tiotusentals människor som engagerar sig för en drägligare värld.

Och de gör det enligt en väl uttänkt strategi, som jag ska berätta om i nästa blogg.

Kategorier
Civil olydnad

Åtal

Jeannette Eggers är skogsforskare och klimataktivist. Nu åtalas hon för att ha deltagit i en protest mot privatflyget på Bromma.

Jeannette Eggers är skogsforskare vid SLU och klimataktivist. 2023 deltog hon i en protest mot privatflyget på Bromma där deltagarna använde sig av civil olydnad. Tidigare har hon skrivit om polisförhöret som följde, nu är hon åtalad. Här berättar hon själv.

Åtal för skadegörelse

I början på november, drygt två år efter demonstrationen mot privatflyg, kom slutligen åtalet. Jag och mina 16 medaktivister – merparten av vilka också är forskare – åtalas för skadegörelse respektive medhjälp till skadegörelse.

Jag har ju vetat länge att den dagen skulle komma. Tidigare i höst fick vi se förundersökningsprotokollet – en lunta på drygt 600 sidor. Ordet sabotage förekommer 122 gånger i protokollet – trots att vi inte längre misstänks för det. Nu har vi alltså en tid för rättegång. Direkt efter påsk ska vi sitta i Attunda tingsrätt och försvara oss. Nyheten om åtalet spreds i media innan delgivningen landade i min brevlåda.

En svart tid

Det är mycket som har hänt under tiden mellan demonstrationen och åtalet. Ännu en planetär gräns har överskridits – havsförsurningen har nått farliga nivåer. Den första tippningspunkten i klimatsystemet har passerats – korallreven i varma vatten ser ut att vara bortom räddning. 1,5 graders-gränsen – som världen har förbundit sig till i Parisavtalet – är inte längre inom räckhåll. Vi har bevittnat otaliga klimatrelaterade katastrofer – översvämningar, värmeböljor, stormar och bränder. Vi har sett beväpnade konflikter, krig och folkmord. Utsläppen fortsätter att öka, demokratin är på tillbakagång och repressionen mot miljöförsvarare tilltar världen över. Kort sagt: väldigt mycket går åt fel håll och det är ont om ljusglimtar.

Att mitt i allt detta åtalas för att ha deltagit i en klimatdemonstration känns ganska surrealistiskt. Den första tiden efter åtalet var ganska jobbig. Hur skulle mina kollegor reagera? Mina chefer? Jag forskar trots allt inom en synnerligen konservativ bransch. Skulle en eventuell dom få konsekvenser för mitt jobb? Det blev några obekväma samtal och blandade reaktioner.

Flyg och död

Efter några dagar kom ilskan tillbaka och trängde undan oron. Vi åtalas medan de överrikas dekadenta överkonsumtion tillåts fortgå. Jag räknade lite. Sedan oktober 2023, det vill säga från och med aktionen som vi nu åtalas för och fram till nu, november 2025, var det 7056 privatflyg-landningar på Bromma. Varje flyg står i genomsnitt för utsläpp av 3,6 ton CO2. Enligt tusenton-regeln leder förbränningen av 1000 ton kol (vilket motsvarar utsläpp av ungefär 3600 ton koldioxid) till att en person dör i förtid under detta århundrade av klimatrelaterade katastrofer som värmeböljor. 7056 privatflyg orsakar därmed, på ett ungefär, att sju människor dör i förtid. 

Sju människor som dör i förtid – bara på grund av utsläppen från privatflyg som landade i Grafair under de drygt två år som gått sedan vi demonstrerade för ett förbud mot privatjets. Totalt stod privatflygandet i världen år 2023 för otroliga 15,6 miljoner ton koldioxid – vilket enligt samma räknesätt som ovan motsvarar 4250 förtida dödsfall. Utsläppen från privatflyg ökade med 46% mellan 2019 och 2023, och branschen förväntar sig en fortsatt stark tillväxt. Enligt en rapport från tankesmedjan Transport & Environment är utsläppen från ett privatflyg mellan 5 och 14 gånger större per passagerare än från ett normalstort passagerarflygplan – och hela 50 gånger större än från ett tåg. 

För varje månad som privatflygandet tillåts fortgå blir den förväntade dödssiffran högre – med en allt snabbare tillväxttakt. Allt fler döda, och mångdubbelt så många anhöriga som behöver hantera sorgen det innebär att förlora en människa man älskar – helt i onödan. Död, förlust och sorg – för att vår egen och andra länders regeringar aktivt väljer att låta detta ske, och för att överrika människor tar sig friheten att använda privatflyg som andra använder taxi – medan resten av mänskligheten betalar priset, ibland med sina liv.

De överrikas orimliga utsläpp

Nyss kom ännu en rapport från Oxfam som uppmärksammade hur den ”ökande ojämlikheten undergräver och i vissa fall omöjliggör klimatomställningen”. Oxfam och Stockholm Environment Institute (SEI) har kartlagt svenskars konsumtionsbaserade utsläpp. De kom fram till att utsläppen från de rikaste 1% i Sverige har ökat med 24% sedan 1990, medan de rikaste 0,1% har ökat sina utsläpp med 44%. Samtidigt minskade utsläppen från de 50% med lägst inkomst med 31%. För att citera Hanna Nelson, policychef på Oxfam Sverige: ”Det är ett misslyckande att politiken inte reglerar de allra största utsläpparna, trots att majoriteten av befolkningen vill se en mer ambitiös klimatpolitik. Oxfam Sverige föreslår flera åtgärder. För det första behöver de rikastes utsläpp minska snabbt. Vi föreslår förbud eller kraftig beskattning av privatflyg och lyxyachter.”

Jag kan bara hålla med. Vi kan inte fortsätta att tillåta de överrika att förstöra allas vår framtid. Men för att politiken ska agera behövs kraftfulla sociala rörelser. Om inte fler engagerar sig för en dräglig framtid kommer den negativa utvecklingen att fortgå – med ödesdigra konsekvenser.  

Göra det rätta eller det lagliga?

En smått absurd detalj i sammanhanget är att Grafair Flight Management AB, det av miljardärsfamiljer ägda bolaget som tar hand om privatflygplan och bedriver taxiflyg på Bromma och utanför vars terminal vi protesterade, yrkar skadestånd solidariskt av oss alla som deltog i demonstrationen. Ironin är död. 

Min aktivism är en kärlekshandling. Jag gör det jag gör utav kärlek till mina barn och till livet på den här planeten. Jag gör det även för att jag avskyr orättvisor. Det tar emot att göra något som kan vara straffbart. Men med tanke på de katastrofala riskerna vi står inför, och på den enorma orättvisan i att överrika personer tillåts göra så mycket skada så undrar jag varför vi inte är fler som protesterar högljutt. Man kan ju tycka att det är viktigare att göra det som är moraliskt rätt än att lyda en orättvis lagstiftning?

Kategorier
Auktoritarism

Den auktoritära statens inre fiender 3

Papperslösa görs till fiender när staten blir alltmer auktoritär. För det kreativa och mångfaldiga motståndet står gruppen också i centrum.
Motstånd mot ICE var ett viktigt tema i No Kings!-manifestationerna den 18 oktober i år

Jag är kvar i Kalifornien och här är motstånd mot ICE ett centralt inslag i mobiliseringen mot den alltmer auktoritära staten.

Motståndet

I förrförra bloggen skrev jag om hur gruppen papperslösa personer utsetts till den värsta inre fienden, den illegala främlingen. Och om hur den ”fienden” blir förevändningen för att först skicka specialstyrkor för att gripa och utvisa, sedan militären för att försvara specialstyrkorna.

Motstånd mot ICE

Den 22 oktober kallade motståndsnätverket Indivisibles lokalavdelning till Zoom-möte med anledning av att regeringen börjat skicka ICE-styrkor till San Fransisco. 5000 personer mötte upp virtuellt – fler fick inte plats och måste titta i efterhand. Bay Resistance, en annan av den uppsjö av organisationer som försöker försvara demokratin, ledde mötet. En manifestation dagen efter att presidenten skickat militären till staden var planerad. Men demonstranter var på plats redan samma kväll för att hindra ICE-fordonen att köra in till militärbasen. Det blev visst tumult.

Av outgrundlig anledning lyckades San Fransiscos borgmästare övertala presidenten att dra tillbaka styrkorna – presidenten meddelade nådigt att staden skulle få en chans till att reda upp sina problem.

Jag tror inte fristen kommer att vara länge. För staden kommer inte att bistå i jakten på papperslösa. San Fransisco är en sanctuary city som gör så lite den kan för att hjälpa de federala myndigheterna hitta och gripa migranter utan uppehållstillstånd. Och universitetet meddelar de anställda att det ska förbli en trygg plats för alla, oavsett migrationsstatus. De håller webbinarier på temat Know Your Rights.

Koll på ICE

Olika frivilligorganisationer gör motstånd mot ICE genom att hålla koll. The National Day Laborer Organization Network höll också ett Zoom-möte samma dag med 660 deltagare. Jag kom inte in eftersom mötet då var fullt. Nätverket, som enligt sin hemsida har över 65 medlemsorganisationer runt om i landet, har lång erfarenhet av att stötta daglönearbetare. Just nu är en huvuduppgift att hålla koll på ICE-patruller, varna dem som är i farozonen och informera dem om deras rättigheter. Adopt a Corner kallar de den verksamheten (eftersom daglönare söker jobb och också grips på speciella ställen). Nu bildas Adopt a School lokalt där jag är (eftersom ICE också koncentrerar sig på skolor för att gripa föräldrar som lämnar eller hämtar sina barn).

Motståndet är kreativt. När jag först kom till Kalifornien hörde jag talas om appen IceBlock som tagits fram för att rapportera i realtid var ICE-agenter befinner sig. Appen hade en miljon användare. Nu har Apple tagit bort IceBlock från sin App Store efter påtryckningar från regeringen. Men enligt appens hemsida funkar den fortfarande för dem som har den nerladdad.

Det senaste är att motståndet nu också talar ekonomins språk. Indivisible har dragit igång en kampanj för att få folk att säga upp sina Spotify-abonnemang. Eftersom Spotify kör annonser för att rekrytera ICE-agenter.

Stöd till de drabbade

Motstånd mot ICE fyller både funktionen att skydda jagade människor och att försvåra militariseringen av samhället. Andra aktiviteter är mest inriktade på stöd till migranter. Olika nätverk organiserar medföljare till migrationsdomstolarna och många advokater rådger gratis. Organisationen som låtit sätta upp de här anslagen på min pendeltågsstation erbjuder rättshjälp och jobbar med Rapid Response när ICE griper någon.

Juridisk rådgivning till dem som eftersöks och grips är också ett motstånd mot ICE. Skylt på pendeltågsstationen: "!Nosotros tenemos derechos!"
Juridisk rådgivning till dem som eftersöks och grips är också ett motstånd mot ICE. Skylt på pendeltågsstationen: "We have rights!"

Due Process! stod det på en del plakat i den No Kings! demo jag hade glädjen att tåga i. Det syftar på de rättsvidriga ingripandena mot migranter – maskerade styrkor griper och låser in dem. De erbjuds ingen rättshjälp. Ett sätt att försöka försvara rättigheter, eller ha underlag för att klaga när de kränks, är dokumentation.

Dokumentation

Court watchers är frivilliga som sitter på åskådarplats under migrationsdomstolens rättegångar. De antecknar för att kunna ställa makten till svars. Flera ideella organisationer i landet utbildar court watchers. De som jobbar med Adopt a corner filmar gripanden som ICE genomför.

En annan metod som jag tror kan vara effektiv, eftersom den enar människor emot regimen, är offentlig solidaritet med de värst utsatta.

Offentligt ställningstagande

Indivisible uppmuntrar butiker och matställen att sätta upp ett solidariskt anslag utanför lokalen. Anslaget deklarerar att migranter, men inte ICE, är välkomna. Jag tycker den här enkla idén är genial, men tyvärr har jag bara sett enstaka butiker eller caféer som verkligen har anslaget uppe.

Motstånd bedrivs alltså på många sätt och det handlar också om att blicka framåt och förstå hur regimen planerar.

Hindra etablering och förskansning

Att skapa nya strukturer är ett sätt för regimen att förskansa sig. Det pratas mycket om alla regeringens nerskärningar. Men stora pengar har också satsats, till exempel 45 miljarder dollar över en femårsperiod för att bygga ut ICE förvarenheter runt om i landet. En anstalt kan bli en lönande och jobbskapande affär för en fattig stad. Det permanentar politiken. Så en metod är att organisera motståndet mot att sådana enheter öppnas från början, viket är ett förslag till en lokal kampanj här.

Frukten ruttnar

Till sist: regeringens politik motiverar också annat motstånd. Delar av jordbrukssektorn är beroende av utländsk arbetskraft. I juni i år rapporterade tidskriften Newsweek att frukten ruttnar i Kalifornien, Pennsylvania, Texas och andra delstater. Därför att upp till 70% av säsongsarbetskraften inte kom för att jobba av rädsla för att bli gripna. Så regimen skapar nya motståndare på landsbygden.

Mångfaldigt motstånd

Jag har velat berätta om den motståndsmångfald som människor utvecklar här. Och jag tänker att vi kan lära oss något i Sverige. Till exempel att det som pågår just när jag skriver, att den ena efter den andra svenska kommunen vägrar att prata ”frivilligt återvändande” med regeringen inte händer en dag för tidigt. Vem vet, kanske minskar tydliga ”nej” nu risken för att maskerade specialstyrkor ska skickas på migrantjakt i svenska städer sedan.

Samtidigt vill jag inte vara naiv. Regimen här agerar snabbt och målmedvetet för att lägga under sig mer makt. Och jag befinner mig i en demokratstyrd och progressiv delstat. Landets befolkning står verkligen inte enad i solidaritet med migranterna eller i regimmotståndet. Hatet mot invandrare frodas. Och hundratusentals människor engagerar sig inte alls i politiken. Så jag ser ett utbrett och kreativt motstånd, men vad som kommer att hända under de närmaste månaderna och åren vågar jag inte sia om.

Men jag tänker blogga mer om hur olika grupper sätter sig till motvärn.

Kategorier
Auktoritarism

Den auktoritära statens inre fiender 2

Auktoritära regimer utmålar inre fiender för att utvidga sin makt och för att splittra. Kampretorik normaliserar våld och rättighetsbrott.
Krigsministern talar

Jag är i Kalifornien och jobbar. Nu förstår jag bättre varför auktoritära regimer ägnar så mycket tid åt att måla upp landets inre fiender.

Varför behöver de fiender?

Politiska partier av alla schatteringar, i regering och i opposition, behöver motståndare – så är det politiska systemet konstruerat. Men auktoritära makthavare behöver skarpa fiendebilder. De skapar övertydliga ”dom” som hotar ”oss”.

Fascismens fiendeskapande

Filosofen Jason Stanley har skrivit en lättillgänglig och läsvärd bok (finns på svenska) om hur fascism fungerar. Stanley ser auktoritarism, hierarki, renhet och kamp som fascismens centrala idéer. Och kamp kräver fiender. Därför är fiender en viktig del av ideologin och att ständigt prata om dem blir taktiskt viktigt. Stanley har nyligen lämnat sitt land för universitetet i Toronto. Här berättar han och andra som studerat fascism varför de valt att lämna hemlandet.

Historikern George Mosse analyserade den traditionella fascismens kultur, idévärld och estetik. Han förstod den som sprungen ur den manliga erfarenheten av första världskriget. Fascismens fiendeskapande var ett resultat av dess betoning av kampen.

Vad Stanley och Mosse säger är att fascism glorifierar kamp och använder kampretorik för att vinna själar och kroppar. Och vare sig en vill kalla olika delar av extremhögern för fascistisk eller inte, är det tydligt att fiendeskapandet är centralt i deras retorik.

Kampretorik blir vardag

Regimen i landet där jag befinner mig tar bestämda steg i en auktoritär riktning. Kampretoriken är vardag. Det här deklarerade presidenten i september i år när försvarsdepartementet bytte namn:

Namnet ”Krigsdepartementet” (…) visar vår förmåga och vilja att slåss och vinna krig för vår nations räkning med omedelbar beredskap – inte bara att försvara oss. Detta namn skärper departementets fokus på våra egna nationella intressen och våra motståndares fokus på vår vilja och beredskap att föra krig för att säkra det som är vårt. Jag har därför beslutat att detta departement åter ska kallas Krigsdepartementet och att dess chef ska bära titeln krigsminister.

Både presidenten och krigsministern glorifierar ständigt våldet. När krigsministern den 19 oktober talade till Marinkåren som fyller 250 år, fick den militära publiken höra vilka de är: de som ”kill bad guys”, de som ”break things for a living”. Det är visserligen sant att deras jobb är att döda och förstöra, men jag tror ändå publiken blev lite brydd över att få denna sanning serverad på det här sättet. Eller i varje fall var hurraropen mer tveksamma efter det uttalandet än under andra delar av talet.

Militären har just för åtminstone sjunde gången beskjutit och sänkt en båt på internationellt vatten. Presidenten ler och kallar de dödade knarksmugglare. Och det är möjligt att de var, men de har inte precis behandlats som misstänkta brottslingar. Deras namn är okända. Stormakten dödar dem som fiendesoldater i ett krig.

Knarksmugglarna är yttre fiender. De kan behövas för att mobilisera en befolkning för att till exempel storsatsa på militären. Rally round the flag som det heter. Inre fiender kan användas för samma och fler syften.

Bygga upp ett hot att kunna slå till emot

När retoriken går ut på att vårt land hotas inifrån är det lätt att också kräva hårdare politik, inskränkta rättigheter, mer övervakning, hårdare straff och till sist militarisering. Alltså exakt det som pågår i landet där jag befinner mig. Presidenten skickar trupper till städer i delstater där demokraterna styr. Mot delstatsguvernörers och borgmästares vilja. Meningen, säger han och andra ministrar, är att militären ska bekämpa brottsligheten och försvara specialstyrkorna som skickats för att gripa ”illegala främlingar”.

Skapa splittring

En regim kan också använda inre fiender för att splitta befolkningen. Social identitetsteori utvecklades genom socialpsykologiska experiment på 1970-talet. Experimenten visade hur lätt det är att få folk att favorisera den grupp som de själva tycker sig tillhöra. I experiment med konstruerade grupperingar räckte det ofta att berätta för försökspersonerna vilken kategori de tillhörde för att få dem att värdera den ”egna” gruppen högre. Extremhögern utnyttjar den här psykologiska mekanismen till max. Och den passar väl för fascismens fiendeskapande.

Hacka in ideologin

Som bekant har hatretoriken kommit att förgifta det offentliga samtalet i flera länder. Det är fascismens språk (även om andra än fascister också talar det). Hatretoriken hjälper regimer att normalisera extraordinära åtgärder. Den kan få oss att betrakta politiken som en kamp som kräver våld. Och den normaliserar att rättigheter sätts ur spel. Misstänkta knarksmugglare (som eventuellt är fiskare) ska inte lagföras, de ska dödas. Personer som kanske saknar uppehållstillstånd kan gripas på gatan, på arbetsplatsen eller i sitt hem, föras bort av beväpnade och maskerade specialpoliser och fängslas.

Men attackerna mot människor som misstänks för att vara ”illegala” har också mött många typer av motstånd, inte bara demonstrationer i vissa städer. Och politikens konsekvenser skapar nya motståndare mot regimen. Det skriver jag om nästa gång.

Kategorier
Auktoritarism

Den auktoritära statens inre fiender 1

”Illegala främlingar” görs till inre fiender i den auktoritära statens maktbygge – från hatretorik till militarisering och demokratins urholkning.
“Illegal alien” enligt AI

Jag är i Kalifornien och jobbar. Först nu börjar jag förstå hur viktiga inre fiender är i byggandet av en auktoritär stat.

”Illegala” som den auktoritära statens inre fiender

Presidenten och hans ministrar har visserligen många verkliga och påhittade motståndare att hålla reda på. Men just nu är den auktoritära statens viktigaste inre fiender the illegal aliens. Regeringsföreträdare använder ständigt termen: ”illegal utlänning” eller ”främling”. Att kalla en person ”illegal” är förstås avsiktligt nedsättande. Din granne som låtit renovera huset svart har begått en illegal handling. Men du säger inte att hon är illegal.

Regeringskritiska medier säger hellre undocumented om personer som är i landet utan papper på att få vara det.

Det hatkapital mot migranter, speciellt papperslösa, som delar av högern byggt upp under decennier, ger nu utdelning. Det märks i både ord och handling.

”Illegala” i försvaret av nedskärningspolitiken

Nu pågår ju en shutdown med de federala ekonomiska medlen låsta eftersom regeringens budget inte fått tillräckligt stöd i båda kamrarna. Statsanställda är permitterade utan lön. Vissa statsanställda, bland annat militären, tvingas jobba ändå. Obetalt. Stödprogram står utan finansiering. Det är mycket otryggt att inte veta hur vi ska få mat på bordet, konstaterade en ensamstående mamma i nyhetssändningen. Shutdown är alltså inte populärt. Att president, regering, och kongressledamöter fortsätter att jobba med lön gör knappast nedstängningen mer lättsmält.

Partierna skyller förstås på varandra. Demokraterna vägrade godkänna budgeten därför att den gör sjukvården för fattigare grupper dyrare. Det är deras försvar för nedstängningen. Republikanerna försvarar sig med ett återkommande argument: nedstängningen är demokraternas fel för att de vill ge de ”illegala främlingarna” sjukvård på skattebetalarnas bekostnad. De låter allt gå i stå för att kunna strö pengar över de illegala!

Republikanernas försvar ät till största delen lögn – papperslösa har inte tillgång till sjukvård nu och skulle inte få det med demokraternas förslag. Utom i nödfall i vissa lägen. CNN reder ut frågan här.

Men vem som ljuger är inte poängen. Utan att exemplet illustrerar hur republikanerna och andra på högerkanten har lyckats etablera den ”illegala främlingen” som central fiende. Dessa demoniserade personer är nu de viktigaste av den auktoritära statens inre fiender. Högern har gjort det så effektivt att själva påståendet att demokraterna vill subventionera den här fiendegruppens sjukvård (vilket de alltså inte driver) blir ett tungt slagträ.

Den här fiendegruppen blir också mycket praktisk att använda när president och regering vill tillskansa sig mer makt genom handling, militär handling. De använder de ”illegala” för att motivera militariseringen.

”Illegala” som ursäkt för att skicka trupper

ICE står för Immigration and Customs Enforcement, en federal polismyndighet som bland annat ska skydda landet mot olaglig invandring. De kan arrestera personer de misstänker är illegalt i landet, helt utan misstanke om kriminalitet. De arbetar beväpnade och maskerade. Just nu åker ICE- grupper runt och sprider skräck bland framför allt migranter. Att de är maskerade och inte måste legitimera sig har lett till att andra kunnat låtsas vara myndighetspersoner och skrämt och rånat till exempel latinamerikaner i USA.

Det här har orsakat protester i många städer. (Jag ska berätta om det i en annan blogg.) Folk demonstrerar mot ICE och hjälper dem de jagar att komma undan. Regimen använder protesterna som förevändning för att skicka militären till delstater där demokraterna styr. Trots att guvernörer och borgmästare där ljudligt motsätter sig det. De ser inga ordningsproblem som den lokala polisen inte kan hantera. Ett annat regeringsargument är att en viss stad har så hög brottslighet att en insats av de nationella styrkorna krävs. Brottslingarna sägs ofta vara just ”illegala främlingar”. Nu kan de ”illegala” alltså användas i ytterligare ett argument: ICE-personalen måste skyddas och få utföra sitt arbete ifred.

Sveriges läxa

Detta ser sannerligen ut som en genomtänkt strategi i en pågående militarisering. Vi behöver förstå det i Sverige. När de styrande utser en grupp till inre fiende kan det vara en strategi för att stärka greppet över hela befolkningen och ett hot mot demokratin.

Den välkända versen av Martin Niemöller påpekar att alla till slut drabbas i diktaturen om vi inte skyddar varandra:

Först kom de för socialisterna,
och jag teg — jag var ju inte socialist.

Sedan kom de för fackföreningsfolket,
och jag teg — jag var ju inte med i någon fackförening.

Sedan kom de för judarna,
och jag teg — jag var ju inte jude.

Sedan kom de för mig —
och då fanns det ingen kvar som kunde tala för mig.

Jag vill lägga till att attackerna mot de inre fienderna också kan vara en integrerad del av själva maktövertagandet. På ett sätt som jag inte förstått tidigare.

Men varför är den här utstötningspolitiken mot inre fiender så viktig för högerauktoritära rörelser i allmänhet? Om det handlar nästa blogg.

Kategorier
Social klass

Klimatomställning och klass 3

Vad är rätt klasspolitik för klimatomställning? I den förra och förrförra bloggen refererade jag en tysk studie av hur social klass är kopplad till synen på klimatomställning. Här berättar jag om författarnas förslag till omställningspolitik.

Omställningspolitik

Jag antar att grupperna av omställningsvilliga och omställningsmotståndare i den tyska studien på ett ungefär motsvarar grupper i Sverige. Så det studiens författare föreslår för Tyskland tror jag är gångbart här.

Offentliga satsningar och omfördelning

Författarna föreslår offentlig utbyggnad av infrastruktur för mobilitet, byggnader, energiförsörjning, kollektivtrafik, skolor med mera. Satsningarna ska möjliggöra ett hållbart samhälle och motverka socialt skadliga och klimatskadliga praktiker. Satsningen gynnar marginaliserade grupper. Den skulle också kunna få förfördelade grupper som uppfattar omställning som hotfull att betrakta inskränkningar av ohållbara praktiker som legitima. Det här liknar idéerna om en Green New Deal som drivits bland annat av vänstern i USA. Förhoppningen är att inte bara de redan omställnings- och omfördelningsvilliga ska omfamna den här politiken. Nej, den skulle också kunna tala till många av de som studien klassade som defensiva motståndare och som lever under knappa förhållanden.

Som många andra konstaterar författarna att transformationen står och faller med omfördelning. Först och främst måste vi begränsa högutsläpparnas ekonomiska möjligheter att släppa ut. Det kan göras med höjda skatter, översta inkomstgränser, arvsskatt med mera. Lagar som begränsar det mest skadliga beteendet, som att äga och flyga privatjets, kan behövas. Det krävs också en omfördelning av den makt som förmögenheter ger. Den tyska studien, liksom annan erfarenhet, visar att mentalitetsgruppen liberala tillväxtoptimister skulle motsätta sig omfördelningen. Men övriga grupper skulle kunna ansluta till en sådan politik, menar författarna.

Sufficiens – tillräcklighet

En grundpelare i omställningen är att vi behöver reducera produktionen, och därför konsumtionen, till det som är tillräckligt. Vi måste reducera den till en nivå som håller oss inom de planetära gränserna, samtidigt som alla har tillräckligt för ett drägligt liv. Munkmodellen helt enkelt – som antagligen i princip är möjlig för planetens befolkning. Alla de omställningsvilliga mentaliteterna stöder det här i ord, även om bara en mindre grupp lever som de lär. Men här finns hopp vad gäller vissa av motståndsgrupperna som lever med knappa resurser. De är vana vid att nöja sig med det som är tillräckligt. Och lämnar som bekant betydligt mindre ekologiska fotavtryck än de med större resurser. Idén om en omfördelning som lämnar alla med tillräckligt men ingen med överflöd kan vara lättare att ta in för de här grupperna än för de priviligierade.

Demokratiskt utvecklade nya sätt att styra samhället

Ett samhälle där ekonomin inte drivs för vinst utan för en fösörjning som är tillräcklig måste styras annorlunda än idag. Det kräver nya makt- och kanske också beslutsstrukturer. Det nya samhället måste diskuteras fram. Och det kan inte bara vara de omställningsvilliga, välutbildade, de som redan tidigare deltagit i debatten, som ska utforma det nya samhället. Många ur den defensiva gruppen, som lever i knapphet och uppfattar förändring som ett hot, behöver delta i den demokratiska diskussionen. De har intressen att driva som personer i tidigare mer priviligierade klasspositioner inte kommer att driva åt dem.

Offentliga satsningar och omfördelning. En produktion som ger oss tillräckligt för att leva ett drägligt liv men som inte saboterar våra chanser att existera på planeten. Och en demokratisk process för att omdana samhället. Det här är inga nya förslag och jag gissar att många som läser den här texten redan längtar efter en sådan politik. Men klassanalysen gör det tydligare varför den behövs.

Kategorier
Social klass

Klimatomställning och klass 2

Inställning till samhälle och klimatomställning är kopplad till social klass. Den här bloggen berättar vad en tysk studie hittade om omställningsmotståndare.
Vill han verkligen ställa om? AI-genererad bild

I min förra bloggtext berättade jag om en tysk enkätstudie som delade in befolkningen i olika ”mentaliteter”. Synen på klimatomställning och samhälle skiljde sig mellan mentaliteterna och det fanns en koppling till social klass. Jag beskrev de grupper som ville ställa om. Här refererar jag vad studien säger om omställningmotståndare.

Omställningsmot-ståndare

Studien hittade två huvudgrupper av omställningsovilliga med tre mentaliteter i vardera.

Tillväxtorienterade och konservativa

De här personerna sätter för det mesta tillväxt före ekologiska mål. De utgjorde 36 procent av de svarande.

  • Den liberala tillväxtoptimisten är ofta en högavlönad, välutbildad man. Han tror starkt på sin egen handlingsförmåga, inser att han tillhör samhällseliten och söker maktpositioner. Marknader och globalisering är något han gillar. Självklart röstar han borgerligt. Han tolererar bara omställning som inte påverkar de egna privilegierna. Denne man är bilburen, flyger ofta och gillar sin möra köttbit. Han har de högsta privata växthusgasutsläppen i undersökningen. Här finns tyvärr många likheter med svenska ministrar. Jag misstänker starkt Pourmokhtari för att vara liberal tillväxtoptimist, trots hennes kön.
  • Den ekokonservativa är en man eller kvinna med genomsnittlig utbildning och inkomst, som ofta bor på landsbygden. Hen är bekymrad över synlig miljöpåverkan, som den tyska skogens tillstånd. Men hen är skeptisk till samhällsomställning och känner sig hotad av globalisering. Hen ogillar helt enkelt förändring men kan godkänna stränga regler för att skydda naturen. Föredrar mainstreampartier. Hen är sparsam, vilket bidrar till att hålla utsläppen nere.
  • Den harmonisökande konformisten är i allmänhet en kvinna med genomsnittlig inkomst och utbildning i en tysk by. Hon ser sig som maktlös. Stöttar samhälleliga normer och söker gemenskap. Hon vill ha harmoni och undvika sociala konflikter, är till exempel kritisk till klimatprotester. Ofta röstar hon borgerligt och är inte själv politiskt aktiv. Tar bilen, cyklar inte. Åstadkommer genomsnittliga utsläpp.

En politik för de tillväxtorienterade konservativa?

Problemet med liberala tillväxtoptimister är att de så ofta sitter vid makten. De lyssnar inte. Det skulle kunna vara annorlunda med de båda andra grupperna. Naturen betyder något för den ena och den andra söker gemenskap och harmoni. Kan en omställningsprocess som tydligt värnar naturen och erbjuder gemenskap vara en väg framåt?

Den andra övergripande gruppen av omställningsmotståndare drivs av andra känslor och idéer.

Defensiva omställningsmotståndare

De här personerna är uppgivna inför eller hatar vad de uppfattar som överväldigande omvälvningar. De betraktar sin egen sociala position som hotad. De utgjorde 26 procent i undersökningen.

  • Den instrumentella tillväxtindividualisten är typiskt en man med kort utbildning och inkomst under snittet. Han ser livet som en kamp och den egna situationen som prekär. Världen är fientlig!  Bara de svaga strävar efter harmoni med andra människor eller med naturen, menar han. Han motsätter sig varje inskränkning i den personliga friheten, liksom i marknadsfriheten. Nationen måste stå på sig i kampen om resurser, hävdar han. Givetvis tar han avstånd från proekologiska, tillväxtkritiska föreställningar. Ratar av princip ekologiska produkter, äter mycket kött, kör ofta bil och flyger gärna. Hans utsläpp ligger klart över genomsnittet. I Sverige skulle han dras till SD.
  • De flesta med mentalitetstypen regressiv förändringsaversion är kvinnor, ofta med kort utbildning och låg inkomst som bor i en liten eller medelstor stad. Typpersonen uttrycker stark motvilja mot samhällsförändring och är ganska likgiltig för ekologiska aspekter. Bejakar tillväxt. Hon är inte konkurrensinriktad utan längtar efter gemenskap och harmoni. Politiken, de etablerade medierna, digitalisering, vetenskap och globalisering gör henne arg. Ofta röstar hon inte, eller så röstar hon på radikalhögerpartiet. Hon är kritisk till klimatrörelsen och är sällan själv politiskt engagerad. Bil kör hon inte så mycket och åstadkommer genomsnittliga utsläpp.
  • Den sista mentalitetstypen är tillbakadragen. En kvinna eller man med låg inkomst och kort utbildning som ofta bor i en by. Hen upplever sig som maktlös, förfördelad och osäker. Samhällsförändring är för krävande. Proekologiska och tillväxtkritiska idéer tar hen avstånd ifrån. Hen drar sig undan samhället, politiken uppfattas som oviktig för den egna personen. Röstar lite oftare än snittet på ytterhögern eller socialdemokraterna. Hen lever sparsamt av ekonomisk nödvändighet och utsläppen ligger något under genomsnittet.

En politik för de defensiva?

De här omställningsmotståndarna lever med mer begränsade möjligheter än de flesta tyskar och de motsätter sig förändring därför att den är hotfull. De hårdföra instrumentella tillväxtoptimisterna värvas inte för omställning på en fikarast, men det finns bättre och sämre budskap till dem. Jag tror det borde handla om en omställning som minskar ojämlikheten till deras fördel. Det gäller också för de båda andra mentaliteterna.

Hur skulle en övergripande omställningspolitik utifrån den här klassanalysen utformas? Forskarna bakom studien har ett bud på det som jag kommenterar i nästa blogg.

Kategorier
Social klass

Klimatomställning och klass 1

En ny studie visar klassmönstret för vilka som vill ställa om till ett fossilfritt sammhälle och vilka som motsätter sig i Tyskland. AI-genererad bild av en typisk omställnigsvän - en välutbildad kvinna med god inkomst som handlar second hand.
Typisk omställare? Välutbildad kvinna med god inkomst som handlar second hand i Berlin men kanske själv har rätt höga växthusgasutsläpp. AI-genererad bild.

Vem står mot vem i omställningsfrågan? Hur hänger vilja till klimatomställning och klass ihop?

De omställningsvilliga

Vem står mot vem i omställningsfrågan? Proteströrelser, miljöorganisationer, många ungdomar, regeringar i utsatta länder, FN och många partier – mest gröna och de på vänsterkanten – är för klimatomställning. De kräver fossilfrihet och jämlikhet.

Andra är motståndare. En liten grupp försvarar sina intressen i fossilindustri och köttproduktion med näbbar, klor, lobbying och våld när det behövs. En grupp superrika som orsakar enorma växthusgasutsläpp gillar inte heller idén om omställning och minskad konsumtion för de rika. Extremhögerpartierna och många andra partier är emot, de med.

Men vad är mönstret bakom vilka som är för och emot? Vi vet att social klass spelar stor roll för hur människor lever och för våra värderingar och val. Men i klimatfrågan har vi dålig kunskap om klassmönstren. Hur hänger klimatomställning och klass ihop? Problemet med att inte veta är att det blir oklart vad samhällsomställningen behöver handla om.

Klimatomställning och klass i Tyskland

En ny tysk studie sätter tänderna i problemet. Ett representativt urval av Tysklands befolkning ombads 2021/2022 besvara en enkät med tre slags frågor. Frågorna handlade dels om svarspersonernas inställning till sitt eget liv, sociala relationer, naturen, ekologiska frågor, samhällsomställning med mera. Dels fanns frågor om vardagspraktiker med betydelse för klimat och miljö, till exempel mat- och resvanor. Ett tredje frågebatteri handlade om yrke, utbildning, inkomst, ekonomiska tillgångar, anställning i privat eller offentlig sektor, kön med mera.

Utifrån enkätsvaren kunde forskarna placera varje individ i en social position och analysera hur personer i just den positionen tenderade att se på klimatomställning. Och hur mycket växthusgaser de släppte ut.

Synen på klimatomställning och klass hänger ihop. Idéer formas av erfarenheter och erfarenheterna är olika för fattiga och rika, för låg- och högutbildade, för kvinnor och män. Svarspersonernas idéer och inställningar klustrade sig därför i vad forskarna kallar olika mentaliteter, tydligt kopplade till social position.

Mellan de olika mentaliteterna går konfliktlinjerna om omställningen. Nio mentaliteter kunde placeras in i övergripande grupper. I den första finns tre typer av omställningsvilliga som sammantaget utgör 26 procent av de tillfrågade. De här tyskarna vill ha en genomgripande samhällsomställning och en jämlik värld. De är ofta tillväxtkritiska. Jag sammanfattar (och hårdrar lite).

Olika slags omställare

  • Den progressivt självförverkligande kallas en av mentaliteterna. Typpersonen är en välutbildad kvinna med god inkomst som bor i storstad (ofta Berlin) och är politiskt progressiv. Hon vill förverkliga sig själv! Inte genom prylar, de är ointressanta. Upplevelser är vad hon söker. Hon röstar grönt, engagerar sig i klimatrörelser och är aktiv på sociala medier. Äter sällan kött och köper ekologisk mat och begagnat. Men strävan efter självförverkligande och de goda inkomsterna gör att hon flyger ganska ofta och har en stor bostad. Så trots att hon säkert ser sig som duktig när hon avstår från biffen och köper second hand ligger hennes växthusgasutsläpp på genomsnittet för de utfrågade. Jag rodnar när jag ser drag av henne i mig själv. Tror att många läsare av den här bloggen känner en och annan svensk som passar in här.
  • En annan mentalitetstyp är den ekosocialt aktiva medborgaren, en välutbildad kvinna eller man med god ekonomi som bor i en större eller mellanstor stad, ofta i förort. Hen är kritisk till kapitalism och ekonomisk tillväxt och vill se jämlikhet. Röstar vänster eller grönt, är aktiv i klimatrörelsen och stöder en ingripande politik för att ställa om till fossilfrihet. Till skillnad från de självförverkligande anpassar hen verkligen sitt vardagsliv och hamnar i den grupp som orsakar de näst lägsta utsläppen. Många av mina vänner, och delvis jag själv, hamnar här. En och annan bloggläsare gör det också.
  • Den ekosocialt reduktionistiska mentaliteten bärs ofta av en man med medelinkomst; utbildningsnivån varierar, han bor i stadens utkant. Han tar avstånd från hedonism och självförverkligande och lever medvetet knappt, vill klara sig med det nödvändiga. Även han röstar vänster eller grönt och är ofta tillväxtkritisk. Han sympatiserar ofta med klimatrörelsen men är själv inte så politiskt aktiv. Cyklar istället för att ta bil, flyger sällan. Han har de lägsta utsläppen av alla i undersökningen.

De omställningvilligas betydelse

Så där har vi de omställningsvilliga tyskarna. Tyvärr utgör de bara en fjärdedel av befolkningen. Men många är välutbildade och har inflytelserika samhällspositioner så det behövs att de aktiverar sig för förändring (vilket många av dem ju redan gör). De borde också föregå med gott exempel genom sitt eget sätt att leva, fastän deras goda inkomster tillåter dem höga utsläpp. Jag tror att en svensk undersökning också skulle hitta de här grupperna.

Men vilka är omställningsmotståndarna? I nästa blogg berättar jag vad den tyska studien hittade om dem.

Kategorier
Klimatanpassning

Klimatanpassning och rättvisa

Anpassning till det förändrade klimatet är nödvändig när upphettningen slår sönder människors försörjningsmöjligheter. Klimatanpassning och rättvisa kan gå hand i hand, som i ett projekt i El Salvador.

Klimatanpassning och rättvisa kan gå hand i hand. Sedan några år tillbaka har kaffeodlingskooperativet i El Espino på vulkanen i San Salvador lyckats med två saker: att anpassa sina odlingar till det förändrade klimatet och att åstadkomma lite mer jämlikhet i världen. Dessutom har de bidragit till minskade koldioxidutsläpp.

Projektmål: klimatanpassning och rättvisa

El Salvador, det lilla tättbefolkade landet där kaffeodling är ett viktigt inslag i ekonomin, drabbas redan hårt av uppvärmningen. Klimatförändringarna i kombination med skogsavverkning skapar torka och utsatthet för skogsbränder. Extrema väderhändelser leder till översvämningar och jorderosion. Kaffeodlingen påverkas negativt och många kaffebönder är dessutom prisgivna till världsekonomin genom beroendet av en enda vara. Kvinnliga kaffeodlare är speciellt utsatta med sämre tillgång till jord, krediter och inflytande.

CityAdapt är ett FN-initiativ som jobbar med naturbaserad klimatanpassning. Det projekt som omfattade kaffeodlarna i El Espino avsåg att hjälpa dem att anpassa sina odlingar. Men projektet hade också ett mål som är helt centralt för klimaträttvisa: att stärka kvinnors försörjningsmöjligheter och inflytande.

I inledningen av projektet genomförde CityAdapt fokusgrupper med kaffeodlarna för att kartlägga deras problem. De diskuterade både de ökande klimatskadorna och de kvinnliga kaffeböndernas större utsatthet. Det visade sig att de kvinnliga odlarna hade bättre koll på läget och kunde föreslå fler lösningar än de manliga odlarna.

Naturbaserad anpassning

Kakao
Kaffekollektivet i El Spinosa, El Salvador, har diversifierat sina grödor. Här kakao och kaffe.
Kaffe

De naturbaserade lösningarna i det här fallet bestod i att plantera flera sorters kaffe och även kakao och fruktträd för att komma ifrån beroendet av en enda gröda. Vidare grävdes avrinningsdiken som hindrar översvämningar och erosion. De långa dikena tillåter vattnet att gå in i jorden, som då behåller fuktigheten.

Barriärer av dött material, till exempel stenar, byggdes för att stoppa upp vattenflödena. Levande barriärer av tätt planterade växter konstruerades också. Även de stoppar upp vattenflödet och kan skydda odlingarna från hård vind.

Ett annat viktigt inslag i projektet var att återplantera träd, inte minst kaffeträd. Det bidrar inte bara till mer hållbar odling på sikt utan också till att ta upp koldioxid.

Ökad jämlikhet och social förändring

Men projektet innebar också förändring till de kvinnliga kaffeodlarnas fördel. Stärkta av sitt deltagande, som bland annat innefattade diskussioner om kvinnors och mäns situation, startade kvinnliga kaffebönder i El Espino en gemensam grönsaksodling. Den hjälper dem hålla nere matkostnaderna. Kvinnorna har också en grupp där de sparar pengar för mindre lån till varandra, vilket stärker deras oberoende. Under projekttiden valdes för första gången en kvinna till ledare för odlarkollektivet i El Espino – en inspiration för andra kvinnor!

Anpassning som ger hopp

Vad vi behöver allra mest är en drastisk minskning av växthusgasutsläppen och stopp för skövlingen av naturen. Hittills har jag personligen knappt orkat tänka på hur mycket möda och resurser som måste satsas på anpassningen av våra samhällen för att motverka de ökande skadorna. Det är så svidande bittert att krafterna måste läggas på att hålla emot de allt större förändringarna när alla resurser behövs för att stoppa utsläppen och bygga om världen.

Men anpassning är nödvändig. När klimatanpassning och rättvisa går hand i hand känns det bra. När anpassningsåtgärderna dessutom bidrar till att minska växthusgasutsläppen känns det ännu bättre.