november 2024 - Rödgrönt

I SF-författaren Kim Stanley Robinsons nyktra men hoppfulla framtidsfantasi lyckas mänskligheten rädda en beboelig planet med hjälp av en myriad olika politiska och praktiska initiativ och strategier, vetenskap och en del tur. Jag tog till mig av fantasin därför att jag tror på de grundförutsättningar som Robinson ställer upp: vi måste vända utsläppskurvan för växthusgaser, stoppa massutdöendet av djur och växter och skapa en mycket jämlikare värld. De tre hänger ihop.

Men jag dras också till berättelsen därför att den säger: låt tusen motståndsblommor blomma. Vi kan nog inte resonera oss fram till STRATEGIN som fixar världen. Inga tillräckligt bra sofistikerade marxistiska analyser, listiga systemteorier eller teknikavancerade satsningar på grön tillväxt kommer att utkristallisera sig innan en stor del av mänskligheten är dränkt, kokt eller ihjälsvulten. Vi kommer inte att hitta en rätt väg. Och till och med om den där allra bästa strategin skulle existera i någon tänkande människas dator eller i något sympatiskt kollektiv någonstans, går det inte att samla tillräckligt många människor kring den inom rimlig tid.

Därför tänker jag att det bästa just nu är att formulera många olika omställningsstrategier, skärskåda dem och så – göra. Vi vet inte riktigt vad, men vi vet riktningen och att väldigt mycket måste ändras. Bättre göra något än förlamad titta på. Och det finns en mängd strategier för förändring som inte i sig är tillräckliga men som drar åt rätt håll. Med början i den här bloggen kommer jag att skriva om några olika sätt att verka för att få igång förändring. De har alla gemensamt att det finns forskningsstöd för att förändringar på det speciella området spelar roll och att det finns forskning eller stöd i erfarenheten för att de är görbara. Och de är alla kollektiva strategier som individer kan välja. Det kan handla om att konsumera klimatvänligt genom att ändra egna vanor: Men då går det ut på att förmå andra att också göra det. Tugga morötter i ensamhet räddar inte världen.

Första strategin: Konsumera klimatvänligt som individ

Vad går strategin ut på?

Den här strategin går ut på att verka för att de som använder upp mest resurser och vars livsstil producerar störst växthusgasutsläpp ska välja att leva på annorlunda sätt – och det gäller flertalet av oss som bor i Sverige.

Varför kan den ha effekt?

De konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige står för cirka åtta ton växthusgaser per person och år, varav fem konsumeras privat och tre i det offentliga. De består i de utsläpp som genereras när en vara produceras någonstans i världen, transporteras och används. Bästa sättet att orsaka mindre utsläpp som privatperson är att göra färre internationella flygresor, äta mindre kött och förflytta sig i vardagen på sätt som ger mindre utsläpp (framför allt åka mindre fossildriven bil). Förutom växthusgasutsläppen är problem med hög varukonsumtion att den tär så mycket på jordens resurser. Det gäller inte minst klädhandeln. De här utsläppen är starkt korrelerade med inkomst: ju högre inkomst, desto större utsläpp. Mer cirkularitet i ekonomin behövs: resurser måste utnyttjas mer effektivt, prylar kunna repareras och återanvändas. Världens välbärgade behöver konsumera klimatvänligt. Vi klarar oss med långt färre klädesplagg och prylar. Vi överlever mycket väl på en köttfri kost. Vi kan ta tåget.

Problem med strategin

Ett problem som ofta uppstår när människor med goda ekonomiska resurser drar in på ett slags konsumtion är att de förlägger den någon annanstans, så kallade rekyleffekter. Vart går de insparade pengarna för den som gör sig av med bilen? Om de går till en flygresa till Thailand är det en oönskad rekyleffekt. Sparas de i en fond spelar det roll i vad den fonden investerar. Den effektivaste metoden för många satt konsumera klimatvänligt kulle vara att gå ner i arbetstid och därmed i inkomst. Annars krävs viss planering för att inte göra av med eventuellt insparade medel på fel sätt. Och kanske lite självdisciplin för att skicka pengarna till Läkare utan gränser istället för att köpa nya soffkuddar.

Vad kan var och en göra?

Att flyga mindre eller helst sluta helt, skippa biffen och undvika att åka fossilbil, liksom att övergå till att handla begagnat istället för nytt kan bli till politiska handlingar om andra påverkas i samma riktning. Bara att tala om sin förändrade livsstil är ett första steg. Det finns starkt forskningsstöd för att den sociala omgivningen spelar stor roll för människors preferenser och val. I den lilla boken Ursäkta mig! Argument som driver på och bromsar klimatomställningen ger Nin Wormbs och Maria Wolrath Söderberg konkreta tips på hur enskilda kan påverka andra genom kommunikation. Att sätta sig på höga hästar och låta andra veta hur mycket bättre jag är som avstår från biffen än du som inte gör det är till exempel inte listigt. Men kanske att ärligt berätta om egna våndor med att ställa om öppnar dörrar.

Och utnyttja nätverk och existerande bra verksamheter. När du lagat en fiffig och fin vegansk rätt, släng ut ett foto på Vad lagar du för veganmat idag? Sprid Smarta kartan eller medverka i något gräsrotsinitiativ som agerar för bättre konsumtionsmönster.

Att påverka politiskt för att göra de här valen lättare kan snabba på omställningen. Fixotek och fritidsbanker i varje stadsdel vill vi ha! Att kommunen möjliggör för alla att låna verktyg, fixa grejer och använda sportutrustning gratis bidrar också till jämlikhet utan att vara välgörenhet, på samma sätt som det utbyggda biblioteksväsendet har gjort det till en rättighet att låna och läsa böcker utan att betala för det.

Själv har jag lagt om min privata livsstil på flera sätt för att bli bättre på att konsumera klimatvänligt: jag flyger mycket mer sällan (men har inte helt slutat), äter inte kött (utom vid något enstaka tillfälle), konsumerar mycket mindre av andra varor med höga klimatutsläpp (som ost), köper mest begagnat av prylar och kläder och kör en elbil. Bättre än för några år sedan men långt ifrån perfekt. Det jag tycker har varit svårast med att göra min privata omställning politisk är att prata med andra som inte hittills gjort samma val om saken. I synnerhet de som står mig nära och speciellt de som haft mindre chans än jag att till exempel resa ut i världen. Jag unnar dem ju så väl den där intressanta resan. För att inte bränna broar till kära släktingar och vänner fegar jag ur lite grand. Men jag fortsätter berätta om hur jag väljer och varför. Jag vågar i alla fall utsätta mig för risken att någon tycker jag är tråkigt präktig, ja kanske till och med en moralkärring.

Nästa text ska handla om en annan strategi. Jag lägger också gärna ut andra personers strategier på den här bloggen. Så skriv!

Att det är de fattigaste människorna som drabbas värst av klimatgenererade naturkatastrofer, medan det är världens rika och välbärgade som åstadkommit det mesta av den globala uppvärmningen, är en orättvisa som svider. Ofta handlar diskussionen om klimaträttvisa om det. Men jämlikhet hänger ihop med rättvisa och den nödvändiga klimatomställningen på fler sätt. Omställningen kräver jämlikhet av minst tre skäl.

Första skälet:

De rikaste släpper ut extrema mängder växthusgaser

De rikaste människornas växthusgasutsläpp är ett stort problem. En ny artikel i Nature kommer fram till att de tio procent som konsumerar mest i världen står för 31-67 procent av ansvaret för mänsklighetens överskridande av de planetära gränserna. Det gäller bland annat gränsen för växthusgasutsläpp. De tio procenten mest välbärgade konsumenterna stod 2017 för 43 procent av koldioxidutsläppen. Artikelförfattarna trycker på vikten av att ta itu med högkonsumenterna om vi ska kunna hitta ett sätt att leva på jorden som gör att vi kan fortsätta med just det.

En Oxfam-rapport har räknat fram hårresande siffror för de allra rikaste. Den procent av mänskligheten som har högst inkomster står för 16 procent av koldioxidutsläppen. Rapporten tittar också på ”utsläppseliten” och utsläppen från världens 50 rikaste personer. Elon Musk äger minst två privata jetplan som tillsammans orsakar 5497 ton koldioxidutsläpp per år. Det är vad det skulle ta den genomsnittliga världsmedborgaren 834 år att släppa ut. Den genomsnittliga svensken skulle jobba något snabbare men ändå behöva drygt 687 år för att pressa fram de utsläppem.

Det ska sägas att problemet här inte är ojämlikheten i sig utan det att några få har möjlighet att göra så stora utsläpp. Det betyder att vilken utjämning som helst inte skulle fixa detta: om vi alla imorgon plötsligt kunde släppa ut som Musk skulle vi ha ökat jämlikheten enormt. Men den här planeten skulle inte vara beboelig många dagar till. Så när ojämlikheten ökar (som i Sverige) består inte problemet för klimatet (men förstås för de berörda) i om någon grupp halkar efter utan i att vissa drar ifrån och kan bli miljardärer. Den här jämlikhetsåtgärden måste handla om att skära i toppen.

Men finns det inte snälla rika?

Men finns det inte snälla superrika som bekostar vaccinering av fattiga barn istället för att flyga omkring i jetplan? Jo kanske det, och de bidrar då inte så groteskt mycket till uppvärmningen. Problemet består i att enskilda inte kan få välja mellan att vaccinera barn och att släppa ut 5497 ton koldioxid och att det är väldigt svårt att kontrollera vad människor gör med väldiga förmögenheter. Klimaträttvisa kräver stopp för de rikastes möjlighet att släppa ut växthusgaser.

Andra skälet:

De rika gör fel saker med sin makt

Ekonomiska muskler ger makt. Musk har inte bara tagit över Twitter och enligt många gjort X till ett högerpopulistiskt träsk. Hans ambitioner att kontrollera Internet ger en försmak av hur de rikaste kan komma att ta makt över det offentliga samtalet och därmed våra tankar. Det är också deras företag som kommer att ha kontrollen över AI. Just nu går Musk vidare med att ge sitt entusiastiska stöd åt nyfascismen i USA. Som väl få har missat har han pumpat in enorma summor i valkampanjen för den kandidat som gått till val på ”drill baby drill”-budskapet.

Den utjämning som behövs här är samma som enligt det första argumentet: ingen borde kunna vara så rik att hen får den makten. Klimaträttvisa kräver: toppen bort på inkomstpyramiden!

Tredje skälet:

Omställningen kräver klimaträttvisa och jämlikhet för att accepteras

Motståndet mot omställningen kommer inte bara från politiska partier till höger och från företag med koppling till växthusgasproducerande industri, utan även från människor utan partitillhörighet eller förmögenhet. De gula västarna i Frankrike, liksom det så kallade bensinupproret i Sverige, vände sig emot politiska försök att minska bilismens klimatutsläpp. Det uppmuntras av extremhögern och spelar dem i händerna.

Det finns olika förklaringar till varför extremhögern har vuxit så kraftigt i världen och ingen enighet i forskningen om vad som är viktigast. En förklaringsansats är att partier som Fremskrittspartiet i Norge och Sverigedemokraterna tar röster från den traditionella arbetarrörelsen därför att väljarna känner dig svikna. De uppfattar att arbetarrörelsen har släppt sina ambitioner om utjämning. Den nyliberala politiken har låtit klyftorna växa. Radikalhögerpartierna har skickligt spelat på detta och i decennier skrikit ut att de partier som inte är beredda att följa dem i hasorna sviker de vanliga människorna. När något parti sedan gör den minsta ansats att minska bilism eller plastpåsanvändning ropar extremhögern att de sviker igen. Alltså: ökade klyftor kan spä på ett förakt för politiken och ett motstånd mot alla politiska påbud, i synnerhet sådana som har att göra med människors privatliv. Det ger radikalhögern med sin antiklimatpolitik utrymme och gör en omställning ännu mer kontroversiell.

Människor vill ha en rättvis klimatpolitik

Men det finns forskning som pekar mot att människor visst kan ställa sig bakom klimatpolitiska åtgärder om de uppfattas som rättvisa. En studie som sammanställer resultaten från 51 artiklar om vad som spelar roll för människor inställning till olika klimatpolitiska åtgärder – till exempel beskattning av klimatskadliga produkter – visar att en rättvis fördelning är speciellt viktig. Det kan betyda olika slags fördelningar, till exempel jämlik fördelning eller fördelning efter behov, det framgår inte av artiklarna. Att klimatåtgärden uppfattas som effektiv är också viktigt. Den här metastudien säger alltså inte att en jämlik fördelning av bördorna med en omställning är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att omställningspolitiken ska bli populär. Men den säger att människor bryr sig om fördelningsaspekter när de tar ställning till politik och inte bara går emot allt som kan kosta något. De vill ha klimaträttvisa, helt enkelt.

Min vilda gissning är att en klimatpolitik som bidrar till att fördela bördor och vinster på ett jämlikt sätt skulle kunna få ett bredare stöd än den som höjer bensinpriset men tillåter de rika att släppa ut 5497 ton koldioxid om året. PåSå kräver klimaträttvisa också jämlikhet.

De senaste texterna

Kategorier