Indivisible har kontaktat Guinness rekordbok för att anmäla No Kings den 28 mars som kandidat till världens största demo någonsin. Idag, måndagen före marschen på lördag, räknar de in över 3000 hittills planerade och anmälda events.
Inga diktatorer i Stockholm
Eventen inkluderar flera stödmanifestationer i Europa, inklusive en i Stockholm. Stockholms-arrangörerna kallar sin demo för No Dictators eftersom Sverige är en monarki. Som inbiten antimonarkist skulle jag gärna protestera mot Trump och svensk monarki samtidigt. Men jag tror mig fatta arrangörernas poäng: det är inte kungar i allmänhet som protesten gäller utan att folk agerar som kungar i länder där det inte finns några.
De svenska arrangörernas take ligger helt i linje med No Kings allmänna idé: bredd, bredd, bredd! I de här manifestationerna ska alla kunna samlas som inte står ut med det auktoritära maktövertagandet i USA. Ledsna och lidande liberaler, deprimerade och desillusionerade demokrater, vredgade och visionära vänsterkrafter ska kunna tåga tillsammans. I Sverige innefattar inbjudan förstås även rojalister.
Förutom idén om att bygga ett motstånd som är så omfattande som möjligt har de här jättemarscherna andra syften. De kan vara värda att reflektera över. Ledarna för Indivisible nationellt (fast de inte vill kalla sig ledare) Leah Greenberg och Ezra Levin, upprepar ofta att inga enstaka demonstrationer är stora nog för att besegra Trump-regimen. Nej, de är en taktik som är en del av en vidare strategi.
Nya aktivister och kollektiv identitet
Ett syfte med manifestationerna är att värva aktivister. Indivisibles företrädare pratar om hur viktigt det är att ge människor som deltar i No Kings chans att engagera sig lokalt. Planera ett möte inom ett par veckor efter No Kings för att nå nya intresserade, manar de.
Och så ska No Kings hjälpa till att bygga en kollektiv identitet. Det handlar om att skapa en motståndsidentitet både lokalt och över hela USA. Den som tågar med andra bakom samma banderoller och under plakat med liknande budskap är del i ett gemensamt projekt. Ett projekt som är både rationellt och känslomässigt.
Mod smittar
Ett tredje syfte är att ge andra hopp och energi – ”courage is contagious” är en slogan. Och det hänger ihop med det kanske viktigaste av allt: att bryta passiviteten och känslan av att det som händer är oundvikligt.
För i analysen av vad det är Trump & Company gör, pekar Indivisble på en underliggande taktik. Kanonaden av vansinniga och skrämmande åtgärder – kriget i Iran, bärsärkagången mot forskning och undervisning på universiteten, attackerna på transpersoner, ICE härjningar, angreppen på press, teve och enskilda kritiker och allt annat som regeringen satt igång – handlar också om att överväldiga motståndarna. På så sätt vill de få alla att var för sig titta ner i backen och bestämma att stormen är för stark. Så häftig att det bara gäller att ta skydd tills den bedarrat. Därför att inget kan göras. Det fiffiga med strategin från MAGAs synvinkel är att när människor väl börjat tro att inget kan göras blir föreställningen självuppfyllande. Och ingen gör motstånd.
Det är inte främst genom våld som det auktoritära styret kommer till makten utan genom samtycke. Genom att var och en tittar ner i marken kan maktövertagandet fortsätta ostört. Den kollektiva känslan frodas att Donald Trump är oundviklig och att hans regerande är det nya normala.
No Kings 28 mars synar Trumps bluff
Så en viktig funktion för No Kings är att bryta känslan av att maktövertagandet är oundvikligt. No Kings första mål är att syna bluffen, säger arrangörerna. För det som händer är varken normalt eller oundvikligt.
Just det här tänker jag vi kan lära oss något av i Sverige. Det gör det spirande motståndet mot Tidö-regeringens angrepp på invandrade svenskars rättigheter så viktigt.
Det är nämligen inte normalt att stora grupper människor misstänkliggörs och straffas för att de inte är födda i Sverige. Att personer som inte är misstänkta för brott låses in i veckor och månader är högst onormalt. Att människor som vuxit upp i Sverige och inte har något annat hemland plötsligt får veta att de inte hör hemma här, det är faktiskt allt annat än normalt. Och att människor som inte har något annat ”hemma” än Sverige utvisas till diktaturer har hänt förr, men inte på flera decennier som inslag i en politik som beskrivs som normal.
Det finns inte heller något i den här politiken som är oundvikligt. Den förs eftersom tillräckligt många har röstat fram sd och de har blivit starka nog för att ställa villkor i svensk politik.
Det är faktiskt inte heller riktigt normalt att anse att ett av de rikaste och tryggaste länderna i världen (jo, Sverige är faktiskt det, bland de 20 rikaste länderna sett till BNP per capita och på plats 143 av 205 vad gäller andelen mord per 100 000 invånare, enligt denna wiki-beräkning) knappt har möjlighet att ta emot flyktingar. Kanske kommer vi tillbaks till insikten att Sverige faktiskt kan ta emot rätt många flyktingar när vi väl synat och genomskådat bluffen att det som Tidö-partierna sysslar med är normalt och oundvikligt.
Så länge håller jag tummarna för att No Kings 28 mars hamnar i Guinness rekordbok.
