Jag är i Kalifornien och jobbar. Nu förstår jag bättre varför auktoritära regimer ägnar så mycket tid åt att måla upp landets inre fiender.
Varför behöver de fiender?
Politiska partier av alla schatteringar, i regering och i opposition, behöver motståndare – så är det politiska systemet konstruerat. Men auktoritära makthavare behöver skarpa fiendebilder. De skapar övertydliga ”dom” som hotar ”oss”.
Fascismens fiendeskapande
Filosofen Jason Stanley har skrivit en lättillgänglig och läsvärd bok (finns på svenska) om hur fascism fungerar. Stanley ser auktoritarism, hierarki, renhet och kamp som fascismens centrala idéer. Och kamp kräver fiender. Därför är fiender en viktig del av ideologin och att ständigt prata om dem blir taktiskt viktigt. Stanley har nyligen lämnat sitt land för universitetet i Toronto. Här berättar han och andra som studerat fascism varför de valt att lämna hemlandet.
Historikern George Mosse analyserade den traditionella fascismens kultur, idévärld och estetik. Han förstod den som sprungen ur den manliga erfarenheten av första världskriget. Fascismens fiendeskapande var ett resultat av dess betoning av kampen.
Vad Stanley och Mosse säger är att fascism glorifierar kamp och använder kampretorik för att vinna själar och kroppar. Och vare sig en vill kalla olika delar av extremhögern för fascistisk eller inte, är det tydligt att fiendeskapandet är centralt i deras retorik.
Kampretorik blir vardag
Regimen i landet där jag befinner mig tar bestämda steg i en auktoritär riktning. Kampretoriken är vardag. Det här deklarerade presidenten i september i år när försvarsdepartementet bytte namn:
Namnet ”Krigsdepartementet” (…) visar vår förmåga och vilja att slåss och vinna krig för vår nations räkning med omedelbar beredskap – inte bara att försvara oss. Detta namn skärper departementets fokus på våra egna nationella intressen och våra motståndares fokus på vår vilja och beredskap att föra krig för att säkra det som är vårt. Jag har därför beslutat att detta departement åter ska kallas Krigsdepartementet och att dess chef ska bära titeln krigsminister.
Både presidenten och krigsministern glorifierar ständigt våldet. När krigsministern den 19 oktober talade till Marinkåren som fyller 250 år, fick den militära publiken höra vilka de är: de som ”kill bad guys”, de som ”break things for a living”. Det är visserligen sant att deras jobb är att döda och förstöra, men jag tror ändå publiken blev lite brydd över att få denna sanning serverad på det här sättet. Eller i varje fall var hurraropen mer tveksamma efter det uttalandet än under andra delar av talet.
Militären har just för åtminstone sjunde gången beskjutit och sänkt en båt på internationellt vatten. Presidenten ler och kallar de dödade knarksmugglare. Och det är möjligt att de var, men de har inte precis behandlats som misstänkta brottslingar. Deras namn är okända. Stormakten dödar dem som fiendesoldater i ett krig.
Knarksmugglarna är yttre fiender. De kan behövas för att mobilisera en befolkning för att till exempel storsatsa på militären. Rally round the flag som det heter. Inre fiender kan användas för samma och fler syften.
Bygga upp ett hot att kunna slå till emot
När retoriken går ut på att vårt land hotas inifrån är det lätt att också kräva hårdare politik, inskränkta rättigheter, mer övervakning, hårdare straff och till sist militarisering. Alltså exakt det som pågår i landet där jag befinner mig. Presidenten skickar trupper till städer i delstater där demokraterna styr. Mot delstatsguvernörers och borgmästares vilja. Meningen, säger han och andra ministrar, är att militären ska bekämpa brottsligheten och försvara specialstyrkorna som skickats för att gripa ”illegala främlingar”.
Skapa splittring
En regim kan också använda inre fiender för att splitta befolkningen. Social identitetsteori utvecklades genom socialpsykologiska experiment på 1970-talet. Experimenten visade hur lätt det är att få folk att favorisera den grupp som de själva tycker sig tillhöra. I experiment med konstruerade grupperingar räckte det ofta att berätta för försökspersonerna vilken kategori de tillhörde för att få dem att värdera den ”egna” gruppen högre. Extremhögern utnyttjar den här psykologiska mekanismen till max. Och den passar väl för fascismens fiendeskapande.
Hacka in ideologin
Som bekant har hatretoriken kommit att förgifta det offentliga samtalet i flera länder. Det är fascismens språk (även om andra än fascister också talar det). Hatretoriken hjälper regimer att normalisera extraordinära åtgärder. Den kan få oss att betrakta politiken som en kamp som kräver våld. Och den normaliserar att rättigheter sätts ur spel. Misstänkta knarksmugglare (som eventuellt är fiskare) ska inte lagföras, de ska dödas. Personer som kanske saknar uppehållstillstånd kan gripas på gatan, på arbetsplatsen eller i sitt hem, föras bort av beväpnade och maskerade specialpoliser och fängslas.
Men attackerna mot människor som misstänks för att vara ”illegala” har också mött många typer av motstånd, inte bara demonstrationer i vissa städer. Och politikens konsekvenser skapar nya motståndare mot regimen. Det skriver jag om nästa gång.